Sylvestertankar från Östgötabygder

Av Frogner

Östergötland, ett av Sveriges största och bördigaste landskap, där man kan säga att »jorden är tung av historia», låg klädd i vinterns vita snöprakt när jag vid nyårsskiftet kom ned till Skeninge och sedermera bort till Vadstena.

Det var en frostklar decemberkväll med hög och blå himmel, där tusen sinom tusen stjärnor lyste och där vintergatan spände sin strålande bro från horisont till horisont likt ett härligt diadem.

Tallar och granar hade snö på sina gröna barrgrenar och de vitstammiga björkarnas grenar voro isiga och frostklädda.

En underbar vinterkväll, som stämmer den ensamme resenären till ro och andakt när han från järnvägsvagnens fönster blickade ut över östgötaslättens vidder.

Så ångar tåget in på Skeninge järnvägsstation och inom några få minuter är jag uppe i den gamla staden, som i forna dagar betytt så mycket i svensk historia och som förr var en stad av betydenhet, men som nu inte har mer än 1800 invånare. När man nämner Skenninge anmäler sig osökt namnet Petrus de Dacia, den bekante lektorn vid Dominicanerklostret därstädes. Dock, låtom oss först erinra oss, att här i Skeninge man 1248 hade ett märkligt kyrkomöte. Det var vid detta kyrkomöte som celibatet för det katolska prästerskapet strängt påbjöds. Det var vid det tillfälle då den påvlige legaten Wilhelm av Sabina hedrade Skeninge med sin närvaro. Petrus de Dacia kom ju inte till Skeninge förrän 1279. Men hören och häpnen I som knappast numera komma ihåg den lilla obetydliga staden på östgötaslätten, att redan år 1135 nämnes Skeninge som stad. Se, det är ålder det här uppe i kalla norden! Ja, om gamla Skeninge skulle jag väl kunna fylla hela Credos nummer. Men hur vänlig redaktionen än är, så blir det väl mycket av det goda.

Men innan jag lämnar den traditionsrika staden, där Sverkerättens och Jarlarnas män höllo rådsmöten, går jag upp mot stadsdelen Nordanå, som ligger bort mot Motalavägen. Där uppe ligger ruinerna av det 1530 eldhärjade S:ta Ingrids kloster. Nu ser man inte mycket av ruinparken, ty snötäcket gömmer åtskilligt. Men för signaturen, som ju haft tillfälle att följa denna utgrävning, vilken intresserade skeningebor taget initiativet till, är hela klosterområdet väl känt. Här verkade som priorinna Ingrid Elofsdotter i detta dominicanerkloster. Och man vet att berätta hurusom detta nunnekloster var ett av de mera förnämliga och rikaste i hela Östergötland. Men det var väl inte bara klostrets rikedom som var det huvudsakligaste. Det fromhetsliv, som här levdes och det andliga inflytande detta kloster hade i dessa trakter var säkerligen inte ringa. Till detta kloster hade väl mer än en gång Petrus de Dacia tänkt att föra den unga Christine av Stommelen, henne som han hyste en sådan tillgivenhet för och som kom honom att skriva den vemodsmättade men också så sköna levnadsteckningen av den kvinna, som utan tvivel betydde så mycket i den unge dominicanbrodern liv. När jag den kvällen stod där uppe på höjden och blickade ut över den idylliska staden med sina låga hus och krokiga gator var allt så tyst och stilla. Endast en bil kommer susande då och då. Nedanför flyter den smala Skenaån, och på andra sidan den stod för många sekler sedan Skeninge allra äldsta tempel Allhelgonakyrkan. Av Dominicanerklostret finnes heller inget ovan jord. Men hög och reslig står strax vid torget den härliga Vårfrukyrkan, byggd under 1200-talets senare del. Den kyrkan liksom den en 55 km. längre bort liggande Bjälbo kyrka, är Skeningebygdens stolthet.

Men innan det blir alltför sent skulle jag nå den mest katolskt betonade av alla Sveriges städer, heliga Birgittas stad Vadstena. När man kommer landsvägen från Skeninge ned till Vadstena ser man redan på långt håll klosterkyrkans smäckra tornspira. När jag nu i den sena decemberkvällen nådde Vadstena kunde jag ej se mycket av stadens märkliga byggnader. Men nu liksom alltid då jag åker in genom någon av stadens tullar på de knaggliga gatorna, tycker jag mig vara fjärran från allt vad storstadsliv heter och i tankarna drager jag mig tillbaka till de tider då fromma birgittinersystrar läste sina böner och sjöngo sina sånger. Hur många gånger har jag inte här i klosterkyrkans närhet och under de gamla träden på klostergården njutit av den stilla och rogivande frid som alltid följer på en vandring där.

Nästa morgon går jag bort till samma kyrkogård och till min gamle fromme vän amanuensen Eric Ihrfors grav. Den mannen var en trogen väktare vid heliga Birgittas kyrka.

Men jag drömmer mig också tillbaka till årets Vadstena dag, skön och hoppingivande för varje deltagare. Skrev jag hoppgivande? Ja, ty den dagen födde hos oss alla, som hade förmånen att vara med hopp om ett rikare och fullödigare katolskt liv i gamla ärorika Vadstena. Först och främst en årlig återkommande katolsk dag, då inte bara katoliker från Sveriges alla landsdelar möta upp utan en dag, som man kan kalla en nordisk katolikdag.

Ty om någon stad i norden har katolska traditioner och där minnena tala omedelbart till varje katolskt sinnad, så är det väl Vadstena. Se, där ett av de önskemål, som i denna sylvesterhelg trängde sig på vandraren därnere i klosterkyrkans närhet!

Och så en annan tanke och ett annat önskemål.

När man vistas några dagar i Vadstena är det inte utan att man, trots en del förträffliga pensionat, tänker på hur tillfredsställande det skulle vara om man här i denna katolska minnenas stad hade ett katolskt pensionat, där man kunde känna sig riktigt hemma. Här i Vadstena om någonstädes skulle man väl vilja se birgittinersystrar. Tänk er ett pensionat eller vilohem i stil med det som finnes i Djursholm i även Vadstena! Se, det vore väl en stilla nåd att bedja om. Ingenstädes i världen finnes det en plats, som så mycket talar om den heliga Birgitta. Vore det då förmätet att tänka sig ett birgittinerhem där? Knappast. Men om det dock inte skulle kunna realiseras ännu, så kanske det kunde ordnas ändå med ett katolskt betonat pensionat, som kunde vara ett ställe där man riktigt kände sig hemma och som motsvarade Vadstena katolska traditioner. Nu äger Sveriges katolska kyrka en gård därnere, vilken utan tvivel skulle passa alldeles utmärkt till något av de här föreslagna ändamålen.

Ett vilohem eller pensionat, vad man nu vill kalla det, men ett ställe där katolsk anda var rådande och där varje katolskt sinnad gäst kände katolsk miljö skulle helt säkert livligt uppskattas. Det vore inte bara något praktiskt utan kunde mycket väl betraktas som ett förvaltande av de sekelgamla katolska traditionerna i heliga Birgittas stad.

Sylvestertankar, framtidsönskemål.