Synod i sikte

av ULF JONSSON

–Kontroverser och möjligheter i den synodala processen kring frågorna om familj och äktenskap.

Påven Franciskus fortsätter oförtrutet arbetet med sina kyrkliga reformplaner. Inte minst gäller det frågan om att utarbeta en ny organisationsstruktur för Vatikanen, för att säkerställa att kurian, kyrkans centrala ledning, framöver ska kunna fungera på ett tillfredsställande sätt (jfr artikeln ”Hur reformerar man Vatikanen?” i Signum nr 7/2013). I dessa och en rad andra viktiga frågor har påven uppenbarligen stor hjälp av den särskilda internationella rådgivningsgrupp bestående av åtta kardinaler från alla världens kontinenter som han inrättade bara någon månad efter sitt tillträde på Petri stol. Kardinalsrådet uppges redan i samband med sitt första plenarmöte i Vatikanen i början av oktober ha utarbetat de första preliminära skisserna för hur en tänkbar reform av Vatikanen skulle kunna se ut.

Ytterligare en annan direkt frukt av kardinalsrådets överläggningar i oktober är den extrainkallade biskopssynod som ska äga rum i Vatikanen den 5–19 oktober nästa år. Temat för synoden lyder ”De pastorala utmaningarna för familjen inom ramen för evangelisering”.

Temat kan vid första anblicken låta oskyldigt och måttligt intressant, men det rör sig om ett veritabelt getingbo. Frågorna om vad en familj är och hur den kan se ut, frågor om samboskap, skilsmässa, omgifte, preventivmedel, samkönade äktenskap och så vidare hör i dag till de mest kontroversiella diskussionsämnena inom den katolska kyrkan globalt. Att det förhåller sig så är heller knappast förvånande; det rör sig om frågor med delvis mycket intrikata moralteologiska implikationer och det är frågor som berör och engagerar människor personligen på djupet. I synnerhet sedan Paulus VI publicerade sin encyklika Humanae vitae år 1968 har frågorna varit föremål för intensiva och ofta uppslitande meningsmotsättningar inom kyrkan. För att inte tala om reaktionerna från icke-katolskt håll.

Men nu vill alltså Franciskus – uppmuntrad av sitt kardinalsråd – ta tjuren vid hornen och inbjuda till mycket omfattande överläggningar om hela detta paket av frågeställningar. Det är ingen tvekan om att påven har bestämt sig för att det hela ska göras grundligt. Processen är indelad i två etapper. Den första etappen har redan startat och består i att Vatikanen samlar in råd och synpunkter i dessa frågor från katolikerna världen över. Det insamlade materialet ska sedan diskuteras på den extrainkallade biskopssynoden i Vatikanen i oktober 2014. Därefter vidtar den andra etappen, då de katols­ka biskoparna världen över får ytterligare ett år på sig att dryfta frågorna tillsammans sinsemellan och med katolikerna i sina stift runt om i världen. Det hela avrundas med den ordinarie biskopssynoden i Vatikanen i oktober 2015. Vid den synoden ska biskoparna försöka enas om nya globala riktlinjer för hur dessa frågor ska hanteras framöver inom den katolska kyrkan.

Den första etappen i processen är alltså redan igång. Sekreteraren för biskopssynoden nästa år, den italienske ärkebiskopen Lorenzo Baldisseri, skickade den 18 oktober ut ett formulär med 39 frågor till de katolska biskoparna världen över. Biskopskonferenserna har ombetts att besvara frågorna och att skicka in sina svar till Vatikanen senast den 31 januari. Svaren ska bygga på de bedömningar som biskoparna gör utifrån sin kännedom om läget i sina egna stift. Men inte bara det. I Vatikanen hoppas man att också andra hör av sig med sina synpunkter. Församlingar, olika grupper av katoliker, ja även enskilda katoliker är välkomna att skicka in sina synpunkter på frågorna i formuläret. Det torde vara en rätt unik åtgärd i kyrkans historia, att man från Vatikanens sida vill inhämta råd från kyrkfolket på en sådan bred basis. Men ärkebiskop Baldisseri har i en intervju förklarat att det är fritt fram för katolikerna världen över att inkomma med sina synpunkter. (Det är inte utan att man undrar hur alla inkommande svar rent praktiskt ska hanteras, om folk från hela världen verkligen börjar höra av sig. Trots allt finns det runt 1,2 miljarder katoliker på vår jord.)

Det utskickade frågeformuläret delar in de 39 frågorna i nio huvudavdelningar. I den första delen frågar man hur pass känd Bibelns och kyrkans lära om familjen är bland katolikerna, samt huruvida denna lära möts av acceptans bland katolikerna. Man frågar också hur omvärlden ser på kyrkans lära i dessa frågor. Den andra delen behandlar frågan om äktenskap och familj ur ett naturrättsligt perspektiv, medan den tredje delen ägnas åt hur tro och bön kan främjas inom familjen. De följande tre avdelningarna torde bli de som kommer att bli mest omdiskuterade. Här gäller det frågor om samboskap, skilsmässa, könsneutrala livsgemenskaper och preventivmedel. Frågan handlar exempelvis om katoliker som är frånskilda och omgifta och om deras möjlighet att ta del av sakramenten. Man frågar om det pastorala handhavandet av situationer där barn adopterats av vuxna som lever i samkönade förhållanden. Man frågar också om kyrkans syn på preventivmedel accepteras av katolikerna i gemen. Och man frågar om surrogatmödraskap. Alla dessa hett omdebatterade frågor ska alltså komma upp på bordet i den nu inledda synodprocessen. Den åttonde avdelningen handlar om förhållandet mellan individ och familj. Den sista avdelningen av frågeformuläret är öppen – där kan man ta upp ytterligare relevanta frågeställningar som man själv kommer på. Frågeformuläret finns utlagt på många hemsidor på nätet, exempelvis på följande adress: www.surveymonkey.com/s.aspx?sm=28hu/J2JI4.

Man behöver inte vara någon större profet för att förutspå att det lär bli liv i luckan och att diskussionens vågor kommer att gå höga fram till den avslutande biskopssynoden i oktober 2015. Som allmänt bekant finns det olika uppfattningar i dessa frågor också i kyrkans ledning, och de första tuppfäktningarna på hög nivå har redan ägt rum. Ärkebiskop Robert Zollitsch, ordförande för de katolska biskoparna i Tyskland, har i sitt eget stift Freiburg låtit ge ut reviderade riktlinjer för frånskilda omgifta katoliker som vill ta emot kommunionen. Numera gäller i hans stift regeln att dessa personer kan tilllåtas ta emot kommunionen ”i enskilda fall efter samtal med en präst”. Även om sådana lösningar i praktiken redan har varit accepterade på många håll inom kyrkan som en pastoral lösning av privat karaktär, har det hittills inte varit sanktionerat på ett så officiellt sätt.

Prefekten för Troskongregationen i Vatikanen, ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller, har reagerat på den uppkomna situationen i stiftet Freiburg och skrivit ett brev till ärkebiskop Zollitsch och begärt att han ska dra tillbaka de nya riktlinjerna. Men Zollitsch står på sig och har förklarat att de nya reglerna ska fortsätta att gälla. Striden pågår inför öppen ridå och flera andra biskopar i Tyskland har gått ut och offentligt backat upp ärkebiskop Zollitschs beslut. Allra mest anmärkningsvärt är stödet från kardinal Reinhard Marx i München, som i en intervju förklarat sin solidaritet med Zollitsch och sagt att Troskongregationens prefekt inte har någon möjlighet att stoppa den pågående diskussionen. Tvärtom, påven har förklarat att han vill att frågorna ska diskuteras öppet, framhöll Marx. Just kardinal Marx ställningstagande är mycket anmärkningsvärt, eftersom han är en av de åtta medlemmarna i påven Franciskus nyinrättade kardinalsråd, och det är inte orimligt att anta att han har uppbackning från påven själv för sitt agerande.

Men vad kommer den nu inledda synodala processen att leda fram till? Sannolikt leder den fram till nya riktlinjer på åtminstone några av de omstridda punkterna. Men man måste samtidigt varna för orealistiska förväntningar. Kyrkans grundläggande teologiska och moraliska principer kommer inte att revideras. Ända sedan kristendomens början har kyrkan ställt sig principiellt avvisande till skilsmässa och abort och dessutom hävdat att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Kyrkan ser sig på dessa punkter bunden av den kristna uppenbarelsens innehåll och det är inget som synoden 2015 kommer att ändra på.

Men allt är inte hugget i sten när det gäller kyrkans syn på familjefrågorna. Fasthållandet vid de grundläggande principerna utesluter inte att det kan finnas rum för omprövning och vidareutveckling i flera avseenden. Det är på det här fältet inom ramen för de grundläggande principerna som de konstruktiva och för framtiden vägvisande diskussionerna kommer att äga rum. Ty det är en sak att upprätthålla de grundläggande principerna, en annan sak är hur de kan tillämpas klokt under hänsynstagande till människors konkreta levnadsomständigheter. Läran om äktenskapets oupplöslighet står fast, men innebär det nödvändigtvis att någon som har blivit övergiven av sin äkta hälft måste leva i celibat resten av livet? Är det vidare så säkert att någon som har gift om sig handlar rätt genom att bryta upp ur sitt nya äktenskap om man har fått barn i det? Och, inte minst, bör det inte under vissa omständigheter finnas möjlighet att låta frånskilda och omgifta katoliker få tillgång till sakramenten efter något lämpligt slags pastoralt prövningsförfarande? Livet och regelboken matchar sällan varandra fullständigt, och kyrkan är en gemenskap inte bara för helgon utan också för syndare.

Kardinal Walter Kasper sade i en intervju nyligen att han hoppas att synoden ska lyc­kas formulera gemensamma kyrkliga riktlinjer när det gäller frågan om kommunion för frånskilda och borgerligt omgifta katoliker. Det är lätt att hålla med om det. Det är otillfredsställande att de troende i detta avseende behandlas efter skilda måttstockar beroende på i vilket stift eller i vilken församling de råkar bo. Samma slags godtycklighet finns i flera andra frågor, exempelvis hur man i själavården bedömer frågan om preventivmedel.

Påven Franciskus har med sitt initiativ till en synodal process i två etapper om familjefrågorna väckt både förhoppningar och farhågor. Det är ett modigt och efterlängtat initiativ, men vad det hela till slut mynnar ut i är ingalunda givet. Kommer man att lyckas med den känsliga balansakten mellan kontinuitet och förnyelse? Det blir en grannlaga uppgift att utarbeta riktlinjer som gör rättvisa både åt kyrkans lärotradition och åt människors konkreta levnadsomständigheter i dag. Men låt oss hoppas att den process som nu har startat visar sig leda fram till de förlösande riktlinjer som den stora majoriteten av det katolska kyrkfolket världen över hoppas på.