Synpunkter rörande den helige Ignatii av Loyola personlighet

Av Jarl L:son Renwall

»— wird doch niemand umhin können den Jesuitismus zum grossen Teil als den Ausdruck von Loyolas Persönlichkeit anzusehen.»

Redan på skolbänken ägde jag ett mer än vanligt intresse för denne helige. Jag såg i honom en den mest glänsande representant för medeltida riddarideal, men samtidigt ock, så protestant jag då än var, blev jag övertygad om, att han även var en idealgestalt på det kyrkliga och religiösa området. Jag minns ännu fullt tydligt, vilket djupt intryck på mig hans omvändelse gjorde. – Bland alla de stora män, som vunnit sin storhet och helighet inom den katolska kyrkan, ansåg jag honom redan då såsom en den största. Därigenom har han kommit att utöva ett rätt starkt inflytande på min egen tanke- och åsiktsutveckling. Och än i dag, som är, tyr jag mig helst till arbeten av hans sena lärjungar, där längtan efter ökad kunskap i religiösa ting gör sig hos mig gällande. Kanhända vare det mig även därför tillåtet att uppdraga konturerna av mina synpunkter på hans personlighet.

Såväl beundrare som motståndare, och sådana har denne man i legio, måste erkänna, att Ignatius av Loyola är en av historiens största män och reformatorer, att hans livsverk äger gigantiska proportioner och detta icke allenast, där vi mäta detsamma från Kyrkans ståndpunkt, utan även, där vi nöja oss med att betrakta detta livsverk från profan synvinkel. Det gives endast få personer, som genom sitt arbete skapat genom alla tider bestående värden, som ej av århundraden kunna nötas eller avtrubbas, värden, som alltid komma att äga samma betydelse, huru världen än må undergå förändringar. En sådan person måste såväl vän som fiende erkänna att lgnatius av Loyola var.

Hans mest betydelsefulla livsverk står knappast att finna i stiftandet av Societas Jesu, om ock grundläggandet av denna orden saknar i betydelse sitt motstycke i världen. Viktigare än själva ordens stiftande är dess utformning och den anda, som Ignatius förstod ingjuta i sin orden och i dess medlemmar genom alla tider. Ett ännu större arbete utförde han genom det sätt, på vilket han förstod uppväcka den kyrkliga organismen till nytt liv, till ett liv, som var nödvändigt på det att Kyrkan skulle mäkta med att segerrikt kämpa sin måhända svåraste kamp mot såväl inre som yttre fiender. Härigenom blev den helige Ignatius av Loyola den verklige reformatorn och ingen omkullstörtare och nedrivare såsom en Luther. Ignatius av Loyola är en aktiv uppbyggare och en lika aktiv stödjare av ett sant kristligt liv i Kristi Kyrka. Ur detta hans livsverk kan Kyrkan i dag, som är, ösa kraft, såsom ur en aldrig sinande brunn.

Såsom den helige Ignatii största livsverk bör man måhända dock betrakta hans exercitier. De inrymma icke allenast författarens alla religiösa erfarenheter, utan även en djuphet av människokännedom, såsom knappast någon annan bok. Dessa Ignatii kristliga övningar äro nedskrivna icke endast med tanke på hans egna samtida, utan, jag tror mig våga och böra antaga, att exercitierna författats för hela mänskligheten århundrade igenom.

Societas Jesu stiftades för ett fåtal utvalda, men exercitierna författades, om ock främst för ordensmedlemmarna, för alla de människor, som vilja försöka att i sitt liv förverkliga Kristi lära. Societas Jesu vill utbilda Kristi härförare, exercitierna vilja utbilda den stora troshären.

Sålunda kunna vi säga, att den helige Ignatii av Loyola livsverk omfattar s. a. s. trenne skilda fält: kyrkoledningen, grundläggandet av Societas Jesu, såsom skola för Kristi härförare, och författandet av framför allt exercitierna, vars ändamål är att utbilda verkliga viljestarka kristna. Enär exercitierna rikta sig till alla, som vilja sträva att i sitt liv följa Kristus och enär exercitierna sålunda rikta sig till alla kristna, ser jag i dem Ignatii största livsverk. Orden kan upplösas, såsom allaredan en gång skett. Kyrkans ledare kunna återfalla i det liv, vilket Ignatius med sitt arbete var behjälplig att reformera, men Ignatii exercitier kunna helt enkelt icke tillintetgöras, de skola trots allt fortleva och fostra sena släkten i den helige Ignatii anda. Därför tror jag mig kunna i dessa exercitier se den helige Ignatii största livsgärning.

Gå vi att närmare granska den helige Ignatii av Loyola personlighet, måste vi genast tillstå, att riddaren Ignatius aldrig dött. Han blev visserligen genom sin omvändelse omdanad, men vid denna omdaning putsades icke hela riddersmannen bort. Världsmannen-riddaren Ignatius av Loyola dog, men i stället uppstod han såsom riddare av ande och sanning. Världsligheten hos honom ersattes med en djup och enhetlig andlighet. Men hans omdaning skedde icke plötsligt, utan inom en längre tid av kamp och osäkerhet, men även därför var omdaningen grundligt s. a. s. genomtänkt. Sin karaktär likmätigt arbetade han sig långsamt fram till den fullhet av kärlek till Kristus, vilken i en så hög grad kännetecknade hela hans liv efter omvändelsen. Sedan omvändelsen en gång skett, finna vi icke vidare ett spår av världsmannen-riddaren, men nu hava vi framför oss Kristi-riddaren, den helige Ignatius av Loyola.

I denna hans omdaning finna vi ett framträdande personligt drag hos vår helige. Vi kunna förvåna oss över den grundlighet, som kännetecknar hans omvändelse-arbete, men vi skola icke glömma, att grundlighet kännetecknar hela hans liv, allaredan under den tid han levde sitt vilda riddarliv. Denna grundlighet återfinna vi i allt vad den helige även efter sin omvändelse gör, ja i hela hans liv, så väl i det mera materiella som i det rent andliga. Grundligheten såsom ett genuint personligt drag i Ignatii karaktär, var hos honom medfödd, detta se vi även där vi betrakta hans liv före omvändelsen, men i än högre grad efter densamma. Hans betydelse för Kyrkan, ja för alla tider bottnar icke så litet i just detta karaktärsdrag. Utan denna sin grundlighet hade han helt säkert icke mäktat med sitt gigantiska reformatoriska arbete, som han under en förhållandevis kort tid hann utföra.

En lycka var det även, att riddare-egenskaperna, detta i ordets bästa bemärkelse, så helt hade genomsyrat honom, att han icke i och med sin omvändelse kunde helt bryta med sitt föregående. Skulle han detta gjort, så skulle Societas Jesu aldrig kunnat uppstå i sin upphöjda gestalt. Det är riddare-andan som i en så hög grad förlänar åt hela orden dess personlighet.

Medan en helig Fransiskus, den rike köpmannasonen, efter sin omvändelse helt bröt med sitt föregående och utbytte sin rikedom mot en fullständig fattigdom, kunde och behövde en helig Ignatius av Loyola icke bryta med sina gamla riddare-traditioner. Han var och förblev en helgjuten riddargestalt. Huru helt riddare var han icke t. ex. på sin ritt till Montserrat, blott nu så att hans konung icke var av denna värld, utan Jesus Kristus.

Riddaredraget i hans personlighet var det, som med all säkerhet dikterade hans beslut att begiva sig på den ovissa pilgrimsfärden till det heliga landet för att en gång ditkommen på riddarmanér, men med andens vapen, kämpa för sin nye konung, Kristus. Detta karaktärsdrag återspeglar sig i så gott som allt, ja vi kunde t. o. m. säga i allt, vad han företog sig. Det kanhända klaraste beviset för att han icke i och med sin omvändelse bröt med riddaren Ignatius utgör den inre organisation han gav sin nystiftade orden. Organisationen är i stor utsträckning militärisk. Kravet på en absolut lydnad liksom även de unga jesuiternas uppfostran framsprungo helt säkert från Ignatii riddareideal.

Men jämsides härmed finna vi hos honom en ödmjukhet, som icke ger efter för ödmjukheten hos en helig Dominikus eller en helig Fransiskus. Detta karaktärsdrag har sin upprinnelse hos Ignatius först efter hans omvändelse och utvisar tydligt huru helt han lyckats bryta med sitt världsliga föregående. Men denna ödmjukhet har ett långtmera manligt drag, än ödmjukheten hos en helig Fransiskus. Den forna riddare-stoltheten hade nu hos denne märklige man förvandlats till en riddare-ödmjukhet.

Denna för Ignatius av Loyola så karakteristiska ödmjukhet, som icke har det minsta drag av slavens, träder oss klart till mötes i hans exercitier. Vid en närmare bekantskap med de ignatianska exercitierna beundrar man den manliga ödmjukhet, som vi i dessa möta. Ignatii ödmjukhet är ingen passiv ödmjukhet, utan en ytterst aktiv. Den undergräver icke människans vilja, såsom ödmjukheten ofta gör, utan den är viljan stärkande, ty en synnerligen stor vikt lägger Ignatius just vid människans fria vilja, som dock av honom ödmjukt underlägges Guds vilja. Äro icke de ignatianska exercitierna ett enda fortsatt skolande av människans vilja att följa Kristus?

Man har framhållit, att Ignatius i sina exercitier målar i allt för bjärta och skräckinjagande färger människans tillstånd i synd, ja att han målar detta tillstånd i så skräckinjagande färger, att människan icke mera av fri vilja kan följa Kristus och lämna syndens väg, utan av en slavisk fruktan för syndens följder: straffet. Det kan hända, att detta i någon mån kan hava föresvävat Ignatius, att han även genom fruktan för straff ville kalla mänskligheten till Kristus, men i sin överdrift är omdömet absolut oriktigt. Det är icke en skräck för syndens följder, som Ignatius vill hava till orsak för människans omvändelse, utan viljan att av kärlek till frälsaren lämna syndens breda väg och följa Honom. Genom exercitierna vill Ignatius uppväcka hos syndaren avsky för synden, långt mer än en skräck. Han vill få oss att av egen erfarenhet inse, i vilken förnedring vi hamnat genom att synda. Sedan vi insett detta skall hos oss vakna kärlek till Kristus och viljan att genom ett bättre liv uppnå den förlorade gemenskapen med Jesus. Sett mot denna bakgrund framstår det, enligt min uppfattning, klart, att Ignatii framhållande av syndens förskräckliga följder har sin grund i Ignatii ärliga manlighet, i en manlighet, som icke tillstädjer, att människan, då hon syndat, söker dölja sin gärning bakom oansvarighet och viljeofrihet, utan som tvärtom vill att vi skola klart medvetna om vår ansvarighet icke blott passivt ångra våra begångna synder, utan även aktivt vilja framdeles undvika vårt förnyade syndafall. Och detta icke av fruktan för straff, utan av kärlek till Kristus. Sålunda blir Ignatii ödmjukhet fullständigt manlig utan varje som helst kvinnlig mentalitet.

Ignatii strävan är, att få oss väckta till personlig erfarenhet om syndens resultat, på det att vi efter erhållen kunskap härom må hos oss själva uppväcka en i gärningar sig realiserande vilja att nu och framdeles undvika att beträda syndens förnedrande vägar, icke av fruktan för vedergällning, utan av avsky till vårt forna förnedringstillstånd och av kärlek till frälsaren. Av kärlek vill Ignatius att vi skola vilja vara Guds barn, att uppväcka denna kärlek, härpå går Ignatii exercitier ut.

Genomgå vi steg för steg Ignatii liv och granska vi hans stora livsverk Societas Jesu och exercitierna, kunna vi icke undgå att lägga märke till hans oerhört djupa människokännedom. Härom bära exercitierna det absolut bästa beviset, men ett gott bevis härför hava vi även i Societas Jesu organisation. På varje blad i hans exercitiebok läsa vi om denna hans människokännedom och vi kunna icke upphöra att förundra oss över huru en människa så kan hava trängt igenom allt mänskligt, både mänsklig svaghet och mänsklig styrka. Denna Ignatii människokännedom har sin väsentliga upprinnelse i Ignatii egen personliga erfarenhet erhållen genom ingående självrannsakan. Knappast någon har såsom han levat satsen: »Lär att känna dig själv». Han har s. a. s. fullständigt känt sig själv, och därför har han kunnat känna andra.

I Societas Jesu se vi även vilken gigantisk organisator Ignatius var. Jag tror att ingen annan orden kan i detta avseende mäta sig med denna. Icke heller tror jag att någon annan orden kan uppvisa en så in i de minsta detaljerna uttänkt och genomförd organisation som den Societas Jesu har.

Vi kunde i oändlighet fortsätta med analyserandet av Ignatii av Loyola personlighet, utläsa ur densamma nya och nya sidor, men vi skola stanna här och med beundran och hänförelse blicka upp till den store helige och tacka Gud för att Han givit sin Kyrka och oss alla detta föredöme. Vi skola bedja att den helige Ignatius av Loyola ville bedja för oss inför den Allsmäktige att oss måtte förlänas nåden att få helst en bråkdel av den heliges ridderlighet, ödmjukhet och brinnande kärlek till Kristus vår Frälsare.

Åbo, den hl. Didaci dag 1930.