Syster Yara – maronitisk ordenssyster i familjens tjänst

Syster Yara Matta, ordenssyster inom kongregationen Maronitiska systrar av den heliga familjen, är föreläsare vid L’Institut Catholique i Paris. Hon delar sin tid mellan Libanon och Frankrike.

Vi skulle träffas klockan 11.00 vid institutets entré i Paris. Jäktad och leende kommer syster Yara tre minuter försent, ursäktar sig med att hon blivit kvarhållen efter bibelkursen som hon leder. Det förefaller som om den libanesiska ordenssystern under denna tid av julförberedelser hela tiden är på språng, hon springer efter tunnelbanan och efter allt annat också. För henne borde advent vara en tid av lugn och ro.

Till skillnad från den latinska riten, börjar advent i början av november för maroniterna som tillhör den syrisk-antokenska traditionen. Under söndagarna handlar läsningarna om hur Gud uppenbarar sig för Sakarias, Maria, Johannes döparen och Josef. ”Vi har förlorat känslan för att vänta”, beklagar hon och citerar den helige Efraim ur minnet: ”Ära åt honom som gjorde sig liten, även om han till sin natur är oerhörd”. ”Genom inkarnationen har Gud”, fortsätter läraren och forskaren, ”gjort sig tillgänglig för varje tidsålder”. Syster Yara har särskild förkärlek för evangeliet söndagen före jul som återger Jesu stamtavla (Matt 1:1–17). ”Gud har skrivit in sig i historien och hör till ett folk”. Fyra kvinnor står omnämnda där – Tamar, Rahab, Rut och Urias hustru: en prostituerad och en främling… ”Gud tar på sig vars och ens synd”, tolkar den bibelkunniga.

Familjen, en vital markör i kristid

Syster Yara tillhör kongregationen Maronitiska systrar av den heliga familjen, som är den första kvinnliga maronitiska kongregationen. Den grundades genom en profetisk ingivelse av den maronitiske patriarken Elias Hoyek (1843–1931). Systrarnas apostoliska mission är att ge utbildning åt unga flickor och därigenom påverkas hela familjen. Allt sedan kongregationens bildades har systrarna funnits som en närvaro i städerna där maroniterna traditionsenligt bor. De har sedan 1930 grundat skolor längs kusten, precis som i Bejrut. Att städerna utvecklats beror på folkförflyttningen på grund av kriget och dess efterverkningar. Syster Yara konstaterar att det går alldeles för fort och säger att mycket av det man tidigare lade in i församlingsbegreppet går förlorat. Hon tänker då framför allt på värderingar som solidaritet och dialog i förbindelse med familjen.

När hon kom till Frankrike för att studera blev hon efter många år god vän med en kvinna, utan vilken hon inte hade härdat ut. Hon förblir ”mycket chockad” över situationen, i och med att hon kommer från ett land där känslan för familjen är mycket stark.

Familjen – är det en förankring för Libanon och den österländska kyrkan? ”Det är vad som har tillåtits överleva kriget”, säger ett fyrtiotal infödda från söder som är flyktingar inom sitt eget land, ”Kyrkan är Guds familj”. Därav valet, utan tvekan, att gå med i församlingen tillägnad Den heliga familjen vars karisma kombinerar ”enkelhet, broderskap och kärlek”.

I trohet mot grundarens anda, som förbjöd alla former för segregation, inom socialgrupper och religiösa bekännelser, har systrarna integrerat en interreligiös dimension i sina pedagogiska insatser. Systrarna har tagit emot elever, som till 80 procent är muslimer, på såväl gymnasiet i Tripoli (Libanons andra största stad) som i Rayak i Békaa.

Av CLG, Eglise Catholique en France 2013-12-20