Tack, jag är nöjd

av SYSTER INGRID OSB

Det är möjligtvis ett provocerande påstående, av flera anledningar.

Det finns oerhört mycket i världen som vi inte skall vara nöjda med. Orättvisor, fattigdom, krig, destruktiva relationer, orimliga arbetsförhållanden, för att bara nämna något. Samtidigt har jag och vi alla som lever i denna priviligierade del av världen stor anledning att vara just nöjda. Kanske är det bara den som har mat för dagen, tak över huvudet, tillgång till god sjukvård samt frihet att uttrycka sina åsikter som kan ägna sig åt att fundera över om det är möjligt att vara nöjd med tillvaron.

Å andra sidan uppmanas vi hela tiden till förändring, att inte vara nöjda. Ta nästa steg i karriären, skaffa nyare version av telefon, konsumera mera, utveckla sig själv, bli sitt bästa jag. Det du är och har inte är gott nog. Du förtjänar något bättre, mera fullödigt eller åtminstone något flyktigt tillfredsställande. Om någon undrar så blir den som går i kloster inte automatiskt immun mot dessa fenomen. Men är det inte självbelåtet att säga ”jag är nöjd med mitt liv”? Eller ännu värre, är det inte ett tecken på bristande ambition och oföretagsamhet?

Missnöjd med frukten?
Foto: Sr Ingrid OSB.

Jag tror inte det. Snarare är det o-nöjdheten som är självupptagen. En ständig upplevelse av otillfredsställelse kan göra att jag varken ser det goda som finns i livet eller har perspektiv på vad som verkligen behöver och kan förändras. Kanske är det inte bara jag som gjort den pinsamma erfarenheten att omständigheterna i livet kan vara hur goda som helst och ändå känner man sig inte nöjd. Det gnager inombords av en oro och frågan om det inte borde vara mer än så här dyker upp. Återigen, jag syftar här inte på de många oegentligheter som det finns all anledning att vara missnöjd över. Det jag är ute efter är känslan av att livet borde väl ändå ge mig mer för det är jag värd, ja, jag har till och med rätt att kräva detta diffusa ”mer”. Detta, om något, leder lätt till självupptagenhet.

Naturens förunderliga skönhet.
Foto: Sr Ingrid OSB.

Det lite gammalmodiga ordet förnöjsamhet fångar vad jag är ute efter. Förnöjsamhet är inte ett tillstånd vi uppnår och sedan kan slå oss till ro i, utan en aktiv hållning som kräver en ständig nyupptäckt av tillvaron. Med trons språk skulle man kunna säga att en sådan aktiv hållning visar oss hur mycket Gud verkar i vårt liv, om vi är öppna för att se det. En möjlig väg för att öva förnöjsamhet skulle kunna var förundran.

Vad ser grenen ut som?
Foto: Sr Ingrid OSB.

Barn är bra på det där med förundran. En tid arbetade jag extra på ett dagis, något som ofta var ett äventyr. En pinne kunde vara ett riddarsvärd, en ovanlig sten eller blomma beundrades med ett högljutt ”wow, häftigt!” och detaljkunskap om dinosaurierna kunde levereras med en sportkommentators inlevelse. Som vuxen behöver man nog återerövra något av denna förundran och lekfulla inställning till tillvaron för att på allvar kunna uppskatta livet. Förundran behöver inte enbart vara en känsla utan kan även vara ett val. Anta att äppelträden bär rik frukt i trädgården. Visst kan man då tänka att det beror på rätt vädermässiga omständigheter och ligger i trädets biologi att vilja bära mycket frukt för att säkra släktets fortlevnad. Torra fakta som man kan ta för givet.

Eller så kan man dra sig till minnes att det både haglade och snöade när träden blommade och därför är förunderligt att det blir någon frukt alls. Man kan beundra mångfalden i färg, form och smak och välja att se allt detta som ett storartat konstverk och inte enbart som en biologisk nödvändighet. Samma sak går att göra på många områden i livet. Är till exempel vänskap och goda relationer något jag ser som en självklarhet eller kan jag förundras över att det överhuvudtaget är möjligt att lära känna en annan människa?

Till långsamhetens lov.
Foto: Sr Ingrid OSB.

Jag tror att förundran kan hjälpa oss se att det verkligt värdefulla i livet sällan är ett resultat av prestation utan kommer till oss som en gåva. Då är steget till tacksamhet inte särskilt stort. Och det förunderliga (!) med tacksamheten är att den har en tendens att vilja föröka sig, göra oss än mer öppna för de många gåvor livet kan ge. När vi öppnar oss för den insikten tror jag det är möjligt att vara nöjd med livet, mitt i tillvarons bristfällighet. Eller att åtminstone vara på väg mot en förnöjsamhet. Så rubriken till denna text är inte ett självbelåtet konstaterande utan en kompassnål i vardagen. Är det någon mer än jag som vill anta denna utmaning?

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2020-09-19

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.