Taizé efter broder Roger

NIENTIEDT, KLAUS

Efter broders Rogers våldsamma död i somras övergick priorämbetet till broder Alois, som har sina rötter i Tyskland. Dessa båda händelser påverkar starkt utvecklingen inom det ekumeniska brödraskapet i Taizé i Bourgogne i Frankrike. Men de har inte rubbat bröderna ur deras kontemplativa frid.

Under det gångna året riktades allmänhetens intresse vid två tillfällen mot det ekumeniska brödraskapet i Taizé i franska Bourgogne. Vid rekviemmässan för Johannes Paulus II tog broder Roger emot kommunionen ur den blivande påvens händer. Denne var då dekan för kardinalskollegiet. Händelsen fick många människor att studsa till och några tog illa vid sig. Det spreds rykten om att Taizés grundare skulle ha konverterat till den katolska kyrkan.

Ryktena tystnade inte ens när brödragemenskapen i Taizé lät meddela att broder Rogers mottagande av kommunionen helt överensstämde med en flera år gammal praxis. Allt detta skedde just när frågan om icke-katoliker skulle tillåtas ta emot eukaristin hörde till de allra flitigast diskuterade ämnena i den katolska kyrkan. Det var alltså inte av en tillfällighet som kyrkan publicerade allmänna råd om vilka som enligt katolsk uppfattning får ta emot kommunionen och vilka som inte får det inför den eukaristiska gudstjänsten vid installationen av påven Benedictus XVI och inför Världsungdomsdagen i augusti 2005 på Marienfeld utanför Köln.

En mycket mer oväntad och framför allt brutalare händelse drabbade brödragemenskapen och allmänheten när underrättelsen om broder Rogers våldsamma död spreds. En rumänska angrep honom med kniv tisdagen den 16 augusti just när kvällsbönen skulle börja i Église de la Réconciliation (Försoningens kyrka). Kort därefter avled broder Roger av sina skador. Exakt vilka kvinnans motiv var har man ännu inte fått reda på, förundersökningen är inte avslutad än och rättegången har alltså inte börjat.

Ett katolskt eukaristifirande som begravningsgudstjänst

Brödragemenskapen hade under våren 2005 firat sin grundares nittionde födelsedag. Det sägs att broder Roger redan i början av året antytt att det slutgiltiga överlämnandet av ledningen till broder Alois skulle ske samma år. Men ingen kunde då föreställa sig att en våldsam händelse i augusti skulle göra att detta blev verklighet.

Gemenskapen var sedan länge förberedd på att broder Roger skulle kunna dö – fast inte på just det här sättet. Det slumpade sig så att denna för så många människor helt obegripliga händelse skedde samtidigt som deltagarna i världsungdomsdagen samlades i Köln. Dagen innan hade de lokala ”mötesdagarna” avslutats i de tyska stiften och deltagarna hade farit vidare till Köln.

Broder Rogers tragiska död sammanföll delvis med Världsungdomsdagen. Mer än annars hade varit fallet lovordades där Taizé eftersom bröderna varit pionjärer när det gäller att ordna internationella religiösa ungdomsmöten. Många av deltagarna vid broder Rogers begravning i Taizé – uppskattningsvis var omkring 12 000 personer närvarande – hade rest till Bourgogne mer eller mindre raka vägen från Köln.

Den person som broder Roger redan för länge sedan hade utsett till sin efterträdare som prior för brödragemenskapen är katolik, kommer från Stuttgart och är född 1954. Broder Alois, Alois Löser, kommer från en familj som invandrade till Würtemberg efter att ha flytt från Sudet-området. När attentatet mot broder Roger skedde, var broder Alois på Världsungdomsdagen, där brödragemenskapen stod som värdar för två andliga centrum, ett i Köln och ett i Bonn.

Begravningsgudstjänsten för broder Roger firades som en katolsk mässa och leddes av ordföranden i Påvliga rådet för kristen enhet, kardinal Walter Kasper. Representanter för andra konfessioner integrerades i liturgin genom att de hade bestämda funktioner. Ordföranden i Rådet för Tysklands evangeliska kyrka, Wolfgang Huber, var en av lektorerna.

Kardinal Kasper hyllade i sitt tal broder Roger som en av de ”stora andliga gestalterna” och en ”andlig fader för vår tid”. Broder Alois överlämnade i ett kort tal kvinnan som utförde attentatet åt Guds förlåtelse: ”Fader, förlåt henne, hon visste inte vad hon gjorde.” Att inte bara många representanter för olika kyrkor utan också politiker från såväl Frankrike som utlandet var närvarande vid begravningen vittnade om den betydelse som broder Roger och hans livsverk fått och som nått utanför Frankrikes gränser och också bortom kyrkans värld.

Att broder Roger i våras mottog kommunionen ur kardinal Ratzingers hand och omständigheterna kring Taizégrundarens begravning aktualiserade den grundläggande frågan om i vilket förhållande gemenskapen står till de kristna kyrkorna. I sitt kondoleansbrev till brödragemenskapen i Taizé erinrade ordföranden för Fédération Protestante de France, Jean Arnold de Clermont, klart och tydligt om att det inte alltid varit så vidare beställt med relationerna mellan de franska protestanter-na och Taizé. I de Clermonts ögon är oförståelsens tid förbi, men det faktum att han så tydligt tog upp de tidigare problemen vittnar om hur stora de var.

I Frankrike ansåg man länge att bröderna i Taizé närmast hörde till den protestantiska kyrkan. Taizé uppfattades som en inomprotestantisk nybildning, som ett försök att hitta en plats för munkväsendet inom protestantismen. Detta stämde dock inte med broder Rogers ursprungliga intention. 1969 anslöt sig den förste katolske brodern till gemenskapen. När de protestantiska ramarna började bli alldeles för trånga för brödragemenskapen, passade den inte längre in i någon konkret kyrklig institution.

1987 var ett år som av protestanterna upplevdes som särskilt problematiskt. Det året konverterade en av de bröder som först anslutit sig till Taizé till den katolska kyrkan, nämligen Max Thurian. Denne som var internationellt känd för sitt arbete inom kommissionen Faith and Order vid Kyrkornas världsråd prästvigdes dessutom efter konversionen av den förre ärkebiskopen av Neapel, kardinal Corrado Ursi. Det var många Taizé närstående protestanter som tog illa vid sig av händelseförloppet. Detta blev dock offentligt känt först efter ett år, men ledde inte till fler konversioner. Bland Frankrikes protestanter ansågs Max Thurians konversion vara ett bevis på att Taizé allt mer närmade sig katolicismen.

Självständiga i förhållande till kyrkliga institutioner

Den tyska protestantismen har hittills inte haft så stora problem med utvecklingen i Taizé som den franska protestantiska kyrkan. Detta har sin grund i att en minoritetsprotestantism som den franska av naturliga skäl främst uppmärksammar frågor kring identiteten. Samma sak kan också gälla för den tyska protestantismen av idag. Just nu lägger den tyska protestantiska kyrkan ner stor möda på att profilera sig och den är mån om sin identitet. Detta medför att attityden till Taizé blir mer kritisk.

Vid den synod som Berlin-Brandenburgs evangeliska kyrka höll i början av november (liksom vid EKD-synoden i Berlin en vecka senare) kritiserade ordföranden i EKD (den tyska evangeliska kyrkans samarbetsråd), Wolfgang Huber, förhållandena vid broder Rogers begravning. Huber var särskilt kritisk mot att begravningsgudstjänsten helt och hållet hade utformats som ett katolskt mässfirande. I hans ögon överensstämde detta inte med Taizés karaktär av ekumenisk gemenskap. I rådets protokoll efter EKD-synoden skrev man dessutom: ”Protestantiska och ortodoxa kyrkors representanter var delvis uttryckligen utestängda från att delta i måltidsfirandet.”

Att det förhöll sig så kan kanske skyllas på att kameror från hela världen filmade begravningsgudstjänsten. Men beslutet att använda det katolska eukaristifirandet som gudstjänstform motsvarar den liturgiska praxis som är den vanliga inom gemenskapen. Det hade inte sett bra ut om man hade avstått från denna praxis just vid begravningsgudstjänsten för broder Roger.

I en hittills icke publicerad not från Påvliga rådet för kristen enhet påpekar man att sorgehögtiden för broder Roger stämde överens med ”det djupa medvetande om gemenskap med den katolska kyrkan som bar broder Rogers inre liv och om vilket han vittnade vid talrika tillfällen”.

En förklarande not från Enhetsrådet

I detta sammanhang är det på sin plats att erinra sig en formulering som broder Roger 1980 använde i Peterskyrkan i närvaro av Johannes Paulus II och som sedan länge citeras i Taizé för att motivera beslutet att fira eukaristin enligt katolsk praxis: ”Jag blev på det klara med min kristna identitet när jag i mig själv kunde integrera min ursprungliga tro med den katolska trons hemlighet utan att därigenom bryta gemenskapen med någon enda människa.” Det fullständiga citatet innehåller ytterligare en sats i vilken broder Roger visar på ett för honom välbekant sammanhang. ”Får jag här erinra om att min mormor intuitivt hade hittat en sorts nyckel till den ekumeniska kallelsen och visat mig hur jag skulle omsätta den i verkligheten?” ”Präglad av den förebild som hennes liv utgjorde” hittade broder Roger som Genèvebo och prästvigd reformert teolog sin ekumeniska väg.

I den not som Enhetsrådet helt öppet spred till intresserade tar man för första gången i skriftlig form och ur officiell katolsk synvinkel ställning till broder Rogers förhållande till den katolska kyrkan: ”Det var i ljuset av den katolska tron, den tro i vilken broder Roger levde och tolkade bestämda realiteter, som sakramentets firande, Kristi faktiska närvaro i de eukaristiska gåvorna och enhetens ämbete, som utövas av bis-kopen av Rom. Det var skälet till att han varje dag tog emot kommunionen som katolsk eukaristi. Eftersom han uppfattade att Taizés kallelse var att vara en ’metafor för gemenskap’ ville han samtidigt inte bryta gemenskapen med någon.”

Noten fortsätter: Taizés liturgiska praxis hade ”i mitten av 70-talet utarbetats i dialog och samförstånd med Heliga stolen för det konkreta fall som gemenskapen i Taizé utgjorde”. Sedan denna tid var ”alla eukaristiska gudstjänster i ’Église de la Réconciliation’ katolska gudstjänster, förrättade av katolska präster eller biskopar. Den ortodoxa gudomliga liturgin och den anglikanska och lutherska nattvarden kan firas i den romanska bykyrkan eller i ett kapell inne i kyrkan, beroende på vilka grupper som just då besöker Taizé.”

Vidare i texten: ”För dem som – av vilken grund det vara må – inte vill eller kan ta emot kommunionen i den katolska kyrkan, gjorde man en särskild överenskommelse som innebar möjligheten att ta emot ’det välsignade brödet’. Vid varje firande av eukaristin, välsignas efter evangeliet en korg med brödstycken och ställs på ett bord bredvid altaret. Under kommunionen delar man ut det eukaristiska brödet och ’det välsignade brödet’ på olika sätt för att de inte på något sätt skall kunna förväxlas. De ortodoxa troende och katolikerna av östkyrklig rit känner på så sätt igen sin traditionella praxis för utdelandet av antidoron, alltså av delar av det på altaret använda bröd, som inte är konsekrerat.” Slutligen pekar man på att deltagarna i broder Rogers begravning hade möjlighet att enligt Taizés vanliga praxis antingen ta emot ”det eukaristiska brödet och det eukaristiska vinet” eller i annat fall det ”välsignade brödet”.

Mindre positivt mot Taizé klingar däremot ett ställningstagande från Vatikanens presstjänst från den 9 juli 2005. Joaquin Navarro-Valls lät då meddela att det inte hade ingått i planerna att broder Roger skulle tillåtas ta emot kommunionen vid rekviemmässan för Johannes Paulus II. Broder Roger hade på grund av vissa omständigheter befunnit sig i en grupp människor som stod framför celebranten och som skulle ta emot kommunionen. ”I det ögonblicket tycktes det honom vara omöjligt att förvägra honom det allraheligaste sakramentet i synnerhet som hans katolska tro är välbekant.” Detta uttalande framkallade förvåning av det skälet att det är allmänt känt att broder Roger tidigare hade fått ta emot kommunionen ur Johannes Paulus II:s händer.

Den nye priorn utsågs redan för en tid sedan

I noten yttrar sig Påvliga rådet för kristen enhet inte om broder Rogers kyrkotillhörighet. Andra tar upp frågan på nytt. Stiftet Mainz juridiske expert Peter Hilger tolkade i en insändare i Frankfurter Allgemeine Zeitung (6/9 2005) kardinal Kaspers handlingssätt vid begravningsgudstjänsten ”sakramentsrättsligt” på följande sätt: Kasper behandlade broder Roger som en kristen som stod ”i full gemenskap med den katolska kyrkan”. Med andra ord: han behandlade honom som en katolik.

Denna tolkning anser Hilger vara styrkt genom ett dokument som kom från Påvliga rådet för kristen enhet den 25 mars 1993, nämligen Praktiska riktlinjer för ekumeniken. Där heter det: ”Allmänna böner för andra kristna, levande eller döda, för andra kyrkors, kyrkliga samfunds och deras ledares problem och angelägenheter kan läsas under liturgin och i andra förböner under den liturgiska gudstjänsten men inte tillsammans med den eukaristiska kanonbönen. Den gamla kristna traditionen i liturgi och ecklesiologi tillåter bara att man under kanonbönen nämner namnen på personer som står i full gemenskap med den kyrka som firar eukaristin.” Hilger hänvisar också i detta sammanhang till formuleringar i det brev från broder Roger till Benedictus XVI som den senare flera gånger offentligt nämnt efter det att Taizés prior avlidit.

Frågan om i vilket förhållande brödragemenskapen i Taizé står till de etablerade kristna kyrkorna är mycket viktig. Men för dagen är det minst lika angeläget att fundera över hur livet i Taizé går vidare efter broder Rogers död. Man har länge ansett att broder Rogers död skulle bli av avgörande betydelse för gemenskapen oavsett vid vilken tidpunkt den inträffade. Detta hörde också nära samman med en annan fråga som oroade många, nämligen hur gemenskapen skulle påverkas av att en ny prior utsågs och om en sådan förändring skulle medföra problem. Taizé skulle ju inte vara den enda gemenskap där nyckelfrågan för den vidare utvecklingen blev vem som skulle efterträda rörelsens grundare.

Efter vad man just nu vet avgjordes inte valet av broder Alois över en natt. Tvärtom hade det förberetts under lång tid. Man bekräftar i Taizé att broder Alois redan för åtta år sedan hade utsetts till att efterträda broder Roger. De första tankarna på att en dag anförtro broder Alois denna uppgift hade man haft ännu mycket tidigare. I Taizé diskuterade man vem som skulle efterträda broder Roger långt innan dennes ålder och hälsa gav någon direkt anledning till det.

Vad kommer att förändras med den nye priorn? Den franska pressen var övertygad om att Taizé skulle få en ny stil. Broder Alois skulle ”utan tvivel uppträda mer kollegialt men kanske mindre profetiskt”, skrev Jean-Claude Escaffit i den parisiska veckotidningen La Vie den 25 augusti 2005. Men livet på kullen i Taizé verkar inte ha förändrats efter broder Rogers död. Med stor – i mångas ögon till och med alldeles för stor – självklarhet accepterade gemenskapen den nya situationen.

Inte bara det faktum att den nye priorn i Taizé är katolik utan också broder Alois nationalitet fick många att studsa. Att just en tysk övertar ämbetet som prior efter broder Roger är intressant. Sedan länge är Tyskland på många sätt viktigt för Taizé. Bland de gäster som stannar en längre tid – i regel en vecka – är de tyska ungdomarna den största nationella grupp, som hittat vägen till Bourgogne.

Det började med att broder Roger i gemenskapens allra första begynnelse tog emot tyska krigsfångar i sin nya bostad söder om den gräns som under andra världskriget delade Frankrike i två delar. Lite senare var det tyska ungdomar och unga vuxna som hörde till dem som allra först längtade efter att få fara till kullen ovanför Grosne. Det var också unga tyskar (från aktionsgruppen ”Ett tecken på försoning”) som byggde Église de la Réconciliation när man växte ur Taizés lilla bykyrka, där broder Roger nu är gravsatt.

Taizé vill inte bli en av många andliga rörelser

De sista månadernas många reaktioner på broder Rogers död är ett nytt bevis på den stora betydelse den ekumeniska brödragemenskapen har för kyrkan i stort. Den uppskattning som man visade broder Roger var sällsynt stor, även om han – till skillnad från moder Teresa som han ofta syntes tillsammans med – egentligen inte var särskilt folkligt populär. Taizé har satt spår på många områden: i församlingarnas sångskatt, där det är omöjligt att tänka bort det som gemenskapen bidragit med och som tillhör en fortfarande ung tradition; i otaliga lekmäns, kyrkliga medarbetares, ämbetsbärares och ordensmedlemmars levnadsbeskrivningar, där det tydligt framgår att Taizé blev av avgörande betydelse för den egna tron och för engagemanget i församlingen.

Också i andra sammanhang visar sig Taizé vara något alldeles extra. Under de sista årtiondena har Taizé blivit en del av den kristna ekumeniska vardagen. Taizé har tagit steget in i kyrkornas centrum. De generationer ungdomar som efter det första besöket ständigt återkom till Taizé återvänder nu som präster och teologer, som lekmän i pastoral tjänst eller till och med som ledare i sina stift och i olika lokalkyrkor. Dessutom tar de med sig dagens ungdomar och unga vuxna. Den som en gång höll till godo med tält och enkla träbaracker hyr idag kanske ett hotellrum i Cluny och använder en medelstor bil för att åka de få kilometrarna till Taizé och delta i de olika bönegudstjänsterna. Men i Taizé ser man inte med blida ögon på dessa tecken på något som mest liknar modern individualistisk turism.

Till Taizés största prestationer skulle det faktum kunna räknas att gemenskapen har lyckats dra till sig flera sinsemellan ganska olika generationer ungdomar och unga vuxna i en obruten följd – från ”ungdomskonciliet” under 1970-talet till den moderna rörelsen ”Pilgrimsfärden för tillit på jorden”. Ändå skulle ingen på allvar komma på tanken att beskylla gemenskapen för att opportunistiskt rätta sig efter det som för tillfället slår.

Man började som en grupp, som återgav munkväsendet en plats inom protestantismen och utvecklades till en ekumenisk gemenskap mellan kyrkor och konfessioner. Man började som en gemenskap mellan kristna européer och har sedan dess – i gemenskapen finns nu omkring 100 bröder från 26 länder – blivit en spegelbild av globalt kristet liv genom att bröderna och de unga gästerna kommer från alla världsdelar. Taizé är en plats där tro och värld, fromhet och politik, ”kamp och kontemplation” inte hamnat i svåra konflikter trots alla de sinsemellan mycket olika värderingar som ännu idag kommer till uttryck där.

Men brödragemenskapen har ett stort problem. I Taizé lägger man ner mycket energi på att inte etablera sig som en så kallad ”rörelse” vid sidan av alla andra. Som det kyrkligt pastorala läget nu en gång är, skulle inget vara enklare än att organisera sig som ytterligare en andlig rörelse med förgreningar långt bortom ursprunget i Bourgogne. Man firar gudstjänster där de kända Taizésångerna är ett viktigt inslag och bildar kanske till och med särskilda Taizégrupper. Men detta är inte och kan inte heller vara i enlighet med den anda som präglar bröderna i Taizé. Gemenskapen vill inte vara något alternativ till det normala och vanliga kyrkliga livet i församlingarna utan målet är att i bästa fall stimulera ungdomar och unga vuxna så att de stärkta i sin tro återvänder till sina församlingar och kyrkliga gemenskaper.

Lika litet vill Taizé uppmuntra till att bilda en tredje konfession, även om den skulle vara ekumenisk. Ju mer Taizé skulle utvecklas till en egen religiös värld vid sidan av de befintliga konfessionerna, desto mer skulle detta leda till att man inte längre skapade enhet i kyrkan utan i stället berikade konfessionernas mångfald med ytterligare en konfes-sion, en ”ekumenisk” konfession av problematisk karaktär.

Den franska protestantiska månadstidningen Reforme citerade nyligen den fransk-kanadensiska Taizébrodern Emile: ”’Ungdomskonciliet’ döpte vi om till ’Pilgrimsfärden för tillit på jorden’ för att visa att det inte handlar om en ny rörelse utan om nya vägar som kristna kan gå samtidigt som de är medlemmar i olika kyrkor.”

Översättning: Birgitta Carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2005.

Publicerad 2006 i nummer 1