Teceremoni och mässa

ÅMELL, KATRIN

Ceremonier och liturgier är mycket mer än de ord som uttalas. Detta blir tydligt vid en jämförelse mellan den zenbuddhistiska teceremonin och det katolska eukaristifirandet. Artikelförfattaren är teol. dr i missionsvetenskap och dominikansyster.

Vad vinet är i den katolska mässan är teet i zenbuddhismen.” Så har vissa zenbuddhister försökt uttrycka att det finns ett samband mellan mässan och den japanska teceremonin (chanoyu). Uttalandet skall naturligtvis inte uppfattas teologiskt, för vinet – Kristi blod – i mässan är självklart något annat än teet i teceremonin. Det man velat säga genom att parallellisera vinet och teet i respektive ceremoni är snarare att det finns vissa liturgiska samband. Det är det sätt på vilket man handskas med vinet respektive teet som är intressant. Och kanske tyder detta på att man, trots mycket olika trosuppfattningar, ändå uppfattar skapelsen ganska likartat. Nyckelord i det här sammanhanget är respekt, vördnad, omsorg samt närvaro i gester och handlingar.

För en allmän introduktion till teceremonin och ”teets väg”, chado, vill jag hänvisa till en tidigare artikel i Signum, 1996:1. Att själv delta i ceremonin är naturligtvis den bästa introduktionen. Eftersom det mest handlar om kroppsliga gester som utgår från ett inre förhållningssätt, är egentligen varje skriftlig beskrivning på förhand dömd att misslyckas. Ändå är det nödvändigt för förståelsen att kort säga något om vad det hela går ut på. Det enda som sker i en teceremoni är egentligen att man möts kring en kopp te. Rummet där man träffas är nästan helt tomt så när som på ett kokkärl och några blommor framför en rulltavla som hänger på väggen. Det börjar med att gästerna sätter sig på golvet och värden kommer in. Han eller hon torkar först omsorgsfullt redskapen med vilka teet skall beredas. När tevattnet kokar häller värden det över lite grönt tepulver i en kopp och blandningen vispas med en liten visp av bambu. Varje gäst blir serverad sin kopp te, som är aningen beskt och har en vällingliknande konsistens. För att neutralisera den lätt beska smaken äter man först en söt kaka innan man dricker teet lugnt och stilla. Förutom njutningen av teet inmundigar man även atmosfären och alla sinnesintryck i rummet. Det är inget extraordinärt med att dricka te på det här sättet.

Samtidigt är chado just en s.k. do, en väg, där kroppsliga, mentala och andliga komponenter samverkar. Att praktisera teets väg är att utveckla sin mänskliga potential och bli mer koncentrerad, hel och sann. Ett självförverkligande, kan man säga, men inte i den vanliga, egoistiska meningen. Det som kännetecknar chado liksom de andra do (kado, blomsterarrangemang, m.fl.) är tvärtom en progressiv frigörelse från den egna egoismen till förmån för öppenhet och respekt gentemot omgivningen. Det är p.g.a. dessa inneboende kvaliteter i teets väg som bestämda värden har knutits till teceremonin och gjort den till en privilegierad plats för möten mellan människor. Det är också dessa kvaliteter som möjliggör vissa kopplingar till mässfirandet.

Tedrickandet i historien

När det gäller anknytningspunkterna till mässan är det emellertid nödvändigt att gå ganska långt tillbaka i historien. Som det mesta i japansk kultur kommer bruket att dricka grönt te från Kina. Det var zenmunkar som medförde det gröna tepulvret från Kina till Japan på 1100-talet. Tedrickandet hjälpte munkarna att hålla sig vakna under zazen, meditationsövningen. Så småningom ritualiserades tedrickandet och fick även spridning utanför klostren. Zens anda och förhållningssätt kom alltså att prägla teceremonin redan från början. Man brukar därför säga att te och zen har samma smak, cha zen ichi mi. Samtidigt måste det påpekas att teceremonin inte är begränsad till vissa zenbuddhistiska miljöer och att praktiserandet av chado idag inte innehåller några element som kan anses vara specifikt buddhistiska. Teceremonin blev spridd även inom shinto, och idag utövas den som en sekulär rit med påtagliga andliga inslag, utan att den fördenskull är knuten till någon bestämd religion.

I och med att teceremonin spreds utanför zenklostren blev den också påkostad och överdådig bland de förmögna i samhället. Olika temästare sökte dock att återge teceremonin dess ursprungliga enkelhet och anspråkslöshet. Den store ”reformatorn” i sammanhanget var Sen no Rikyu (1522–1591). Det var han som gav teceremonin den karaktär och form som den fortfarande har idag. Han har därför kallats för teceremonins fader. Teets blomstringstid inföll under senare hälften av 1500-talet, tack vare Sen no Rikyus reformer. Många tesällskap bildades där teets väg övades. Sen no Rikyu fick många lärjungar som förde traditionen vidare.

Teceremonins höjdpunkt inföll under det s.k. kristna århundradet i Japans historia (1549–1650, enligt Charles R. Boxer). Under senare delen av 1500-talet, då kristendomen fortfarande var framgångsrik och inte en förföljd religion som den senare blev, skedde många intressanta kulturmöten. Bland Sen no Rikyus elever fanns även kristna japaner. En av dem var Takayama Ukon († 1615). Han var en inflytelserik feodalherre (daimyo) och räknades till de ”sju vise” i Sen no Rikyus lärjungakrets. Både av de kristna missionärerna och av sina landsmän ansågs han som en helig man. Genom bevarade närvarolistor vet vi att det inte var ovanligt att kristna frekventerade tesällskapen. Chado blev alltså en mötesplats för människor som hörde till olika religioner redan på 1500-talet. Det var naturligt att människor från olika läger attraherades av chado, eftersom det är ett uttrycksmedel som direkt rör vid den japanska folksjälen. Så är det för övrigt ännu idag. Den kristna missionen i Japan på 1500-talet leddes framför allt av jesuiter. Då man i ledningen för missionen fick klart för sig vilken stor betydelse tekulturen hade i samhället uppmuntrade man de utländska missionärerna att intressera sig för chado, eftersom man på så vis skulle komma närmare japanerna. Detta förhållningssätt, som med en modern term kallas för inkulturation och rekommenderas av kyrkan i en rad skrivelser, praktiserades alltså mycket konkret tidigt i kyrkans historia i Japan. Italienaren Alessandro Valignano var i Japan 1579-1582 som visitator för jesuiternas mission i Asien. Imponerad av teceremonins popularitet förordnade han att det vid ingången till varje ordenshus skulle inrättas ett terum, där teceremonin skulle utföras. I sin rapport till sina överordnade i Rom, Sumario, redogör han för vad han uppfattat av tekulturen i landet. Han beskriver även där de japanska brödernas (dogicos) viktiga uppgift i missionen. De har bl.a. ansvar för teceremonin, ”som inte kan försummas i något av våra hus, för den är absolut nödvändig och allmänt förekommande i Japan”, skriver Valignano. Bland de japanska brödernas uppgifter ingår även att assistera vid mässan, framgår det av Sumario.

Riternas ömsesidiga påverkan

Redan det faktum att de personer som utförde teceremonin även hade ett ansvar i mässan ger i sig en anledning att anta att det har funnits en ömsesidig påverkan mellan de båda riternas gestaltning. Därtill kommer de kontakter som Sen no Rikyu hade med de kristna, t.ex. via sina elever eller via tesällskapen i Sakai och Kyoto, där kristna deltagare ingick. Det uppges i vissa källor att det fanns kristna även i Sen no Rikyus egen familj. Enligt traditionen skall Sen no Rikyu ha tagit intryck av prästens sätt att handskas med kalken efter kommunionen. Kalken hanterades inte efter personligt godtycke utan celebranten följde ett visst mönster som är sig ganska likt fortfarande. När kommunionen avslutats gjorde prästen först en paus och sedan torkade han långsamt och metodiskt kalken. Efter att ha vikt ihop kalkduk och korporale, ställde han ifrån sig kalken och täckte över den med ett tygstycke (velum). Därpå gjorde prästen ytterligare en paus för stilla bön. Sen no Rikyu skall alltså enligt traditionen ha påverkats av dessa liturgiska gester och låtit vissa av dem bli en del av teceremonin. Inspirationen gällde inte enbart de kroppsliga gesterna utan Sen no Rikyu skall också ha påverkats av den kristna broderskapstanken. Till de fyra grundprinciperna i teceremonin, harmoni (wa), respekt (kei), renhet (sei) och sinnesfrid (jaku), lade han därför en femte, nämligen gemenskapen och jämlikheten mellan deltagarna.

Det är inte möjligt att med exakthet fastställa hur mässfirandet och teceremonin har influerats av varandra på 1500-talet, men allt talar för att någon form av ömsesidigt givande och tagande har skett. Låt oss nu övergå från historien till nutiden och se på förhållandet mellan dessa båda riter idag. Ett par katolska präster har reflekterat mycket över sambandet mellan de båda riterna och de praktiserar även chado själva. Det följande bygger i hög grad på min kontakt med dem och vad de skrivit i ämnet. Den ene heter Pierre-François de Béthune, en belgisk benediktin som är ordförande i Monastic Interreligious Dialogue. Den andres namn är Franco Sottocornola, italiensk Xavier-missionär, verksam i Japan sedan många år tillbaka och föreståndare för det katolsk-buddhistiska centrumet Seimeizan i södra Japan. (Se Signum 1994:1.) Eftersom de Béthune och Sottocornola är verksamma i olika världsdelar kompletterar deras respektive perspektiv varandra. de Béthune söker att öppna verbalt överbegåvade européer och amerikaner för en ”tystnadens kultur” som får en konkretisering i teceremonin. I Japan är det naturligt för Sottocornola att fullfölja den form av inkulturation som jesuiterna påbörjade på 1500-talet. Han förtydligar att han inte celebrerar mässan som en teceremoni utan snarare att han just vill inkulturera eukaristins liturgi genom att anknyta till teceremonins tradition. Här handlar det inte i första hand om att upptäcka ”tystnadens kultur”, utan om att japaner skall kunna få möjlighet att vara sig själva även i mässan och fira den på ett sätt som överensstämmer med landets genuina kultur.

Teceremonins grundprinciper

Låt oss nu ett ögonblick återvända till grundprinciperna i teceremonin.

Wa, harmoni, för tankarna tillbaka till taoismen, där människan inordnar sig i harmoni med universum, årstiderna och andra personer. I teceremonin innebär wa att värden har en harmonisk relation till sina gäster och att samma harmoni präglar gästerna sinsemellan. Wa betyder även inre frihet, sinnesfrid, medkänsla, känslomässig kommunikation och glädje över att vara tillsammans.

Kei, som är respekt för tingen och människorna, hör samman med konfucianismen, där var och en har sin plats i samhällssystemet. Respekten innebär också en sorts vördnad, en öppenhet för det som är stort och heligt, för andra människor, för naturen, för Gud. Från denna respekt eller vördnad kommer förmågan att tycka om det som är vackert, att uppskatta det som är värdefullt hos andra, att skapa ”harmoni”.

Sei, renhet, hör nära samman med shinto, den inhemska religionen i Japan. Den yttre renheten, all tvagning, städning och putsning, står här i samklang med en inre renhet, ett rent hjärta och sinne. Därför avtorkas redskapen som används i teceremonin noggrant, eftersom renheten på alla plan är en grundförutsättning för allt.

Jaku, lugn och sinnesfrid, för tankarna till buddhismen, särskilt som det japanska skrivtecknet för detta även kan betyda nirvana. Jaku uppstår när en människa blivit fri från själviskhet, lustar, rädsla och våld. Sinnesfriden leder till renhet, samtidigt som den är en konsekvens av att de tre föregående principerna praktiserats.

Vad har dessa grundprinciper att göra med det katolska mässfirandet? Franco Sottocornola ser faktiskt i dem flera kvaliteter som skulle kunna tillföra något till sättet att fira mässa. Jag vill här summariskt återge några av hans reflektioner kring vad som skulle vara berikande i första hand i Japan. Det kan tilläggas att det inte enbart rör sig om teoretiska spekulationer, utan det som Sottocornola föreslår praktiseras redan sedan många år i den dagliga mässan i Seimeizan.

Harmonin står för intimitet och kommunikation. Det gemensamma tedrickandet förenar värd och gäster på ett sätt som är karakteristiskt japanskt. Man möts inte genom direkt konversation eller ansikte mot ansikte, utan genom att göra någonting tillsammans, och tycka om något tillsammans. Harmoni och broderlig enhet uppfattad på det här viset kan i Japan utgöra en mycket lämplig grund för firandet av eukaristin, enhetens sakrament. Utifrån den här traditionen skulle det också vara lättare för japanska kristna att förstå vad som står i Apostlagärningarnas andra kapitel om att de första kristna bröt brödet tillsammans i harmoni och broderskärlek. ”Ingen kristen gemenskap kan byggas upp, om den inte har sin grund och sin medelpunkt i firandet av eukaristin, ty det är i den som all fostran till gemenskapsanda har sin upprinnelse”, står det i Andra Vatikankonciliets dekret om prästernas ämbete och liv, § 6. Ett eukaristifirande som är inkulturerat i teceremonins tradition och anda skulle i Japan konkret kunna uttrycka detta.

Värdens centrala uppgift

I tecerermonin har värden en central uppgift, som främst består i tjänande på olika vis. Det är värden som inbjuder gästerna och leder själva ceremonin. I uppgiften ingår också att bereda teet, servera gästerna och se till att allt blir till det bästa för dem under det gemensamma tedrickandet. Värdens centrala tjänande roll skulle kunna ge en förstärkning åt prästens tjänande i mässan. När eukaristin firas representerar prästen Kristus, som kom till världen inte för att låta sig betjänas utan för att själv tjäna andra. Ja, han är Guds tjänare och Guds folks tjänare. Tjänandet, utgivandet är hans sätt att leda och undervisa. Denna anda av tjänande som är så grundläggande för prästernas liv och andlighet överhuvudtaget skulle kunna bli ytterligare markerad genom traditionen i teceremonin.

Att inte äta för att bli fysiskt mätt

När gästerna i teceremonin äter kakorna och dricker teet är det inte i första hand för att stilla sin hunger och törst. Ätandet och drickandet har ett annat syfte. Det är ett medel för att erfara harmoni och sinnesfrid tillsammans med andra människor och i förening med naturen. Den som är van vid att delta i teceremonin har inga svårigheter att förstå den sakramentala karaktären i mässan som ett tecken på något mycket större än att bara äta och dricka. Mot den bakgrunden är det också lättare att förstå meningen med att dricka ur den gemensamma kalken, själva kommunionen. I den japanska kulturen är kalkkommunionen rik på mening och full av psykologiska implikationer, medan denna viktiga del av enhetens sakrament av någon anledning inte har samma centrala betydelse bland katoliker av latinsk rit.

Rummets utsmyckning

Förutom dessa aspekter som rör de teologiska och andliga dimensionerna av eukaristin skulle den japanska kulturen även kunna tillföra några mer estetiska bidrag för att göra mässan mer inkulturerad. Det gäller den konstnärliga utsmyckningen av det rum där mässan firas. Konsten har ju som bekant en sakral funktion och betraktas i asiatiska kulturer som en form av andlig väg i sig själv. Det konstnärliga ideal som i hög grad präglar teceremonin kan sammanfattas i ordet wabi, ett svåröversatt ord som betecknar glädjen i att acceptera enkelheten och som egentligen innefattar en hel levnadskonst. Som redan nämnts är terummet sparsmakat smyckat med blommor och en rulltavla (kakemono). Vanligtvis är dessa föremål placerade i tokonoma, en något upphöjd alkov eller nisch. Motivet på rulltavlan växlar efter årstid och stämning. Naturmotiv eller kalligraferade sentenser är ofta förekommande. Även blomsterarrangemanget är bundet till årstiden. För det japanska sinnet skapar dessa enkla inslag en kontakt med naturen. Det japanska terummets arkitektur intresserar arkitekter runt om i världen. Man skulle önska att något av denna arkitektur även fick verka inspirerande på kapell- och kyrkbyggen i Japan, vilka i allmänhet har en helt västerländsk prägel. Via relativt enkla medel skulle den konstnärliga inspirationen från terummet kunna medföra att japaner även i kyrkorummet kunde förnimma något av sin egen kultur och erfara den för dem så viktiga kontakten med naturen.

Inte bara i Japan utan också på många andra håll i världen klagas det emellanåt på att den katolska mässan ofta firas lite slarvigt och hastigt. På så vis framgår det inte att det verkligen är ett heligt mysterium som man deltar i, menar många. Mot bakgrund av de högtidliga, mycket värdigt utförda ceremonierna i japanska shinto- och buddhisttempel framstår det katolska mässfirandet som något ganska banalt. Kontrasten är slående mellan dessa båda sätt att celebrera. Det klagas även på att mässan efter Andra Vatikankonciliets liturgireform blivit för ordrik. Intrycket av att utsättas för ett ständigt ordflöde sammanhänger med att mässan firas snabbt utan nämnvärt utrymme för tystnad och stilla bön. Det traditionen från teceremonin och dess kultur här skulle kunna tillföra är en annorlunda rytm och en annan atmosfär, där tystnaden har en given plats och där några få väsentliga handlingar utförs lugnt och stilla utan brådska. En sådan liturgisk stil skulle svara mot ett behov av mer tystnad, samling och stillhet i mässan. Även utanför Japan skulle ett sådant eukaristifirande i en annorlunda rytm välkomnas, åtminstone för vissa tillfällen.

Att mötas i ett unikt ögonblick

Hela atmosfären och attityden i teceremonin går tillbaka på det berömda uttrycket ichi go ichi ye, ”som om vi möttes en enda gång”. Varje möte är unikt och återkommer aldrig, i varje fall inte på samma sätt. För alla deltagarna i teceremonin betyder detta total närvaro. Värden är fullt uppmärksam på gästerna och tar emot dem med öppet hjärta. Gästerna är helt närvarande i det gemensamma tedrickandet, medvetna om att handlingen och mötet är något unikt som inte återkommer. Vid närmare eftertanke är ichi go ichi ye, vi möts bara en gång i livet, inte begränsat till teceremonin, utan kan gälla även för andra mänskliga möten. Är inte detta också något att bära med sig när eukaristin firas? Som om vi möttes bara denna enda gång för att fira Kristi död och uppståndelse. Som om det var den första gången, den sista gången och den enda gången.

Så långt Franco Sottocornolas reflektioner. Parallellerna mellan teceremonin i mässan är som sagt mest adekvata i den japanska kulturen. Men det finns ändå några dimensioner som kan vara av mer allmängiltig karaktär och stämma till eftertanke, t.ex. tystnadens och långsamhetens kultur, närvaron i handlingar och i relationen till andra människor samt det unika mötet i enhetens sakrament.

Litteratur

Pierre-François de Béthune, ”Un environnement pour la parole. Expressions non verbales de la foi”, La Foi et le Temps, XVII (1987:2), s. 108–120.

Franco Sottocornola, ”The Tea Ceremony and the Mass. Towards Inculturation of the Liturgy in Japan”, The Japan Missionary Bulletin, Spring 1990, Vol. 44, No. 1, s. 11–27.

Alexandre Valignano, Les jésuites au Japon. Relation missionnaire (1583), Paris 1990.

Publicerad 2001 i nummer 6