Tecken på en hel och försonad värld

av FREDRIK HEIDING och ULF JONSSON

– Det ligger i kyrkans uppdrag att bidra till att mänskligheten blir hel och försonad.

Ragnar, en av huvudpersonerna i författaren Lena Anderssons senaste  roman Sveas son – en berättelse om folkhemmet, utbrister: ”Nej! Alla är inte olika! Det är hela poängen med den här historien, att ingen är olik någon annan.” Historien gäller sportkommentatorn Åke Strömmer som åkte ända till Rio de Janeiro med förhoppning om att under karnevalen få uppleva något verkligt annorlunda. Men besvikelsen blev stor när han tvingades konstatera att folk i Brasilien betedde sig på samma sätt som folk därhemma. ”Karnevalen var som marknaden i Falun, bara stökigare, större och med mer brottslighet.”

Ragnar personifierar en av konsekvenserna av det svenska folkhemmet: inte bara att alla skulle ha lika villkor utan också att ingen fick sticka ut. Ve den som skilde sig från mängden! Romanen inleds med att Ragnar är en så vanlig medborgare – vilket han också är tillfreds med – att han skulle vara en olämplig kandidat för en etnologisk studie över några få ”onormala” svenskar. Dessa var inte många i en monolitisk kultur som stat och kommun byggde upp. En möjlig tolkning av Sveas son är att Lena Andersson med kritisk distans och humor pekar på problemet med en alltför uniformistisk förståelse av människornas enhet i ett samhälle.

Men måste enhet utesluta mångfald? Den frågan har blivit allt mer brännande i takt med att det svenska samhället blivit mer diversifierat. Kan ett samhälle bejaka och ge plats åt verkligt unika individer? Kan det härbärgera olika kulturella inriktningar? Lena Andersson tycks utifrån allmänmänsk­liga, humanistiska utgångspunkter (ja, även ateistiska, som hon offentligt omfattar) mena att det är möjligt. Pluralismen i vår samtid är uppenbar och kan, enligt Andersson, hållas ihop genom mer filosofi i allmänhet och metafysik i synnerhet.

Med så kallade transcendentalier avses i filosofin att allt som existerar är ett, sant, gott och vackert. Med ”ett” menas då att något är präglat av enhet. I någon mening gäller detta också för hela mänskligheten, trots att den kan upplevas vara polariserad och uppdelad.

Vad kan då kristen tro bidra med för mänsklighetens enhet? Om vi med enhet avser något mycket grundläggande – alltså inte enbart gemensamma övertygelser – så kan vi notera att det under historiens gång funnits perioder då kristna försökt förverkliga idén om enhet i mångfald. Det sker kanske allra tydligast i vad som kan kallas gränsland, det vill säga sådana arenor där olika tankesätt möts. Det började med aposteln Paulus som på Areopagen i Aten diskuterade med icke-kristna grekiska poeter och filosofer. Paulus utgick från att alla människor har någonting grundläggande gemensamt, nämligen en inriktning på ”en okänd Gud”.

På ett liknande sätt vädjar Justinus Martyren (d. 167 e. Kr.) till den romerske kejsaren om tolerans under tider av hotande kristendomsförföljelse. I sin Apologi för de kristna hänvisar han till förnuftet, det gudomliga logos, som alla människor – Gamla testamentets profeter, antikens filosofer, de kristna och kejsaren själv – har gemensamt. Han betonar det som är gemensamt för alla människor, men accepterar därmed underförstått att det finns skillnader. Enhet och mångfald behöver inte utesluta varandra.

I vår egen tid illustrerar filmen Gudar och människor hur trappistmunkar i Algeriet visade omsorg om medmänniskorna oavsett religiös tillhörighet. I detta gränsland med kristna och muslimer handlar strävan efter enhet i mångt och mycket om försoning mellan människor. Ett annat och mer geografiskt närliggande exempel är fängelsesjälavården i Sverige, inte minst vid Kumla-anstalten. Sedan 2001 har fångar – eller bröder som de kallas – där gjort en version av Ignatius av Loyolas andliga övningar under 30 dagar. Svenskkyrkliga präster som leder detta arbete vittnar om en anmärkningsvärd försoning på flera plan som brödernas omvändelse under retreaten leder till. Från att ha varit kallsinniga och hårda mot både sig själva och omgivningen sker en förvandling när de genom olika böneformer får konfrontera den egna verkligheten. De försonas inte bara med sitt eget liv utan uppträder också mer sympatiskt gentemot kriminalvårdens personal. Dessutom känner de sig trygga i sin egen trosövertygelse och kan därför lättare tolerera fångar som har annan bakgrund än den egna.

Det ligger i kyrkans kärnuppdrag att verka för att mänskligheten blir hel och försonad. Inte sällan sker det genom att kyrkan medlar mellan stridande parter i konflikter. Påven Johannes XXIII:s medlarroll mellan Sovjetunionens ledare Chrusjtjov och USA:s president Kennedy under Kubakrisen i oktober 1962 liksom den katolska rörelsen Sant’ Egidios medlarverksamhet i inbördeskrigets Moçambique på 1980-talet är väl kända. Nu kan någon förstås med rätta invända att den katolska kyrkan många gånger visat prov på raka motsatsen till enhet, försoning och tolerans. Korstågen, inkvisitionen, liksom ett frostigt förhållande till moderniteten är några exempel. För att inte tala om de sexuella övergrepp som ödelagt människoliv och urholkat förtroendet för kyrkan. Men betyder detta att kyrkans enhetsstiftande funktion därmed har omintetgjorts?

Enligt sin egen självförståelse är kyrkan ett verksamt sakramentalt tecken för en försonad och helad mänsklighet. Hon visar på en källa av försoning och enhet bortom alla de konflikter och mänskliga tillkortakommanden som också präglar henne själv. Dopet, konfirmationen, eukaristin och de andra heliga handlingarna är synliga tecken som öppnar människor för en mera grundläggande verklighet, som alla är kallade att få del av.

Kyrkan utgår från Jesus Kristus men är inte identisk med honom, eftersom hon är en gemenskap av bristfälliga människor. Likafullt är kyrkan ett tecken som inspirerar människor att växa utöver sig själva och att se andra människor – hur olika de sins­emellan i många avseenden än är – som bröder och systrar i en världsomspännande gemenskap. I en vanlig katolsk söndagsmässa i Sverige samlas människor från alla världens hörn kring något gemensamt: inriktningen mot den okände Gud som enligt aposteln Paulus har uppenbarat sig i Jesus Kristus.

När den romerske soldaten sticker lansen i den korsfäste Jesu Kristi sida, strömmar blod och vatten fram. Hos kyrkofäderna ses det som en bild för hur kyrkan växer fram ur Kristi sida. Pingstundret, då den helige Ande kommer över människor av olika folk och språk, räknas ofta som kyrkans födelsestund. Det är ett eminent exempel på enhet i mångfald. Men såret i Kristi sida påminner oss samtidigt om att kyrkans gemenskap växer fram ur brustenhet, ur ett sår som har tillfogats av oss människor.

 

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.