Tidens tro drabbar människan        

av HELENA BODIN

Den vackra försommartiden förknippar vi med skolavslutningar. Men den 1 juni 1675, fjärdedag pingst, var det annorlunda. Då verkställdes avrättningarna av alla dem som anklagats för trolldom och Blåkullafärder i Ådalen i Ångermanland. Dödsdomarna hade förberetts lokalt genom förhör av prästen och fällts av den tillresta statliga Trolldomskommissionen. Straffet innebar halshuggning och därefter bränning på bål.

Utsikt HäxbergetDe sextiotvå dödsdömda personerna – femtiosex kvinnor, två män och fyra gossar – fördes upp på ett berg där tre bål hade tänts högst upp, ett för varje berörd församling. Själva avrättningsplatsen låg lite längre ned, så att det myckna blodet inte skulle riskera att släcka eldarna. Resterna från bålen släpades senare nerför berget och dumpades i en vik av Lesjön, i folkmun senare kallad Kärringviken. På så vis var kropparna undanröjda och all trolldomens kroppsliga hemvist utplånad, i skarp kontrast mot det hopp om uppståndelse och evigt liv som gavs av en kristen begravning i kyrkans hägn. Det är nu 340 år sedan, men i dansverket The Big Noise som nyligen framförts på Göteborgsoperan har händelsen på nytt varit i fokus.

Det ”stora trolldomsoväsendet” i Sverige, som ledde till massavrättningar under en period av ett knappt decennium, hade börjat i Dalarna i slutet av 1660-talet och skulle efter våren 1675 fortsätta från Ångermanland söderut till Gävle och slutligen Stockholm innan det mattades av. På det så kallade Häxberget i Ådalen, just på sockengränsen mellan Torsåker, Dal och Ytterlännäs, finns i dag ett minnesmärke, ett jättelikt stenblock uppfläkt på mitten, med orden ”Tidens tro drabbar människan” inristade i blodrött. Strax intill på den vackra utsiktsplatsen hänger ett anslag: ”Detta är en avrättningsplats – ingen grillplats!”

MinnesstenPå resa i Ådalen med kursen ”Häxprocesser och minneskultur”, som jag den här våren arbetat med vid Newmaninstitutet, kommer händelserna från 1674–75 mycket nära men förblir samtidigt i grunden obegripliga. Barnen i byn på ena sidan om kyrkan vittnade om att Blåkulla låg på en av åkrarna på andra sidan om kyrkan – och Trolldomskommissionen, där bland annat rektorn vid Uppsala universitet ingick, antecknade noggrant. Eliten och folket verkar ha delat liknande magiska föreställningar, men dödsdomarna föll över folket och främst över kvinnorna. ”Kvinnor dog, män dömde”, står det på minnesstenen på Häxberget.

Anklagelserna mot kvinnorna gällde att ha utövat trolldom och fört andra till Blåkulla, för att där tjäna djävulen under hans gästabud. Den som orkade hålla ut i sitt övertygade, benhårda nekande kunde gå fri. Men den som i all välmening medgav att hon hade läst de vanliga ramsorna om Maria och Jesus eller Treenigheten för att bota och läka kunde råka illa ut, även om hon bedyrade att hon varit ovetande om att detta hölls för att vara en synd. Varken signeri eller lövjeri var nu längre oskyldigt, när inte bara umgänget med djävulen utan också all slags vidskepelse skulle utrotas. Att så skedde var Svenska kyrkans vilja och kungens befallning.

I en artikel om det norska minnesmärket i Steilneset som ägnats trolldomsprocesserna i Vardø i Finnmark har John Ødemark, kulturhistoriker vid Oslo universitet, diskuterat de problem som uppstår när den officiella minneskulturen inte vill kännas vid kulturella skillnader och historisk subjektivitet. Att så som i Steilneset minnas den förgångna tidens offer tillsammans med geografiskt avlägsna brott är alltför enkelt, menar Ødemark. Ett ont där och då ställs mot ett gott här och nu. Genom en sådan dualistisk förklaringsmodell sätter man sig till doms över det som är avlägset i historisk, geografisk eller kulturell mening.

Att söka efter ett mer komplext sätt att minnas innebär nu inte att massavrättningarna under ”det stora oväsendet” rättfärdigas, tvärtom. Mot den bakgrunden vill jag lyfta fram två romaner om 1600-talets trolldomsprocesser i Ådalen och Dalarna: Thérèse Söderlinds Vägen mot Bålberget (2013) och Ulla Isakssons Dit du icke vill (1956). Här berättas och gestaltas hur frågor om hot, sexualiserat våld, personlig skuld och förödmjukelse blir avgörande för huruvida de anklagade kvinnorna och personerna i deras närmaste omgivning överhuvudtaget är i stånd att leva vidare, minnas och berätta, efter rättegångarna och avrättningarna, som en del av dem klarade sig ifrån med livet i behåll. Isaksson berättar koncentrerat om en enda höstmånad i Dalarna, medan Söderlinds berättelse utspelar sig i fyra olika århundraden, där varje tid i sig rymmer minst fyra generationers öden som skildras ur olika perspektiv.

I Söderlinds roman förekommer en bit tyg som på gåtfulla vägar lämnas i arv mellan generationerna. Den kvinna som i slutet av 1600-talet stod anklagad för trolldom höll detta tyg för att vara synnerligen vackert och dyrbart. Men tygstyckets ursprung är inte lika vackert: hennes far kan ha tagit det som krigsbyte under trettioåriga kriget, eller det kan vara en kärleksgåva i samband med en otrohetsaffär under krigsåren. Mer än trehundra år senare, i vår egen tid, letar så kvinnans sentida släkting i sina undanställda gamla lådor efter ett dyrbart arv hon hört talas om. Men hon vet inte alls vad arvet består av – hon tänker sig något fint, kanske ett smycke, och lägger knappt märke till de gamla tygtrasorna.

Romanens tygstycke blir en bild att bära med sig för hur komplext det kulturella minnet är. Något ursprungligen rövat och skuldbelagt kan länge fungera som det allra skönaste och dyrbaraste minne för att slutligen mögla och bli liggande på vinden, på säker väg mot soporna. Tygstycket i Söderlinds roman lånar sig inte till någon förenklad svartvit berättelse om ont och gott. I stället visar det på mänskliga tillkortakommanden, förhoppningar, strävanden och missförstånd genom många generationer.

Häxprocesser ÅdalenMinnen av det här sammansatta slaget är mer utmanande att leva med än väl designade och politiskt korrekta minnesmärken. Häxberget i Ådalen, en gång avrättningsplats och nu ibland grillplats, erbjuder en hemvist för just ett sådant sammansatt minne.

Helena Bodin 2015-05-31

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av HELENA BODIN

Den vackra försommartiden förknippar vi med skolavslutningar. Men den 1 juni 1675, fjärdedag pingst, var det annorlunda. Då verkställdes avrättningarna av alla dem som anklagats för trolldom och Blåkullafärder i Ådalen i Ångermanland. Dödsdomarna hade förberetts lokalt genom förhör av prästen och fällts av den tillresta statliga Trolldomskommissionen. Straffet innebar halshuggning och därefter bränning på bål.

Utsikt HäxbergetDe sextiotvå dödsdömda personerna – femtiosex kvinnor, två män och fyra gossar – fördes upp på ett berg där tre bål hade tänts högst upp, ett för varje berörd församling. Själva avrättningsplatsen låg lite längre ned, så att det myckna blodet inte skulle riskera att släcka eldarna. Resterna från bålen släpades senare nerför berget och dumpades i en vik av Lesjön, i folkmun senare kallad Kärringviken. På så vis var kropparna undanröjda och all trolldomens kroppsliga hemvist utplånad, i skarp kontrast mot det hopp om uppståndelse och evigt liv som gavs av en kristen begravning i kyrkans hägn. Det är nu 340 år sedan, men i dansverket The Big Noise som nyligen framförts på Göteborgsoperan har händelsen på nytt varit i fokus.

Det ”stora trolldomsoväsendet” i Sverige, som ledde till massavrättningar under en period av ett knappt decennium, hade börjat i Dalarna i slutet av 1660-talet och skulle efter våren 1675 fortsätta från Ångermanland söderut till Gävle och slutligen Stockholm innan det mattades av. På det så kallade Häxberget i Ådalen, just på sockengränsen mellan Torsåker, Dal och Ytterlännäs, finns i dag ett minnesmärke, ett jättelikt stenblock uppfläkt på mitten, med orden ”Tidens tro drabbar människan” inristade i blodrött. Strax intill på den vackra utsiktsplatsen hänger ett anslag: ”Detta är en avrättningsplats – ingen grillplats!”

MinnesstenPå resa i Ådalen med kursen ”Häxprocesser och minneskultur”, som jag den här våren arbetat med vid Newmaninstitutet, kommer händelserna från 1674–75 mycket nära men förblir samtidigt i grunden obegripliga. Barnen i byn på ena sidan om kyrkan vittnade om att Blåkulla låg på en av åkrarna på andra sidan om kyrkan – och Trolldomskommissionen, där bland annat rektorn vid Uppsala universitet ingick, antecknade noggrant. Eliten och folket verkar ha delat liknande magiska föreställningar, men dödsdomarna föll över folket och främst över kvinnorna. ”Kvinnor dog, män dömde”, står det på minnesstenen på Häxberget.

Anklagelserna mot kvinnorna gällde att ha utövat trolldom och fört andra till Blåkulla, för att där tjäna djävulen under hans gästabud. Den som orkade hålla ut i sitt övertygade, benhårda nekande kunde gå fri. Men den som i all välmening medgav att hon hade läst de vanliga ramsorna om Maria och Jesus eller Treenigheten för att bota och läka kunde råka illa ut, även om hon bedyrade att hon varit ovetande om att detta hölls för att vara en synd. Varken signeri eller lövjeri var nu längre oskyldigt, när inte bara umgänget med djävulen utan också all slags vidskepelse skulle utrotas. Att så skedde var Svenska kyrkans vilja och kungens befallning.

I en artikel om det norska minnesmärket i Steilneset som ägnats trolldomsprocesserna i Vardø i Finnmark har John Ødemark, kulturhistoriker vid Oslo universitet, diskuterat de problem som uppstår när den officiella minneskulturen inte vill kännas vid kulturella skillnader och historisk subjektivitet. Att så som i Steilneset minnas den förgångna tidens offer tillsammans med geografiskt avlägsna brott är alltför enkelt, menar Ødemark. Ett ont där och då ställs mot ett gott här och nu. Genom en sådan dualistisk förklaringsmodell sätter man sig till doms över det som är avlägset i historisk, geografisk eller kulturell mening.

Att söka efter ett mer komplext sätt att minnas innebär nu inte att massavrättningarna under ”det stora oväsendet” rättfärdigas, tvärtom. Mot den bakgrunden vill jag lyfta fram två romaner om 1600-talets trolldomsprocesser i Ådalen och Dalarna: Thérèse Söderlinds Vägen mot Bålberget (2013) och Ulla Isakssons Dit du icke vill (1956). Här berättas och gestaltas hur frågor om hot, sexualiserat våld, personlig skuld och förödmjukelse blir avgörande för huruvida de anklagade kvinnorna och personerna i deras närmaste omgivning överhuvudtaget är i stånd att leva vidare, minnas och berätta, efter rättegångarna och avrättningarna, som en del av dem klarade sig ifrån med livet i behåll. Isaksson berättar koncentrerat om en enda höstmånad i Dalarna, medan Söderlinds berättelse utspelar sig i fyra olika århundraden, där varje tid i sig rymmer minst fyra generationers öden som skildras ur olika perspektiv.

I Söderlinds roman förekommer en bit tyg som på gåtfulla vägar lämnas i arv mellan generationerna. Den kvinna som i slutet av 1600-talet stod anklagad för trolldom höll detta tyg för att vara synnerligen vackert och dyrbart. Men tygstyckets ursprung är inte lika vackert: hennes far kan ha tagit det som krigsbyte under trettioåriga kriget, eller det kan vara en kärleksgåva i samband med en otrohetsaffär under krigsåren. Mer än trehundra år senare, i vår egen tid, letar så kvinnans sentida släkting i sina undanställda gamla lådor efter ett dyrbart arv hon hört talas om. Men hon vet inte alls vad arvet består av – hon tänker sig något fint, kanske ett smycke, och lägger knappt märke till de gamla tygtrasorna.

Romanens tygstycke blir en bild att bära med sig för hur komplext det kulturella minnet är. Något ursprungligen rövat och skuldbelagt kan länge fungera som det allra skönaste och dyrbaraste minne för att slutligen mögla och bli liggande på vinden, på säker väg mot soporna. Tygstycket i Söderlinds roman lånar sig inte till någon förenklad svartvit berättelse om ont och gott. I stället visar det på mänskliga tillkortakommanden, förhoppningar, strävanden och missförstånd genom många generationer.

Häxprocesser ÅdalenMinnen av det här sammansatta slaget är mer utmanande att leva med än väl designade och politiskt korrekta minnesmärken. Häxberget i Ådalen, en gång avrättningsplats och nu ibland grillplats, erbjuder en hemvist för just ett sådant sammansatt minne.

Helena Bodin 2015-05-31