Tiggare

av STEN HIDAL

”Låt honom inte vänta med bedjande blick” Syrak 4:1.

Åsynen av tiggare har blivit ett dagligt inslag i svenska tätorter. I insändarspalterna debatteras hur man lämpligen bör förhålla sig mot dem. Den villrådighet som blir tydlig är nog inte endast ett utslag av att här möter något som inte passar in i den svenska välfärden. I denna artikel skall göras ett försök att visa hur kristendomens uppkomst kom att inleda ett nytt förhållningssätt mot dem som måste tigga för sitt uppehälle. Givetvis har även andra religioner en agenda härvidlag; betydelsen av allmosan i islam och i buddhismen talar ett tydligt språk. Men här gäller det kristendomen. Synpunkterna i det följande är delvis inspirerade av Peter Brown i hans mästerliga framställning av fornkyrkans ekonomiska strukturer i Through the Eye of a Needle. Wealth, the Fall of Rome and the Making of Christianity in the West, 350–550 AD (2012).

Den kristna kyrkan uppstod i den grekisk-romerska kultursfären. Den stora skiljelinjen där gick inte mellan rik och fattig, utan mellan medborgare och icke-medborgare. Var man bara medborgare, klarade man sig alltid. Krigsinvaliden i Aten kunde få en liten pension, proletären i Rom både bröd och skådespel. Naturligtvis fanns det sådana som stod utanför detta skyddsnät och för dem var tillvaron ofta mycket svår. Detta berodde inte på att de rika skulle ha varit särskilt hårdhjärtade utan på att samhällena styrdes av vad som har kallats reciprocitetens järnhårda lag.

Principen var: jag ger för att du skall ge, do ut des. Detta gällde inom religionen och motiverade offren, gåvor som förväntades få gudarna att handla på ett visst sätt – nämligen om offren var tillräckligt stora. Men det reglerade också umgänget mellan människor. En gåva krävde en gengåva. Det kan tyckas att den fattige klienten i Rom inte hade mycket att ge sin rike patronus. Men en sak kunde han alltid ge: sin röst i valen. Redan genom att på morgonen uppvakta sin skyddsherre ökade han dennes anseende, likaså genom att följa honom som en hedersvakt till senaten och teatern. I gengäld fick han ekonomiskt understöd och rättshjälp, när det behövdes. Detta var avgörande. Att Cicero förlorade maktkampen berodde på att han som nykomling i politiken inte hann bygga upp ett tillräckligt stort klientel.

Detta gällde nu medborgarna och endast dem. Naturligtvis fanns det tiggare då som nu och rimligen bör de ha fått en och annan gåva. Filanthropia saknades inte, den betonades av stoiker och andra filosofer, men ändå var dessa människor ett problem. De var varken medborgare eller ingick i ett vänskapsförhållande. Som Aristoteles skriver i Den nikomachiska etiken: ”Välgörarna tycker om sina skyddslingar och hyser medkänsla med dem, också om dessa varken nu eller i framtiden är dem till någon nytta” (9:7, Mårten Ringboms översättning). Det framgår att detta var en paradox och svårt att förklara. Kan man verkligen tycka om den som inte kan ge något tillbaka? Beskrivningen i Odysséen av hur Odysseus inkognito och förklädd som en tiggare kommer tillbaka till sin hemö visar med all tydlighet det nedlåtande förakt som kunde visas en hjälpbehövande. I en grekisk handbok i drömtydning står det rent ut att det är ett dödsvarsel om man drömmer att man ger en gåva åt en tiggare. ”Ty döden är som en tiggare, som tar och inte ger något i gengäld.” Inte precis uppmuntrande för den presumtive givaren!

På tre punkter bryter den kristna kyrkan igenom detta grundmönster. Först däri att medborgarskapet inte längre är avgörande. Också mot arvet från Israel markeras här ett avstånd, ty människokärleken var där i princip inskränkt till det egna folket och ”nästan” avser landsmannen (någon gång också invandraren). Särskilt i vishetslitteraturen uppmanas ofta till att visa givmildhet mot behövande, och det är i sådana sammanhang som ordet ”allmosa” har uppstått ur det grekiska ordet för ”barmhärtighet”, eleemosyne. Kyrkan var inte lika med summan av de antika stadsstaterna eller en fortsättning av Israels folk, utan något annat och mera. Den var Guds folk över alla nations- och vänskapsgränser.

Vidare är fattigdomen inte något skamligt, något som man till varje pris måste söka övervinna. Antika hedniska gravinskrifter omtalar ofta den döde som en som ”älskat sin stad” och därför givit stora summor till den nya teatern. Det är en stor nyhet när kristna motsvarigheter prisar den döde som en som ”älskat de fattiga”. Bakgrunden ligger i Kristus, i evangelierna skildrad som en egendomslös vandrare, beroende av andras gåvor och en som ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt” (Fil 2:7). Detta var de kristnas föredöme, och i de medeltida tiggarordnarna togs det bokstavligt. Alla kunde inte göra det, men rikedom och yttre framgång var inte längre livets mening.

Slutligen är reciprocitetens lag upphävd eller, snarare, upplyft till ett annat plan. ”Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöning får du vid de rättfärdigas uppståndelse” (Luk 14:13–14). Ingen gåva kräver en gengåva av mottagaren.

Naturligtvis kan tiggeriet missbrukas, som all annan mänsklig verksamhet. Givetvis är det inte det optimala sättet att reglera en social problematik. Det insåg kyrkan tidigt, när den fick ansvaret för allt det som nu kallas skola, vård och omsorg. Allmosegivandet försvann aldrig, men mer och mer framstod dessa gåvor som symboler för vad man långsiktigt, i planerat socialt arbete ville åstadkomma. Men det individuella givandet, i alla dess former, har en förblivande plats i både kristen och allmänmänsklig etik. Som den ryske filosofen Vladimir Solovjev (1853–1900) uttryckte det: ”Sant allmosegivande är en förlängning till andra av den nåd Gud ger oss som svar på den uppriktiga bönen.” Vi måste alla besinna oss på vishetslärarens ord: ”Mitt barn, beröva inte den fattige hans uppehälle, låt honom inte vänta med bedjande blick” (Syr 4:1).

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.