Till den sekulära statens lov

De senaste månadernas händelser på den världspolitiska arenan visar hur viktigt det är att staten är sekulär.

I en globaliserad värld, där människor med olika religiösa bekännelser dagligdags samverkar med varandra, krävs en sekulär stat för att samhället ska fungera på ett civiliserat sätt. Man behöver bara påminna om den trängda situationen för kristna i Indien och Pakistan och om oron för ett islamistiskt maktövertagande i Egypten för att inse att det är dags att förpassa den konfessionella staten till historiens skräpkammare.

I en tid när knappast några samhällen längre är religiöst homogena hamnar den konfessionella staten i ett omöjligt läge; den tvingas diskriminera somliga av sina medborgare och skapar därmed grogrund för orättvisor och konflikter. Tar man dessutom i beaktande att religionen i vår tid gör comeback och på många håll i världen spelar en allt viktigare roll, framstår behovet av den sekulära staten ännu tydligare. Religionens återkomst är en välsignelse, men den kan också bli till förbannelse om den används för att ge draghjälp åt extrema nationalistiska gruppers maktsträvanden.

Många troende är skeptiska till idén om en sekulär stat, eftersom de tänker sig att en sådan måste vara antireligiös. Det är givetvis lätt att hitta historiska exempel på religionsfientligt motiverade föreställningar om den sekulära staten. Även i våra dagar och på våra breddgrader kan man möta beklämmande resonemang om att den sekulära staten förutsätter att religionen förvisas till enbart den privata sfären.

Men den sekulära staten behöver ingalunda vara negativ till religion och den behöver heller inte legitimeras utifrån antireligiösa tänkesätt. På sina håll har den sekulära staten motiverats på rent religiösa grunder. I USA drevs förbudet mot statskyrka igenom därför att man ville garantera de religiösa samfundens möjligheter att verka fritt i samhället. Och i mitten av 1900-talet tog den katolska kyrkan självmant beslutet att avskaffa alla katolska statskyrkosystem över hela världen, eftersom man menade att statskyrka och religionsfrihet är oförenliga storheter. Den sekulära staten kan alltså mycket väl motiveras utifrån en pro-religiös hållning. I sammanhanget kan det vara intressant att ta del av Hans Joas artikel ”De mänskliga rättigheternas rötter och framväxt” i detta nummer av Signum, som visar hur religiösa motiv spelat en viktig roll för framväxten av de sekulära idealen om mänskliga rättigheter och religionsfrihet.

Ur ett samtida katolskt perspektiv är idén om den sekulära staten en självklarhet. Andra Vatikankonciliets konstitution Kyrkan i världen av idag fastslår otvetydigt att kyrkans mission är av religiöst slag och att det politiska livet ska vara självständigt och oberoende av kyrkan. Men även om statskyrkotanken numera är stendöd i katolsk teologi, behöver man inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att hitta fördömanden från högsta kyrkliga ort av idén om en sekulär stat. Ändå finns de tankemässiga förutsättningarna för en tydlig åtskillnad mellan kyrklig och statlig auktoritet lätt åtkomliga i den kristna tanketraditionen.

Redan evangeliernas Jesus skiljer som bekant mellan det som tillhör kejsaren och det som tillhör Gud. Men framför allt är det kristendomens transcendenta gudsuppfattning som i Västerlandet har lagt grunden för åtskillnaden mellan profant och sakralt, mellan denna värld och Guds rike. Världen är Guds skapelse, men den har begåvats med ett mått av frihet och självständighet, vilket gör att människan kan handla på eget ansvar och utifrån sina egna insikter i denna värld. Den principiella åtskillnaden mellan Guds rike och denna värld är en omistlig aspekt av kristen tro. Därifrån är det lätt att dra ut linjen till en tydlig åtskillnad mellan religiös och politisk auktoritet.

Men hur ser en icke-religionsfientlig sekulär stat ut? Till att börja med måste man skilja mellan en sekulär stat och ett sekulariserat samhälle. I ett samhälle med sekulär stat kan religionen spela en viktig roll i människors liv, både offentligt och privat. Den sekulära staten främjar inte någon religion framför andra, men den motverkar heller inte människors religionsutövning. Staten kan till och med främja religionens roll i samhället, exempelvis genom att underlätta ekonomiskt för samfunden att bedriva skolor, sociala inrättningar och kulturell verksamhet. En sådan politik kan mycket väl motiveras utifrån insikten att religionen är en viktig inspirationskälla som förmedlar mening och livsglädje och uppmuntrar till ansvarstagande i många människors liv.

Men vad krävs då egentligen för att en stat ska förtjäna beteckningen sekulär? Den springande punkten är att religiöst och politiskt ledarskap är frikopplade från varandra och att lagstiftningen inte är formulerad i religiösa termer. I den sekulära staten är den politiska makten inte underställd något religiöst ledarskap och rättsskipningen bygger inte på religiösa urkunder och traditioner.

Dessa båda grundläggande krav på en sekulär stat kan med fördel kompletteras med ytterligare tre krav som den tyske filosofen Jürgen Habermas har ställt upp som nödvändiga betingelser för de religiösa samfundens verksamhet i det samtida, postsekulära samhället. För det första får man inte uppmuntra till våldshandlingar i religionens namn, för det andra måste man acceptera religiös pluralism och allas rätt till religionsfrihet, och slutligen måste man acceptera vetenskapens särställning som metod för uppnående av vetenskaplig kunskap.

I det starkt sekulariserade Sverige har många svårt att se religionen i ett inifrån-perspektiv och att förstå vilken positiv kraft tron är i många människors liv. Det gör att man heller inte ser religionens positiva roll i samhället i stort. När den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt höll sitt jultal på Skansen ägnade han en stor del av talet åt religionen och dess destruktiva sidor, med utgångspunkt i det islamistiska terrorattentatet i Stockholm strax före jul. Statsministern framhöll också allas rätt till religionsfrihet. Men inget i hans tal gav någon antydan om att religionen kan vara en positiv kraft i människors liv.

En avog inställning till religion från statens sida underlättar inte samspelet mellan människorna i dagens mångreligiösa samhälle. Det ligger i allas intresse att visa att den sekulära staten inte behöver ha en negativ hållning till religion. Man bör tvärtom ge prov på att staten mycket väl kan inta en generös hållning gentemot religionens positiva roll i människors liv, utan att för den skull blunda för dess negativa sidor. En sådan hållning gör det möjligt också för de troende att ge sitt odelade stöd till den sekulära staten och dess krav på en tydlig boskillnad mellan religiös och politisk auktoritet. Den boskillnaden förtjänar att försvaras av oss alla.

Ulf Jonsson

Publicerad 2011 i Signum nummer 2