Till multilateralismens försvar

av MAGDALENA DAHLBORG

– Påvens tal till diplomatiska kåren.

I år är det 70 år sedan Europas länder samlade sig i Europeiska rådet och hundra år sedan freden i Versailles och bildandet av Nationernas förbund. Med avstamp i dessa märkesår, och Paulus VI:s tal till Förenta nationerna 1965, ägnade påven Franciskus denna gång större delen av sitt årliga tal till diplomaterna åt multilaterala internationella relationer och behovet av samarbete för det gemensamma goda.

I början av januari varje år samlar påven de diplomater som är sändebud till Heliga stolen från alla länder med vilka man har diplomatiska relationer. Detta har med åren alltmer kommit att bli ett slags linjetal för påven inför året som kommer, som utifrån Heliga stolens omvärldsanalys talar om vad som kommer att fokuseras i det internationella arbetet.

Påven uppmärksammade en rad minnesår och jubileer – förutom de ovan nämnda bland annat barnkonventionen (1989), Lateranfördraget och Vatikanstatens grundande (1929), Berlinmuren fall (1989), den internationella arbetarrörelsen (1919) och den helige Franciskus möte med sultan Malik al-Kamil (1219). Han lyfte också fram ett antal viktiga överenskommelser som blivit klara under fjolåret, till exempel Vatikanens avtal med Kina, Benin och San Marino, fredsavtal mellan Eritrea och Etiopien samt de avtal om migration som träffats inom ramen för FN. Samtidigt uppmärksammades också ett antal konflikter som går under de globala massmediernas radar, som spänningarna i Kamerun, Mali, Niger och Nigeria samt oro i Latinamerika.

Huvuddelen av talet handlade om syftet med internationella multilaterala relationer och organisationer, utifrån det tal Paulus VI höll inför FN 1965 och påvens bild av världen i dag. Han lyfte fram fyra viktiga punkter: vikten av lag och rättvisa, skyddet av utsatta och värnlösa, brobyggande mellan folk och fredsarbetare samt vårt gemensamma öde.

Lag och rättvisa

Paulus VI sade till FN: ”Ni står som värnare av den höga principen att relationer mellan nationer måste styras av förnuft, rättvisa, lag och förhandling, inte av styrka, våld eller krig och inte av rädsla och svek.” Påven ser hur länder i dag allt oftare styrs av individuella – nationella – intressen utan att använda de verktyg internationell lagstiftning ger för att lösa konflikter och säkra rättvisa. Han noterar att många medborgare i världens länder har svårt att se kopplingen mellan den egna situationen och det internationella sammanhanget, och att beslut fattas för långt från de enskilda personerna. Därför är det inte konstigt och inte heller oriktigt att politiska ledare strävar efter att stärka de egna länderna. Detta får dock inte ske, säger påven, utan solidaritet med den globala gemenskapen. Reaktiva, emotionella och snabba lösningar ger kortsiktiga vinster och är lätta att förklara men löser inte djupare problem utan kan i stället förvärra dem.

Politiken måste respektera även den transcendenta dimensionen av männi­skan, skapad till Guds likhet. Sann fredlig samexistens är inte möjlig utan respekt för varje människas särskilda värdighet. Därför måste även strävan efter den egna nationens bästa innehålla respekt för internationell lag och våra överenskomna universella mänskliga rättigheter.

Skyddet av utsatta och värnlösa

Kyrkan har alltid sökt hjälpa dem som behöver hjälp, och Heliga stolen har de senaste åren stöttat olika internationella projekt med syfte att hjälpa de mest utsatta. Som exempel nämnde påven humanitära initiativ i Ukraina.

Det internationella samfundet är kallat att ge röst åt dem som ingen röst har, däribland de många offren i Syrien. Påven riktade ett särskilt tack till grannländerna Jordanien och Libanon, som trots stora påfrestningar tagit emot ett mycket stort antal flyktingar, men han tackade också de europeiska länder som varit särskilt generösa.

Den kristna minoriteten i Mellanöstern, som funnits där sedan apostolisk tid och genom seklerna levt i gemenskap med sina landsmän, är i dag näst intill försvunnen. Därför uppmuntrade påven dem som har möjlighet att flytta tillbaka och hjälpa till med återuppbyggnaden av krigsdrabbade områden. Han påpekade också att detta kräver politisk vilja att ge det skydd och stöd som krävs för återvändare.

Under denna punkt nämnde påven också särskilt religionsdialogen och sina inplanerade besök i Marocko och Förenade Arab­emiraten. Att han nämnde religionsdialogen under rubriken ”skyddet av utsatta” antyder möjligen att hans fokus på relationen till islam åtminstone delvis handlar om att stötta moderata muslimska krafter och minska riskerna för kristna minoriteter.

Bland särskilt utsatta nämnde påven också ungdomarna. Ungdomssynoden som genomfördes i höstas kommer att få ett uppföljande möte i sommar, och påven är, när detta nummer av Signum landar i brevlådan, nyligen hemkommen från Världsungdomsdagarna i Panama. För ungdomarnas skull uppmanar påven till initiativ som ger framtida generationer en möjlighet att påverka sin framtid, att finna arbete, att bilda familj och fostra barn.

Barnen är också en särskilt utsatt grupp, som det är omöjligt att nämna i kyrkliga sammanhang utan att ta upp den pest som är allestädes närvarande i samhället men också i kyrkan: de många övergrepp som har begåtts mot minderåriga. Påven nämnde det möte som ordförandena för biskopskonferenserna samlas till i februari och som är menat att ”vara ytterligare ett steg i kyrkans strävan att ta fram alla fakta i ljuset och lindra de sår dessa brott har orsakat”.

Påven tog även upp det fortsatt stora problemet med våld mot kvinnor, särskilt inom familjer, och konstaterade att ”det finns ett akut behov av att bygga balanserade relationer, baserade på respekt och ömsesidighet”, men han påpekade att detta även omfattar ett erkännande av skillnader mellan män och kvinnor. Också arbetares situation nämndes, och problemet med urholkade löner och minskade sociala garantier för anställda, liksom barnarbete och moderna former av slaveri.

Att bygga broar

När Paulus VI talade till FN, påminde han om samarbetets rötter: Aldrig mer krig! Fred byggs inte enbart genom politik och maktbalans, utan genom hårt arbete, vilja och idéer. Franciskus påminde om ett antal goda exempel på en positiv utveckling, i Afrika såväl som på den koreanska halvön.

Påven nämnde också särskilt situationen i Heliga landet, och efterfrågade förnyade fredssamtal. För detta krävs, sade han, ett samlat engagemang från det internationella samfundet, och det är också nödvändigt för fred i hela Mellanöstern, särskilt Jemen och Irak.

Vårt gemensamma öde

Slutligen påpekade påven att multilateral diplomati bjuder oss att fundera över vårt gemensamma öde. ”Maningen till männi­skans moralkänsla och samvete har aldrig varit så nödvändig som i dag, en tid så präglad av mänskliga framsteg. Faran kommer inte från framsteg och inte heller från vetenskap. Den verkliga faran kommer från människan, som har tillgång till allt kraftfullare verktyg lika lämpade för förödelse som för fantastisk framgång”, sade Paulus VI och budskapet är inte mindre aktuellt i vår tid. Franciskus noterade att vapenhandeln tycks ostoppbar, men också att det tycks bli vanligare att använda vapnen för att lösa konflikter. Han återupprepade Paulus VI budskap att massförstörelsevapen, oavsett om de används eller ej, skapar ett klimat av rädsla som påverkar hela mänskligheten, och han citerade sin föregångare: ”De kan inte bilda basen för fredlig samexistens mellan medlemmar i den mänskliga familjen, som snarare behöver inspireras av en solidaritetens etik.”

Vårt gemensamma öde i dagens kontext driver oss också till att tänka om rörande vår relation till vår planet. Därför manade påven till större beslutsamhet för att tillsammans motarbeta global uppvärmning. Han påpekade att jorden tillhör alla och att alla drabbas av konsekvenserna av exploatering, men att vissa områden drabbas hårdare än andra, vilket gör frågan om vår relation till skapelsen till också en social fråga.

Summering

I sitt tal påminde påven om grunderna för multilaterala samarbeten. I talets inledning varnade han för att de multilaterala organisationerna, som i likhet med andra stora organisationer lever med problem och tröghet, förlorat förtroende och att de multilaterala relationerna i dag ersätts av unilaterala lösningar. Det gör det svårare för små stater och utsatta minoriteter att komma till tals.

Det finns, konstaterade påven, en splittring mellan dem som fokuserar det enskilda och egna och de globalister som helst ser en slät boll utan lokala och regionala skillnader. Påven efterfrågade i stället en polyeder – en kropp där alla sidor är sina egna men står i relation till varandra – där det finns en gemensam struktur, men där lokal särart inte behöver slätas ut eller städas bort: gemensamma regelverk men tydlig subsidiaritet. Detta verkar vara påvens recept för att motverka de nationalistiska och populistiska tendenser som i dag syns i stora delar av världen, inte enbart i väst, som tycks sträva efter isolationism och den starkes överlevnad. För att återupprätta förtroendet för gemenskaper som FN och EU, och minska människors oro över den utslätande globaliseringen och de ökande klyftorna, är det troligen nödvändigt med ett sådant strukturellt arbete.

I slutet av talet riktade sig Franciskus särskilt till Europa, som i år firar att det är trettio år sedan muren i Berlin föll. Påvens önskan är att vi, i en tid då allt fler länder bygger nya murar, minns att det nyligen var länder som frigjorde sig från förtryck och isolering och att Europas styrka i dag är fredlig samverkan och allt starkare vänskap mellan människor och folk sedan världskrigen: en positiv rörelse som i dag allt fler krafter tycks vilja vända.

Magdalena Dahlborg är red. sekr. för Signum, Uppsala.