Tillämpa mindfulness på monoteistiska religioner, please

Med anledning av debatten om näthatet låter Insidan Dagens Nyheter Kultur i dag, onsdag den 26 oktober, Åsa Nilsonne ge ett psykoterapeutiskt perspektiv på hat. Nilsonne är en av företrädarna för mindfulness och både hennes populärvetenskapliga böcker på det området och hennes kriminalromaner har fått stort genomslag. Jag tror verkligen att man kan lära sig något av hennes resonemang. Genom självkännedom kan en människa förstå hur hatet fungerar, acceptera att känslorna finns där för att sedan bearbeta dem i en koncentration på verkligheten för stunden, vara närvarande i nuet. Nilsonne har också en viktig insikt i hur generaliseringar och stereotyper kan avslöjas: ”Som enskild individ kan man försöka göra sig uppmärksam på hur hjärnan spelar oss ett spratt ibland, menar hon. Till exempel när vi tänker att alla politiker är korrumperade bara för att en har försökt sko sig, eller att alla journalister är sensationsmakare. För att komma bort från det stereotypa tänkandet kan man exempelvis försöka påminna sig om de ärliga politiker som faktiskt finns, tycker Nilsonne. Då blir det svårare att tycka illa om gruppen.”

Som troende kan man önska sig att detta uppbyggliga synsätt också tillämpades på de monoteistiska religionerna. I Åsa Nilsonnes böcker finner man visserligen inget hat, men däremot okunskap och förakt gentemot halva mänskligheten. Världsreligionerna judendom, kristendom och islam (som tillsammans uppskattningsvis har 3,7 miljarder bekännare) behandlas i svepande och missvisande generaliseringar av det påfrestande slaget. Buddhismen är dock undantagen.

I början av hennes bok Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro från 2004, får vi läsa: ”När jag var fjorton år förflyttades min far, som var diplomat, till Bangkok. Under de följande tre somrarna kom jag därför i kontakt med buddhismen som religion och livsstil. Det var omöjligt att inte bli intresserad av ett förhållningssätt som grundade sig på tolerans och respekt – det skilde sig så väsentligt från det jag upplevt tidigare i kristna och muslimska samhällen.” (Nilsonne, 2004, s. 9) Alla kristna och muslimska samhällen är med andra ord intoleranta och respektlösa, i alla fall upplevs de så.

Vidare heter det att kristendom och islam saknar både filosofi och spiritualitet: ”Zenbuddhism är inte en religion i samma bemärkelse som kristendom eller islam, utan snarare en filosofi med tonvikt på andlig utveckling. Denna uppnås främst genom meditation.” (Nilsonne, 2004, s. 18) Det är riktigt att Zenbuddhism skiljer sig från kristendom och islam, men alla tre har det gemensamt att filosofi och spiritualitet är hörnstenar. Sufimystikern Rumi kan nämnas och en ypperlig framställning av filosofi och spiritualitet i kristendomen finns i Andrew Louth, The Origins of the Christian Mystical Tradition.

Nilsonne lyckas också förmedla en snäv gudsbild som varken gör Gud eller de troende rättvisa. ”I motsats till judendomen, kristendomen och islam finns inte någon föreställning om en allsmäktig gud som ger vare sig budord eller förbud.” (Nilsonne, 2004, s. 18). De tre monoteistiska religionernas Gud ägnar sig inte endast åt att skriva förordningar och att revidera strafflagstiftningen. För att upptäcka vad de monoteistiska religionerna egentligen tror på kan det vara en början att ”vara närvarande i nuet”. Denna mindfulness behöver nog också kompletteras med besök på bibliotek samt kontakt med judar, kristna och muslimer i den av hjärnan oberoende verkligheten.

Fredrik Heiding

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/vi-behover-lara-kanna-vart-hat-for-att-kunna-slappa-det