Tillåt ansvarsfullt gudstjänstfirande !

av ULF JONSSON

– Ingen motsättning mellan religionsutövning och ansvarstagande.

När coronaviruset på allvar drabbade Sverige för snart ett år sedan kunde knappast någon föreställa sig att förloppet skulle bli så långvarigt och konsekvenserna så genomgripande. Och fortfarande efter ett år råder stor osäkerhet kring pandemin och hur den bäst bör hanteras. Förvisso har åtskilligt hänt: kunskaperna om viruset har vuxit och vaccin har tagits fram i rekordfart. Men det har också blivit tydligt att våra kunskaper är bristfälliga och att det är svårt att prognosticera händelseförloppet. Detta begränsar i sin tur möjligheterna att ta fram välgrundade handlingsstrategier. När förloppet dessutom är så utdraget blir det svårare att upprätthålla efterlevnaden av de restriktioner som de allra flesta inser är relevanta och verkningsfulla.

Pandemin ställer oss inför många frågor. Ur katolsk synvinkel väcker pandemin bland annat frågor om ansvarstagande och religionsfrihet. När det gäller frågan om hur man hanterar pandemin på ett ansvarsfullt sätt, så är det naturligt att ta avstamp i den katolska människosynen. Ansvaret för människors väl och ve har högsta prioritet, eftersom människan är skapad till Guds avbild. Detta ansvar gäller för hela männi­skan, till kropp och själ.

Den västerländska kulturen präglas ännu i dag av den tidigmoderna cartesianska dualismen mellan det kroppsliga och det själsliga. Även bland katoliker kan man träffa på dessa föreställningar, som i tider av pandemi kan få särskilt allvarliga konsekvenser. Därför bör man dra sig till minnes att sådana synsätt står i bjärt kontrast till bibliskt tänkande. En försvarlig del av evangelierna i Nya testamentet handlar om hur Jesus botar människors kroppsliga åkommor. Den katolska trosläran är också glasklar på denna punkt: Guds återlösningsverk syftar till människans räddning och förvandling till både kropp och själ. (Katolska kyrkans katekes nr 997–1001) Kyrkans handlande måste därför präglas av omsorg om hela männi­skan. Genom hela kyrkans historia har detta visat sig i diakonala insatser för dem som är sjuka eller på annat sätt är i nöd.

Det kroppsliga och det andliga får alltså inte spelas ut mot varandra. Därför har kardinal Anders Arborelius, liksom katolska bis­kopar världen över, uppmanat katolikerna i Sverige att göra vad man kan för att motverka spridningen av covid-19, också till priset av att det under vissa perioder blir omöjligt att delta i firandet av mässan. Det är en tydlig påminnelse om vårt gemensamma ansvar för människors timliga och eviga väl, och biskopens beslut bör följas lojalt av alla katoliker.

Detta hindrar inte utan uppmuntrar tvärtom till pastoral uppfinningsrikedom. Man måste givetvis göra vad man kan för att ingen ska behöva uppleva sig utestängd från kyrkans trosliv. Hit hör, vid sidan av digitala kommunikationsmedel, exempelvis enskild själavård, utdelning av kommunionen till enskilda individer utanför mässfirandet och sakramentsandakter för ett litet antal personer, liksom sjukbesök i den mån som de är möjliga.

Man måste samtidigt komma ihåg att ansvaret inte är begränsat till enbart kyrkorummet. Trängseln när folk tar sig in och ut ur kyrkan, liksom när de reser med buss, tunnelbana och spårvagn till och från kyrkan utgör riskfaktorer. Den som beter sig oförsiktigt kan bidra till att smittan sprids vidare till tredje person utan att man själv märker det. De som ser konsekvenserna är i stället den utarbetade personalen på sjukhusen och de som arbetar på äldreboenden och i hemtjänsten. En stor del av dem som blir allvarligt sjuka, och kanske till och med dör, är svaga och utsatta personer, sådana som Jesus kallar ”dessa mina minsta” (Matt 25:45).

Men pandemin väcker också en del frågor om religionsfriheten. Inte varje slags begränsning i religionsfriheten är rimlig. Principen måste vara att gemensamma gudstjänster inte är förbjudna om de kan firas under betryggande omständigheter.

Den av riksdagen den 8 januari antagna tillfälliga covid-19-lagen är på det stora hela mycket välkommen. En sådan typ av lag borde rimligen ha införts redan tidigare, men den borde också ha varit bättre förberedd. I lagrådsremissen skriver regeringen att den nya lagen ger ”möjligheter att besluta om sammantaget mycket omfattande inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter” samt att ”lagen är avsedd att möjliggöra träffsäkra åtgärder som inte i onödan hindrar sådan verksamhet som kan genomföras på ett från smittskyddssynpunkt säkert sätt”. Det är allom bekant att lagen hastades fram, och att både Lagrådet och Justitiekanslern har framfört allvarlig kritik mot den. Det är betänkligt att man från politiskt håll i så liten utsträckning tagit hänsyn till juristernas sakkunniga kritik. Därmed vilar nu ett än större ansvar på regering och myndigheter att tillämpa det nya regelverket på ett rimligt sätt. Verkligt ”träffsäkra åtgärder” som faktiskt motverkar pandemin är önskvärda och välkomna, men onödiga inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter måste undvikas.

Eftersom den nya lagen omfattar både allmänna och privata sammankomster går det nu att rätta till vissa skevheter i de tidigare reglerna, exempelvis på religionsfrihetens område, därför att, som Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson förklarade vid en presskonferens den 8 januari: de tidigare reglerna slog faktiskt oproportionerligt hårt mot religiösa sammankomster.

Vill regering och myndigheter undgå berättigad kritik bör man nu se till att vi inte hamnar i samma situation som rådde före den 8 januari då (förutom vid begravningar) åttapersonersgränsen gällde även för gudstjänster i stora kyrkor byggda för hundratals personer, samtidigt som det var fritt fram att i stora skaror trängas på bussar, tunnelbana, nattklubbar och köpcentra. Dessa regler drabbade även många andra former av kultur- och föreningsliv och bakom regelverket stod knappast någon avsiktlig religionsfientlighet, men kanske däremot en form av religionsblindhet, alltså en omedvetenhet om religionens centrala betydelse i många människors liv. Kanske skulle den nya regeln om tio kvadratmeter per person i köpcentra kunna tillämpas även på kyrkolokaler, gärna i kombination med att man inte sjunger och krav på ansiktsmask. Liksom i andra europeiska länder borde man också i Sverige kunna hitta mer flexibla lösningar som tar hänsyn till kyrkolokalens storlek och det aktuella smittläget. Den tidigare ovilligheten att ta sådana hänsyn kunde ge intryck av att man i Sverige tar lätt på religionsfriheten från politiskt håll. Detta innebär förstås inte att man från de religiösa samfundens sida får förslappas i sitt ansvarstagande eller börja leta efter kryphål. Men ju längre pandemin varar, desto viktigare blir det att regelverket framstår som rimligt och proportionerligt för alla landets medborgare. Någon rim och reson får det ändå lov att vara.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

Ur Signum nr 1/2021.