Tillbakablick på det ”påvliga året”

Varje år vid denna tid, ägnar sig de flesta amerikanska journalister som granskar juridik åt att gå igenom vad Högsta domstolen beslutat i ett försök att identifiera trender och teman i domstolens viktigaste avgöranden.

Högsta domstolens år, som spänner mellan oktober-juni, matchar mycket bra med vad vi kan kalla det ”påvliga året”, som börjar när påven återvänder till Vatikanen varje höst och slutar när han lämnar för semester till det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo. Nästan alla av Vatikanens viktiga frågor och beslut tas i detta spann, vilket gör den till den mest relevanta tidsenhet att använda när man analyserar verksamheten och dess konsekvenser för kyrkan som helhet.

Så vad kan tiden 2011-12 berätta för oss om var påven Benedictus XVI leder kyrkan?

Om det fanns en enda sak som Vatikanens agenda och uttalanden i år verkade inriktade på så var det att världen behöver den katolska kyrkans hjälp för att lösa de mest akuta sociala och ekonomiska problem.

I fem tal under loppet av sex månader till de amerikanska biskopar som besökte Vatikanen för sina ”ad limina” besök, sade Benedictus XVI att hälsan och välståndet i det amerikanska samhället som helhet kräver engagemang från sina katolska medborgare i trohet mot kyrkans lära i omtvistade frågor, inklusive äktenskap, abort, dödshjälp, invandring och utbildning.

I sitt besök till västafrikanska landet Benin i november sade påven, att ”kyrkan, försonad inom sig själv kan bli ett profetiskt tecken på försoning i samhället”, detta på en kontinent med våldsamma etniska och religiösa konflikter.

Med tanken att ingen sfär av den mänskliga aktiviteten står utanför kyrkans intresse, gav sig Vatikanen in på det tekniska området av internationella finanser med ett kontroversiellt dokument i oktober som beskyller världens ekonomiska kris på en ”liberalism som föraktar regler och kontroll”. Dokumentet föreslår bland annat en global reglering av den finansiella sektorn och den internationella penningtillgången.

Benedictus XVI klargjorde att kyrkans svar till sekulära samhället inte bör gå via frågan om tro, utan i termer av den ”naturliga moraliska lagen” som är tillgänglig för alla med hjälp av förnuftet. Han inkluderade framstående agnostiska tänkare ”sökare av sanningen” tillsammans med religiösa ledare vid ett möte i Assisi i oktober för att främja fred och rättvisa.

Men påven poängterade också att kyrkans engagemang för social rättvisa aldrig får skiljas från en tro som överskrider denna värld. Under sin resa till Mexiko och Kuba i mars, sade påven att ”kyrkan är inte en politisk makt, den är inte ett parti”, och sade inför för en åhörarskara på mer än 600 000 vid en utomhusmässa att ”mänskliga strategier räcker inte för att rädda oss” från krig och orättvisor.

Följande månad publicerade Vatikanen en ”dogmatiskt bedömning” av USA: s Leadership Conference of Women Religious (LCWR). Dokumentet, som hade godkänts av påven Benedictus, erkände LCWR:s hörsammande av den katolska läran i frågor om social rättvisa och dess arbete för att främja detta, men drog samtidigt slutsatsen att gruppen försummade kyrkans lära på ett antal viktiga moraliska frågor. Frågorna som togs upp rörde bland annat abort och dödshjälp och att detta reflekterade en kris ”som kännetecknades av minskat fokus på Kristus som centrum för ett religiöst liv”.

Påven Benedictus underströk även under det gånga året länken mellan kyrkans bidrag till samhället och dess rätt till religionsfrihet. En fråga som har kämpat mot olika grader av restriktioner världen över. Bland annat på det kommunistiska Kuba, i Mexiko med dess arv av anti-klerikalism och i USA, där Obama-administrationen försöker tvinga privata katolska institutioner att tillhandahålla försäkringar som täcker steriliseringar och preventivmedel, i strid med kyrkans moraliska undervisning.

Som alltid, var några av de största nyheterna kring Vatikanen något som man inte kunde planera.

Den största nyheten av sådan art var utan tvekan den så kallade ”VatiLeaks” affären, publiceringen av dussintals konfidentiella korrespondenser och rapporter, inklusive brev till påven Benedictus själv, och det efterföljande gripandet av påvens butler anklagad för ”grov stöld”.

Även om dokumenten i sig själva underblåste en bild av Vatikanen som plågad av interna stridigheter har Benedictus XVI sagt att han förväntar sig att hans medarbetare arbetar tillsammans som en familj.

I oktober fick ärkebiskopen Carlo Maria Vigano, författare till flera av de läckta breven där han anklagar specifika personer för korruption och inkompetens, lämna sitt arbete vid Vatikanstaten. Som ett tecken på aktning för ärkebiskopens förmåga och integritet, utsåg påven honom därefter till påvlig nuntie för USA.

Efter månader av tumult över läckorna försvarade påven Benedictus i juli kardinal Tarcisio Bertone, Vatikanens statssekreterare, mot den ”orättvisa kritik” han fått utstå i italienska medier och visade sin uppskattning för sin långvariga medarbetare. Kardinal Bertone, arbetade redan med den framtida påven som sekreterare i Troskongregationen, där dåvarande kardinal Joseph Ratzinger var chef.

Det ”påvliga året” markerade även ett nytt kapitel i den pågående berättelsen om Vatikanens förhållande till utbrytarna i det traditionalistiska prästbrödraskapet Society of St Pius X (SSPX), som motsäger vissa läror från Andra Vatikankonciliet och senare moderniseringar i kyrkan.

I september lade Vatikanen fram ett ”dogmatiskt betänkande” till SSPX där de beskriver vissa läror som utbrytargruppen måste acceptera som en förutsättning för försoning. I juni presenterade Vatikanen ett utkast till ett förslag på hur SSPX kan integreras i kyrkan och få kanonisk status som personalprelatur, i praktiken ett internationellt stift som står direkt under påven.

Medan Vatikanen väntar på SSPX svar på dessa närmanden, utnämner påven i slutet av juni den amerikanska ärkebiskopen Augustinus Di Noia till att fokusera personligen på SSPX förhandlingarna. Utnämningen av ärkebiskopen Di Noia, en framstående teolog och mångårig samarbetspartner med påven, understryker påven Benedictus beslutsamhet att föra en grupp av separerade bröder tillbaka till den katolska familjen.

CNS/ Francis X. Rocca

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Varje år vid denna tid, ägnar sig de flesta amerikanska journalister som granskar juridik åt att gå igenom vad Högsta domstolen beslutat i ett försök att identifiera trender och teman i domstolens viktigaste avgöranden.

Högsta domstolens år, som spänner mellan oktober-juni, matchar mycket bra med vad vi kan kalla det ”påvliga året”, som börjar när påven återvänder till Vatikanen varje höst och slutar när han lämnar för semester till det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo. Nästan alla av Vatikanens viktiga frågor och beslut tas i detta spann, vilket gör den till den mest relevanta tidsenhet att använda när man analyserar verksamheten och dess konsekvenser för kyrkan som helhet.

Så vad kan tiden 2011-12 berätta för oss om var påven Benedictus XVI leder kyrkan?

Om det fanns en enda sak som Vatikanens agenda och uttalanden i år verkade inriktade på så var det att världen behöver den katolska kyrkans hjälp för att lösa de mest akuta sociala och ekonomiska problem.

I fem tal under loppet av sex månader till de amerikanska biskopar som besökte Vatikanen för sina ”ad limina” besök, sade Benedictus XVI att hälsan och välståndet i det amerikanska samhället som helhet kräver engagemang från sina katolska medborgare i trohet mot kyrkans lära i omtvistade frågor, inklusive äktenskap, abort, dödshjälp, invandring och utbildning.

I sitt besök till västafrikanska landet Benin i november sade påven, att ”kyrkan, försonad inom sig själv kan bli ett profetiskt tecken på försoning i samhället”, detta på en kontinent med våldsamma etniska och religiösa konflikter.

Med tanken att ingen sfär av den mänskliga aktiviteten står utanför kyrkans intresse, gav sig Vatikanen in på det tekniska området av internationella finanser med ett kontroversiellt dokument i oktober som beskyller världens ekonomiska kris på en ”liberalism som föraktar regler och kontroll”. Dokumentet föreslår bland annat en global reglering av den finansiella sektorn och den internationella penningtillgången.

Benedictus XVI klargjorde att kyrkans svar till sekulära samhället inte bör gå via frågan om tro, utan i termer av den ”naturliga moraliska lagen” som är tillgänglig för alla med hjälp av förnuftet. Han inkluderade framstående agnostiska tänkare ”sökare av sanningen” tillsammans med religiösa ledare vid ett möte i Assisi i oktober för att främja fred och rättvisa.

Men påven poängterade också att kyrkans engagemang för social rättvisa aldrig får skiljas från en tro som överskrider denna värld. Under sin resa till Mexiko och Kuba i mars, sade påven att ”kyrkan är inte en politisk makt, den är inte ett parti”, och sade inför för en åhörarskara på mer än 600 000 vid en utomhusmässa att ”mänskliga strategier räcker inte för att rädda oss” från krig och orättvisor.

Följande månad publicerade Vatikanen en ”dogmatiskt bedömning” av USA: s Leadership Conference of Women Religious (LCWR). Dokumentet, som hade godkänts av påven Benedictus, erkände LCWR:s hörsammande av den katolska läran i frågor om social rättvisa och dess arbete för att främja detta, men drog samtidigt slutsatsen att gruppen försummade kyrkans lära på ett antal viktiga moraliska frågor. Frågorna som togs upp rörde bland annat abort och dödshjälp och att detta reflekterade en kris ”som kännetecknades av minskat fokus på Kristus som centrum för ett religiöst liv”.

Påven Benedictus underströk även under det gånga året länken mellan kyrkans bidrag till samhället och dess rätt till religionsfrihet. En fråga som har kämpat mot olika grader av restriktioner världen över. Bland annat på det kommunistiska Kuba, i Mexiko med dess arv av anti-klerikalism och i USA, där Obama-administrationen försöker tvinga privata katolska institutioner att tillhandahålla försäkringar som täcker steriliseringar och preventivmedel, i strid med kyrkans moraliska undervisning.

Som alltid, var några av de största nyheterna kring Vatikanen något som man inte kunde planera.

Den största nyheten av sådan art var utan tvekan den så kallade ”VatiLeaks” affären, publiceringen av dussintals konfidentiella korrespondenser och rapporter, inklusive brev till påven Benedictus själv, och det efterföljande gripandet av påvens butler anklagad för ”grov stöld”.

Även om dokumenten i sig själva underblåste en bild av Vatikanen som plågad av interna stridigheter har Benedictus XVI sagt att han förväntar sig att hans medarbetare arbetar tillsammans som en familj.

I oktober fick ärkebiskopen Carlo Maria Vigano, författare till flera av de läckta breven där han anklagar specifika personer för korruption och inkompetens, lämna sitt arbete vid Vatikanstaten. Som ett tecken på aktning för ärkebiskopens förmåga och integritet, utsåg påven honom därefter till påvlig nuntie för USA.

Efter månader av tumult över läckorna försvarade påven Benedictus i juli kardinal Tarcisio Bertone, Vatikanens statssekreterare, mot den ”orättvisa kritik” han fått utstå i italienska medier och visade sin uppskattning för sin långvariga medarbetare. Kardinal Bertone, arbetade redan med den framtida påven som sekreterare i Troskongregationen, där dåvarande kardinal Joseph Ratzinger var chef.

Det ”påvliga året” markerade även ett nytt kapitel i den pågående berättelsen om Vatikanens förhållande till utbrytarna i det traditionalistiska prästbrödraskapet Society of St Pius X (SSPX), som motsäger vissa läror från Andra Vatikankonciliet och senare moderniseringar i kyrkan.

I september lade Vatikanen fram ett ”dogmatiskt betänkande” till SSPX där de beskriver vissa läror som utbrytargruppen måste acceptera som en förutsättning för försoning. I juni presenterade Vatikanen ett utkast till ett förslag på hur SSPX kan integreras i kyrkan och få kanonisk status som personalprelatur, i praktiken ett internationellt stift som står direkt under påven.

Medan Vatikanen väntar på SSPX svar på dessa närmanden, utnämner påven i slutet av juni den amerikanska ärkebiskopen Augustinus Di Noia till att fokusera personligen på SSPX förhandlingarna. Utnämningen av ärkebiskopen Di Noia, en framstående teolog och mångårig samarbetspartner med påven, understryker påven Benedictus beslutsamhet att föra en grupp av separerade bröder tillbaka till den katolska familjen.

CNS/ Francis X. Rocca