Timo Soini – den katolske populisten

INTERVJU med Timo Soini genomförd av Johan Stenberg

Under 2000-talet gjorde han populismen till en kraft att räkna med i finsk politik. Han stormade in i både EU-parlamentet (2009) och finska riksdagen (2011) med överlägset flest personröster av alla kandidater. Och efter valsegern 2015 klev han in i regeringen och blev Finlands utrikesminister. Men vid sidan av den politiska populismen har Timo Soini också gjort sig känd för sina uppenbart icke-populistiska sidor. Att konvertera till katolicismen och att vara abortmotståndare kan knappast räknas som populistiskt i ett finskt enhetssamhälle som så starkt präglas av sekulär version av luthersk religiositet och socialliberalism. Signum träffar Timo Soini under hans sista vecka som utrikesminister för att samtala om populism och om hur hans katolska tro har påverkat hans politiska gärning.

Timo Soini. Foto: Wikimedia commons.

Vi träffas i Soinis kontor i regeringsbyggnaden som ligger i skuggan av den bländvita lutherska katedralen vid Senatstorget i Helsingfors. På väggen över oss hänger ett stort porträtt av den finska populismens fader, Veikko Vennamo, som bröt sig ur Centerpartiet (f.d. Agrarförbundet) och grundade Finlands landsbygdsparti 1959.

Timo Soini, du har beskrivit dig själv som en ”lärjunge till profeten Vennamo”. Vad menar du med det?

– Som ung förstod jag inte alla politiska nyanser, men Vennamos passion gjorde intryck. Han var radikal, en tjurfäktare. Vi levde i Urho Kekkonens tidsålder och nästan alla partier från vänster till höger stödde Kekkonen. Men för Vennamo var Finland en ”djävla Kekkonen-diktatur”. Jag brukade gå till Riksdagen och lyssna på Vennamos tal; han var en mycket duktig talare. Och eftersom hans parti var så litet var det lätt att få personlig kontakt med honom.

– Vennamos populism var tvåeggad. För det första försvarade han småbönderna och deras sätt att leva. Förutsättningarna på landsbygden hade ju försämrats av urbaniseringen och den rådande politiken. För det andra hatade han eliten; den politiska eliten, medieeliten, och den kulturella eliten. Vennamo stod upp för de små människorna mot dessa.

När Timo Soini var 24 år började han arbeta som Vennamos assistent. Soini beskriver flera gånger hur tufft det var och hur rädd han ofta var för Vennamo.

– Vennamo var mycket auktoritär. Om han sade till mig att göra något så var jag tvungen att göra det. Jag hade verkligen sju svåra år tillsammans med honom – ungefär som Josefs sju tjänsteår för Laban i Bibeln. Men efter de sju åren bestämde jag mig för att aldrig någonsin mer vara rädd får någon människa. Jag är inte rädd för vare sig vår egen president, eller för Trump eller Putin. Det var en hård skola, men jag lärde mig otroligt mycket av Vennamo: hur man talar, hur man gör ett effektfullt framträdande, hur man organiserar ett parti. Han undervisade inte, men jag lärde mig genom att följa hans exempel.

När Vennamos Landsbygdsparti gick i konkurs 1995 blev Timo Soini en av fyra grundare som startade dess efterföljare, Sannfinländarna, som han ett par år senare även blev partiledare för. Senare under samtalet ska vi återkomma till Sannfinländarna, men först vill jag veta varför Soini blev katolik.

Timo Soini. Foto: Wikimedia commons.

Du konverterade till Katolska kyrkan 1988. Kan du berätta om processen och varför du tog detta steg?

– Johannes Paulus II blev påve 10 år tidigare. Jag häpnade över att han så tydligt var pro-life, han var anti-kommunist, han var modig, och han gjorde mig verkligen nyfiken på katolicismen. Jag funderade på varför Lutherska kyrkan var så tyst i till exempel abortfrågan. I privata samtal kunde lutheranerna säga att de var prolife, men i det offentliga samtalet var de knäpptysta med hänvisning till att det är en socialt svår fråga.

– Kvinnoprästfrågan var också avgörande för mig. Många har svårt att förstå varför jag inte accepterar kvinnliga präster. Men det handlar ju inte om min personliga åsikt, utan om att Kristus har gjort det valet och jag kan inte sätta mig över Kristi beslut.

Slutligen blev en tågluff på Irland också mycket betydelsefull för Soini.

– Jag åkte dit med några kompisar för att dricka öl och äta kebab. Men jag ville också besöka kyrkan. Vid ett kyrkobesök i Killarney kom en nunna rakt fram till mig och sade: ”Du är inte katolik!” Vi hade ett väldigt speciellt samtal och hon sade till slut till mig: ”Du kommer att bli en bra katolik!” Hon sade inte ”Du skulle kunna bli en bra katolik”, utan ”Du kommer att bli en bra katolik!”. Och jag svarade… ”Ja!”. Efter det anmälde jag mig till konvertitkursen i S:t Henriks katedral i Helsingfors och blev upptagen i kyrkans fulla gemenskap den 26 maj 1988.

– Att lämna den lutherska kyrkan var faktiskt ganska svårt, det var ett radikalt steg på den tiden. Till skillnad från många andra så lämnade jag inte den lutherska kyrkan för att jag saknade tro, utan just på grund av att jag var troende.

Att bli katolik i Finland var väl inte ett särskilt populistiskt drag?

– Tvärtom, det var väldigt opopulistiskt. Men jag tänkte inte alls på hur det kunde påverka min politiska karriär. På den tiden fanns det bara 3500 katoliker i Finland, så från den synvinkeln var det politisk galenskap.

Hur är det att vara en katolsk politiker i ett så lutherskt och sekulärt samhälle som Finland? Har du någon gång mött något motstånd från väljare eller kollegor på grund av din tro?

– Faktum är att det finska folkets tolerans under dessa år är en mycket positiv överraskning för mig. Min katolska tro har inte använts mot mig förrän nyligen. Under hela min politiska karriär har finländarna känt till att jag är en gammeldags katolik, men de har inte brytt sig om det. De kanske skrattade åt mig ibland, men aldrig på ett fientligt sätt. Arbetarklassmännen kunde ibland berätta för mig att de ”inte tror på tomten”, men att de gillar mig som politiker och därför röstar på mig ändå. Jag måste ge beröm till hela det finländska samhället – ja, till och med presskåren som jag för det mesta hatar.

Har din katolska tro påverkat ditt politiska liv?

– Ja, för att vara ärlig har den det. Det gäller moralfrågorna, till exempel abortfrågan och frågan om könsneutrala äktenskap. Jag anser att äktenskapet är mellan en man och en kvinna; det är ett heligt sakrament. Å andra sidan tar jag inga order från Bibeln. Gud har ingen partibok, han står ovanför detta. Men när det gäller just moralfrågorna så är den katolska socialläran väldigt klar för mig. Det handlar också om hur man behandlar sin nästa, migranter, och allt mänskligt liv. Även om det i mitt parti finns en del främlingsfientliga krafter så har jag aldrig varit xenofobisk. Tvärtom, jag har känt en stor smärta inför migrationskrisen. Många asylsökande är verkligen i nöd och den kristna medkänslan kräver att vi måste hjälpa främlingar. Jag kan inte förneka att den katolska läran har påverkat mig i denna fråga – jag är ingen hardliner.

Finns det en kristen approach i migrationsfrågan?

– Ja, det gör det, och jag anser att vi måste hjälpa flyktingar. Men frågan är ju hur vi gör det bäst. Kan vi hjälpa dem bäst på plats, eller här? Men om en flykting redan har kommit till vår tröskel, eller om någon håller på att drunkna, då måste vi hjälpa dem. Som utrikesminister har jag även varit engagerad i frågor som trafficking, organförsäljning och prostitution. Detta är otroligt stora problem. Jag har verkligen försökt hantera dessa frågor så gott jag har kunnat utifrån anständiga rättesnören. Men jag är bara en människa av kött och blod, och ingen är perfekt. I den mån jag har misslyckats så har jag dåligt samvete för det.

Timo Soini. Foto: Wikimedia commons.

I Sverige anser nog många att Finland borde ta emot fler asylsökande

– Jag tycker att vi har agerat ansvarsfullt, men hela den Europeiska Unionen har ju misslyckats, vi har inte varit tillräckligt aktiva.

– En annan het potatis är de återvändande islamisterna. Merparten av alla muslimska invandrare är moderata och anpassar sig till det finländska samhället, men där finns också problematiska undantag. Vi har haft ett terroristattentat i Åbo som resulterade i två dödsfall. Det är min skyldighet att hantera dessa frågor på ett ansvarsfullt sätt, men det är mycket svårt. Om återvändande kvinnor från Syrien dyker upp med finska pass vid vår gräns så måste vi ju släppa in dem. Men vi har å andra sidan ingen skyldighet att åka ner till Syrien för att hämta hem dem. 

Timo Soinis ställningstaganden i migrationsfrågan och abortfrågan har under de senaste åren lett till spänningar både inom hans gamla parti, Sannfinländarna, liksom inom regeringen. Hans åsikt i abortfrågan accepterades länge, men år 2018 brände det till.

Förra året väcktes en misstroendeomröstning mot dig just på grund av abortfrågan. Vad hände?

– Det var en väldigt obehaglig process måste jag säga, jag njöt inte av det. Jag har ju under hela min karriär varit mycket öppen med att jag är pro-life, och för det finska folket har det inte spelat någon roll, de har varit mycket toleranta. Mina motståndare har förstås dragit upp frågan om incest och våldtäkt etc. Jag har alltid svarat retoriskt: ”Men är det rätt eller fel?”.

– Men den här händelsen [som ledde fram till misstroendeomröstningen] 2018 var faktiskt helt oavsiktlig från min sida. Jag var i Kanada och skulle som alltid besöka kvällsmässan. Där såg jag en folder med information om en ljusvigilia [som arrangerades av en pro-life-rörelse] som skulle genomföras utanför kyrkan nästa kväll. Jag bestämde mig för att gå dit [privat] och tända ett ljus, men jag höll inget tal. Min statssekreterare tog ett foto och postade det på Twitter och tre veckor därefter började häxjakten i flera finska tidningar. Den vänster-gröna oppositionen menade att jag inte följde den officiella finska linjen och jag blev anmäld och utreddes av justitiekanslern. Jag fick en del kritik av justitiekanslern, men frikändes eftersom jag inte hade brutit mot någon lag. Därefter blev det en misstroendeomröstning i Riksdagen, men jag vann den.

– Det var en häxjakt, men jag var nog inte särskilt ödmjuk själv heller. Jag slog tillbaka och försvarade min yttrandefrihet och min religionsfrihet, och sa att jag tar inga råd från några socialister, kommunister, de gröna, bakers, eller någon annan heller. Det var jobbigt och jag var lättad när jag vann. Det hade varit ganska konstigt om utrikesministern i en västerländsk demokrati hade blivit sparkad på grund av sin personliga övertygelse.

– Dessbättre var denna häxjakt ett undantag.

Regeringen skulle väl ha spruckit om du förlorat misstroendeomröstningen?

– Ja, och inte ens mina kollegor stödde mig. Och inte många i Samlingspartiet försvarade mig öppet. Inte ens mina egna partimedlemmar stödde mig, de sa att ”vi kommer att rösta för dig”, men de gjorde det bara för att pressen var så hård. Kristdemokraternas förre partiledare Päivi Räsenen stödde mig däremot. Det finns en fin bild där hon kommer fram och kramar mig efter omröstningen, det är en av mina favoritbilder.

Har du några råd till unga politiker som är övertygade människans okränkbara värde från konceptionen till den naturliga döden?

– Nej, nästan inga politiker kan ju driva pro-life-frågor idag eftersom pressen på dem är så stor. Möjligen kan några enstaka kristdemokrater profilera sig på dessa frågor, men de flesta är tysta eftersom angreppen blir så hårda. Men på något sätt har jag lyckats vara utanför boxen under alla dessa år och under lång tid blev jag inte alls kritiserad. Jag deltog i bönefrukostarna i Washington med Obama och Trump, och blev kritiserad för det. Men om man åker för att be – vad är felet med det? Enligt mina kritiker är bön en privatsak, men jag håller inte med om det. Tänk om Jesu apostlar hade resonerat på det viset – då hade vi aldrig fått höra Evangeliet.

Du lämnar både utrikesministerposten och rikspolitiken denna vecka. Om du ser tillbaks på din politiska karriär, vilka är då dina största framgångar?

– En viktig sak är att jag var med och grundade Sannfinländarna, vilket ledde till jordskredssegrar i valen till Riksdagen och EU-parlamentet. Till och med nu när jag har lämnat Sannfinländarna är det partiet näst störst i Riksdagen. Sedan är det förstås en stor framgång att jag har väckt upp det bortglömda folket, de som hade slutat gå till valurnorna. Jag har väckt upp dessa människor och på så sätt gjort vår demokrati en stor tjänst.

Finns där något som du ångrar?

– Jag kunde ha varit hårdare mot dem som tog över Sannfinländarna efter mig. Jussi Halla-aho, Laura Huhtasaari, Sebastian Tynkkynen, etcetera. Jag tycker inte alls om den [nya hårdare] politiska kurs som Sannfinländarna har tagit nu.

Soinis beskrivning av det nya ledarskapet i Sannfinländarna här får betraktas som milt. Han har nyligen använt uttryck som ”höger-fetischist” och ”cykelkommunist” om den nuvarande partiledaren Jussi Halla-aho som tog över Sannfinländarna 2017. I samband med partiledarbytet splittrades Sannfinländarna och Soini bildade det nya partiet Blå Framtid tillsammans med de övriga avhoppade ministrarna för att rädda regeringen.

– När jag var partiledare var Sannfinländarna ett parti med gammeldags familjevärderingar. Och när jag lämnade partiledarskapet trodde jag att någon från partiets mittfåra skulle ta över, men så blev det tyvärr inte.

Du är bara 57 år gammal, vad vill du ägna framtiden åt?

– Först ska jag ha 2–3 månaders semester. Jag förstår nog inte ens själv hur trött jag är. Jag har inte varit särskilt lydig mot min kropp. Bibeln säger ju att kroppen är ett tempel [för den helige Ande], så man ska ta väl hand om sin kropp. Men jag har försummat det. Jag har faktiskt fått en cykel av statsministern och ska nog börja cykla. 

Timo Soini skrattar hjärtligt och självironiskt när han berättar om sin planerade motionscykling. De som följer finsk politik vet att han regelbundet brukar beskriva den rödgröna oppositionen som just ”cykelkommunister”.

– Men jag ska också dra mig tillbaka till landsbygden och skriva en bok om populism; den kommer ut före jul i år. Och kanske blir jag lekmannapredikant.

– Faktum är att jag nu är helt fri att göra vad jag vill. Jag kan åka till Alabama med en pickup och ha benen hängande utanför med kamelstövlarna på och bara njuta av livet.

Timo Soini. Foto: Wikimedia commons.

Det lyser i Soinis ögon och man behöver inte ha mycket fantasi för att föreställa sig det scenario han målar upp.

– Jag har fått en enastående karriär, med uppgångar och nedgångar. Och jag hoppas… att när jag nu lämnar politiken… att de ska sakna mig. När politiken blir för tråkig… att de ska säga: “Vi önskar att Timo Soini ändå vore här.”

Johan Stenberg 2019-06-06