Tolerant eller bara likgiltig? Om toleransens grund

Tolerant eller bara likgiltig? Om toleransens grund
Anders Piltz

Hur bevaras toleransen mot likgiltigheten, och hur har toleranstanken vuxit fram? Det är några av de frågor som Anders Piltz behandlade i sitt föredrag på Signumdagen i Stockholm den 23 augusti 2003.

Alla vet vad gener är: kodord skrivna med DNA-alfabetet som gör oss till de varelser vi är. Men vi är inte bara biologi, vi är också kultur. Inte lika många har hört talas om begreppet memer, som är en mental parallell till generna. Ordet uppfanns av Richard Dawkins som 1976 skrev en bok med den skolbildande och fantasieggande titeln Den själviska genen.

Memer är sådan information som överförs från människa till människa och på något sätt fastnar, påverkar, smittar: slagord, idéer, talesätt, musikstilar, klädstilar, symboler, uppfinningar, moden, värderingar, sättet att röra sig och tala i olika situationer. Har man själv blivit smittad av en mem då överför man den troligen själv till andra. Memer överförs ungefär som virus. Ett virus svävar inte i en tom rymd, det biter sig fast i människor och fortplantar sig där. En del fortplantar sig som kaniner och bananflugor, andra är mycket kortlivade och är snart bortglömda. Folk kan inte låta bli att smitta andra med sina favoritmemer, oavsett om de har ett objektivt värde eller ej, och det finns alltid någon lättrogen stackare som tar till sig de galnaste memer, bara de är de allra minsta klibbiga. Nya memkomplex kan vara mycket attraktiva, som knarkhandlarens första gratisprov.

Naturen och utvecklingen favoriserar dem som inte är alldeles stockkonservativa, men också dem som inte går på vad som helst bara för att det är nytt. Världen är full av stolliga memer som fastnar på vissa, men tack och lov inte på alla. Efter hand visar det sig att de var katastrofala, ofta dock för sent för offret ifråga. Tänk på nazismen, ett fixt och färdigt memkomplex, mycket förföriskt förpackat i den tid och miljö där det kläcktes och blev virulent.

Memerna bär sig åt som epidemier. Ska man förstå propagandan för nya kulter, ideologier, livsstilar, ja vanlig marknadsföring, och undgå att bli ett lättköpt offer för andras manipulation, då är det bra att veta något om vilka mekanismer som verkar vid spridningen av dessa nya och som man ska förmås att tro, överlägsna mönster.

Tolerans är en sorts övermem som tillåter en människa eller en grupp att utsättas för många nya memer utan att dessa fastnar, och utan att memallergi utvecklas. Det demokratiska systemet bygger på en sådan förmåga att låta andra leva med sina memer utan att dessa påverkar en själv. Fanns inte denna memtolerans skulle livet snart bli odrägligt.

Tolerans kan definieras ’ogillande i förening med ovilja att inskrida’ mot dem som man ogillar. Tolerans betyder ’tålighet’ och är en avledning av latinets tolero, ’fördra, uthärda’, etymologiskt släkt med svenskans ’tåla’. Man uthärdar att andra har felaktiga och förkastliga åsikter. Likgiltighet och tolerans är varandra uteslutande storheter. Man har kommit fram till att husfriden, samhällsfreden eller världsfreden kräver att man inte till varje pris genomdriver sina egna värderingar. Det går bevisligen att leva tillsammans, trots att man är oenig om mycket, inte bara smaksaker utan också grundläggande värden. Tolerans är ett aktivt förhållningssätt som inte får förväxlas med likgiltighet, apati eller efterlåtenhet.1 Motsatsen till tolerans är inte liknöjdhet, det är fanatism, oförmågan att uthärda att andra har fel, den aktiva viljan att utrota allt ideologiskt motstånd och att hellre dö än att se villoläror fortleva.

Varje samhälle bygger på våldsutövning. I ett rättssamhälle är det bara de legitima myndigheterna som har rätten att utöva våld mot den enskilde medborgaren. Detta våldsmonopol utövas genom lagstiftning, polis och krigsmakt. Möjligheten att gripa till våld i gemenskapens namn betyder att man har dragit ett streck för toleransen. Den filosofiska frågan är: var går detta streck? Med andra ord: vad ska kriminaliseras och vad kan avkriminaliseras eller bara lämnas därhän?

Kan ett parti eller en kyrka visa tolerans mot sina talesmäns yttrandefrihet om denna inte längre utövas i överensstämmelse med officiell lära eller partilinje? Ska socialdemokratiska regeringsledamöter ha rätten att säga sin mening i EMU-frågan, även om den avviker från partiets officiella linje? Han troskongregationen i Rom rätten att dra in lärofullmakten för avvikande teologer? Har kvinnoprästmotståndare i Svenska kyrkan rätt att fortsätta att verka som präster? JämO är oroad. Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström säger: ”Tolerans är bra. Men den får aldrig användas som skydd för intoleransen.”2

Var går gränserna för toleransen? Det blir kanske den stora politiska frågan framöver. Man måste tolerera kulturella skillnader, men man kan inte tolerera hedersmord, könsstympning och terrorism som legitima uttryck för ett annat sätt att se på mänskliga relationer. Åsiktsfriheten är en helig princip. Men vad händer när någon talar mot demokrati och tolerans? Vi har svenska nazister, rasister och så kallad vit-makt-musik. Samhället ser sådana tendenser som samhällsfarliga och sätter en tydlig gräns för toleransen, av fruktan för att dessa riktningar innehåller något attraktivt element som skulle kunna förföra ungdomen eller väcka historiens spöken till liv.

Finns det något som heter mänskliga rättigheter, då måste dessa rimligen gälla i alla länder och samhällsskick. Att inte acceptera undantag från denna regel innebär följaktligen en inskränkning i toleransen mot det mångkulturella. Yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet måste gälla även i Asiens och Afrikas diktaturer, menar de flesta och har därmed dragit en gräns.

Vad kan hota ett samhälles grundvalar? Svara på den frågan, och du har samtidigt svarat på var gränsen för toleransen ska gå.

Det är västerlandets omistliga bidrag till världsarvet att vi har lärt oss att tåla varandra och lärt oss att åsiktspåverkan måste ske genom fria samtal på ett gemensamt torg. Endast i yttersta undantagsfall får människor hindras att framföra sina åsikter. De ska bemötas inte med förbud utan med rationella motargument.

Toleransen förutsätter kunskap och medinflytande för att bli meningsfull. Terrorismen gror i ett klimat av maktlöshet och förenklingar. När människor inte kan påverka sin situation spränger de sig själva och andra i luften för en idé om en bättre värld, där alla oliktänkande utrotats.

Toleransens historia

En kort historisk överblick kan hjälpa. De antika religionerna var polyteistiska, med undantag av judendom och kristendom. Gudavärlden tänktes som skydd mot naturen och mot mänskliga fiender. Varje gemenskap hade sina gudar, och andra gemenskaper tänktes ha sina gudar, utan att detta upplevdes som en logisk motsägelse.

Det demokratiska Athen var ansvarigt för dödsdomen mot Sokrates år 399 f.Kr. Han anklagades för att fördärva ungdomen genom att införa nya gudar och visa bristande respekt mot de gamla. Möjligtvis existerade det en lag mot gudlöshet, asébeia. Athen hade år 415 f.Kr. landsförvisat eller avrättat några medborgare som stympat gudabilder och parodierat de eleusinska mysterierna. Den första stora upplysningstiden i Västerlandet var alltså en tid av förföljelser mot oliktänkande. Staten skyddade gudarna, därför att gudarna skyddade staten. Statsreligionen var exklusiv. Det fanns ingen tillstymmelse till debatt om tolerans. Inte ens Sokrates, prototypen för samvetsvägraren, pläderade för de oliktänkandes rättigheter. Medborgaren uppmanades inte att utöva sina individuella rättigheter utan att utföra sin plikt mot staten. Också Sokrates erkände statens rättighet att utöva denna sin makt.

Det romerska samhället har rykte om sig att ha varit tolerant mot främmande kulter. Under 200-talet f.Kr. introducerades gudomligheterna Ceres och Asklepios från grekerna, Venus Erycina från Sicilien, Magna Mater från Mindre Asien, sekulärspelen till Dis Pater och Proserpina, underjordens kungapar – och de första människooffren. Man hade ett öppet samhälle, såtillvida att man välkomnade nya gudar och nya medborgare. Vissa gudar, till exempel sådana som varit skyddsgudar åt besegrade städer, annekterades av det romerska folket. Fiendens gud uppmanades att utvandra hemifrån och erbjöds lika ståtlig kult i Rom som den tidigare åtnjutit hemma. Denna rit kallades evocatio. Lokala kulter tilläts att fortleva. Gudarna bytte sida men inte bostad. Rom tolererade inte nya gudomligheter, Rom lade beslag på dem för eget bruk för att neutralisera dem.

Men man fortsatte att vara djupt misstänksam mot hemliga mysteriekulter. Det brutala tillslaget mot Bacchus-riterna år 186 f.Kr., med orgiastiska riter och en frimurarliknande autonom struktur utom statens insyn, var inte utslag av intolerans utan av rädsla för maktgrupperingar utom central kontroll. Riterna tilläts i fortsättningen i en oförarglig form.

Den pagana religionen var, kort sagt, inte en religion utan en mängd kulter i medelhavsområdet. Ingen kult gjorde anspråk på sanningsmonopol, men alla var stolta över sin egenart. Gudar betraktades som symbolvärden som kunde förstöras, bytas, transporteras, assimileras helt eller delvis, eller dömas till glömska.

Att detta inte var detsamma som tolerans visade sig i förföljelserna mot de kristna. Alla teorier om tolerans kom från de svagares sida under en förföljelse.3

Aktiv förföljelse tillgreps i form av återkommande fördrivning av kaldeer, isis-dyrkare, kristna och judar. Caesar hade tillåtit judar att utöva sin religion och gav dem dispens från förbudet mot thíasoi, religiösa gillen. Närmast toleransbegreppet kommer man i romarnas förhållningssätt till judarna, som ogillades och ofta hånades men tilläts att existera av politiska, inte av moraliska skäl. Initiativet utgick från judarna, inte från statsmakten.4

När Plinius den yngre i början av 100-talet e.Kr. skrev till kejsar Trajanus att det vore bra om en brandkår upprättades i Nicomedia i Mindre Asien, svarade kejsaren att vad man än kallar en sådan sammanslutning, så skulle den urarta till en politisk klubb innan man visste ordet av, varför begäran avslogs; fastighetsägarna fick nöja sig med att organisera släckning med hjälp av de nyfikna som brukar rusa till vid eldsvådor.5 Svaret visar självhärskarens allergi mot sammanslutningar som han inte kunde kontrollera. I samma riktning pekade hans bekanta svar till Plinius, att man inte aktivt skulle spåra upp kristna men tortera dem man råkade hitta, för att utvinna information.

De tidiga kristna försvarsskrifterna innehöll standardargumenten att kristendomen ensam är sann, de kristna ofarliga, hedningarna dårar och judarna orättfärdiga. Omkring år 300 skrev Lactantius, efter Diocletianus sista och största kampanj mot de kristna, att religion är det mest frivilliga som finns och alltså inte kan dekreteras av någon mänsklig myndighet. Förföljelse är ett brott mot gudomlig och mänsklig lag. Religion handlar per definition om det goda, och därför kan man inte göra ont i det godas namn. Ett öppet och offentligt samtal är enda sättet att behandla religiösa frågor. Lyckas man inte övertyga, så finns inget mer att göra.6

Detta sades alltså när de kristna just kommit igenom en förfärande förföljelse. Läget ändrades när kristendomen blivit etablerad. Det fanns moderata röster också då: kyrkohistorikern Sokrates som avskydde bigotteri och bråk som han uppfattade som motsatsen mot kristendomens anda, eller Salvianus, biskop av Marseilles, som ursäktade arianerna därför att de var obildade, eller Pseudo-Dionysios Areopagiten, som hade överseende med de okunniga och vilsefarande under hänvisning till Jesus.

Men dessa synpunkter förblev perifera jämfört med de tongivande kyrkofäderna, Ambrosius i Milano och Augustinus i Nordafrika under 300- och 400-talen, den tid då kyrkolivet tar gestalt på gott och ont. Under kejsar Theodosius I antog kyrkan en förföljelsepolicy gentemot dissidenter i samverkan med statsmakten. De nyss förföljda blev de nya förföljarna.

Kyrkans religionsmonopol

Ändå hade kyrkans fred börjat med det så kallade toleransediktet i Milano år 313. Kejsar Konstantin, segraren, stadgade att de kristna och alla andra hade full rätt att följa vilken kult de än ville, för att den Gudom som bor i himlen måtte vara nådig mot alla. År 324 övergav Konstantin den försonliga hållningen mot icke-kristna: ”Må de resa sina tempel åt lögnen, vi har Sanningens ärorika boning.” Ordet hairesis, som betydde ’filosofisk riktning eller skola’, fick i en kristen kontext betydelsen ’kätteri, skadlig villomening’. Alltifrån Nya testamentet betraktades kätteri som en fläck i kyrkans anlete (jfr Gal 5:19–21). Men fram till den siste hedniske kejsaren, Julianus Apostata (mitten av 300-talet), förespråkade man fredlig samexistens med hedendomen. Julianus startade ingen förföljelse, men hans attityd var tillräckligt oroande för att de kristna ledarna efter hans död skulle plädera för slutet på toleransen. Den första avrättningen av en kättare, Priscillianus, ägde rum i Trier 385 – en fläkt av medeltid.

Den medeltida inkvisitionen

Det är inte möjligt att undvika ämnet den medeltida inkvisitionen, som i det allmänna medvetandet står som den absoluta motsatsen till begreppet tolerans. Men man måste göra sig av med idén att alla människor på medeltiden automatiskt delade kyrkans tro och att de var brinnande i sin fromhet. Tvivel och förnekelse förekom naturligtvis, mest i det tysta, precis som man idag kan tänka att det finns människor som i grunden misstror demokratin och allas jämställdhet men håller tyst med sådana uppfattningar, som vore omöjliga att torgföra med anseendet i behåll.

Ungefär år 1000 hade barbarinvasionerna i Västeuropa upphört och en ny tid av välstånd randades. Kommunikationerna återupptogs, bildningscentra växte fram och därmed möjlighet till fri åsiktsbildning och kritik av traditionen. Rörelser uppstod som i grunden ifrågasatte den katolska kyrkan. Kyrkan fördömde alla kätterier, både teologernas och de olärdas. De skyldiga drogs inför domstol. Erkände de skickades de bort med en lindrig botgöring.

Men vad göra med de förhärdade? Biskop Wazo av Liège förespråkade på 1040-talet moderation. Man skulle förvägra dem sakramenten, inget mer. Exkommunikation var dock inget effektivt medel för att tillrättaföra de oliktänkande. Valdenserna, grundade av den förmögne köpmannen Peter Valdes i Lyon, strävade efter apostolisk fattigdom, bibelläsning och predikan. Påven Alexander III (död 1181) ansåg att Valdes var fullkomligt ortodox men insisterade på att varje lekmannapredikant måste ha licens (vad vi skulle kalla venia) från sin biskop. När sådana tillstånd nekades gick valdenserna i schism, bildade en parallell kyrkostruktur och utvecklade en egen version av den kristna läran. De väckte ingen folklig upprördhet, förmodligen därför att deras kristendom var igenkännlig för vanliga katoliker.

Med albigenserna och katharer var det annorlunda. De var dualister som predikade människans frälsning som räddning undan materiens fängelse. De utsattes för folkets angrepp flera gånger, till exempel i Köln 1143, där mobben brände dem på bål mot prästernas/förhörsledarnas vilja. Vid denna tid var kyrkan mot dödsstraffet, som riskerade att beröva brottslingen möjligheten till omvändelse och frälsning. När en självtänkare i Bretagne vid namn Eon de l’Étoile uppträdde 1148 med orden ”Jag är Eon som skall döma levande och döda och världen genom eld”, fick han bara fängelse.

Korståget mot albigenserna varade i tjugo år med hjälp av en soldatesk från Nordeuropa som med förtjusning brände kättare varhelst de fann dem. Katharerna var lätt igenkännliga på sin speciella klädsel. Påvens legat i Minerve menade år 1210 att de som bekände sig som katharer skulle få chansen att göra avbön, men denna idé föll inte i god jord: 140 kättare avrättades.

Fjärde Laterankonciliet 1215 var det största kyrkomötet någonsin dittills. Över 400 biskopar och 800 abbotar var närvarande, liksom kejsare och kungar. Man bestämde att judar och saracener (muslimer) i kristna områden skulle bära särskild klädsel. Alla kätterier ”har olika ansikte men är sammanbundna i svansen”. Konciliet stadgade att alla kättare som vägrade att avlägga den av konciliet formulerade trosbekännelsen (riktad främst mot katharerna) skulle ”överlämnas åt den världsliga armen” för lämplig bestraffning. Kyrkan fick stöd i Fredrik II, helig romersk kejsare och kung av Sicilien med jurisdiktion också över Tyskland och hela Italien utom Kyrkostaten. Vid sin kröning 1220 inkorporerade han de kanoniska bestämmelserna mot heresi i det västliga kejsardömets lagstiftning. Straffet var normalt bränning på bål. De som skonades fick tungan avskuren.7

Inkvisition i egentlig mening upprättades av Gregorius IX genom en serie bullor omkring 1230. Tyskland, Frankrike och Aragonien fick sina domstolar. Medlemmar av mendikantordnarna mottog uppdraget att verka som inkvisitorer direkt under påven, lösta från andra lydnadslöften, och med handräckning från den världsliga makten. Mot misstänkta som inte självmant anmält sig tillgreps fängsligt förvar och förhör, ibland tortyr.

Föreställningen att massor av människor gick i döden som inkvisitionens offer kan dock inte upprätthållas. Under sina tjugofem år som inkvisitor i Toulouse överlämnade Bernard Gui fyrtio kättare att brännas, alltså mindre än två om året. Under åren 1560–1610, då den spanska kronan tillgrep alla medel för att hålla efter muslimer, judar, protestanter och andra avvikare, avrättades 637 personer, ett par procent av de 28 000 rannsakade. I själva verket utgjorde det noga reglerade inkvisitionsförfarandet en sorts rättslig trygghet jämfört med pöbelns lynch-justice.8

Jämfört med nittonhundratalets åsiktsförföljelser, skenrättegångar och koncentrationsläger var medeltidens åsiktsförföljelser en mild västanfläkt.

Hur motiverades inkvisitionen? Varför måste man avlägsna kättare? Kunde man inte helt enkelt tolerera dem, som man gjort under tidigare och senare epoker? Redan Augustinus hade berört den ideologiska grunden för toleransen och förespråkat att man för samhällsfridens skull borde acceptera existensen av syndiga kristna, judar och prostituerade, därför att motsatsen skulle innebära ett större ont.9 Å andra sidan försvarade Augustinus i kampen mot donatisterna bruket av våld enligt principen compelle intrare (Luk 14:23), alltså en typ av tvångsomvändelse.

I ett medeltida perspektiv betraktades heresin som en livsfarlig epidemi, ett datavirus i gemenskapens program, ett memkomplex som skulle sätta hela samhället ur spel. Man måste isolera och oskadliggöra de första bärarna så fort som möjligt för att rädda desto fler. Den kanoniska rätten uppställde visserligen principen att man kunde undvika ett större ont genom att tåla ett mindre. Thomas av Aquino vände sig mot tvångsdop av hedningar och judar med argumentet att tron är en viljeakt som inte kan tvingas fram (credere voluntatis est). Att anta tron är en viljeakt, men att bevara den är något nödvändigt.10 För heretiker krävde han därför dödsstraff, i enlighet med Fredriks lagstiftning: en smärtsam men nödvändig preventiv operation för att inte ännu fler ska gå under.11

Renässans, upplysning och individens rättigheter

Med renässanshumanismen och upptäckten av en värld på andra sidan jordklotet med andra civilisationer, uppstod ett nytt debattklimat. Nicolaus Cusanus (d. 1464) drömde i De pace fidei (”Trosfreden”) om en enda religion i riternas mångfald. Thomas More (d. 1535) skisserade en liknande lösning byggd på en naturlig religion i Utopia. Frågan kom i ett helt nytt läge i och med reformationens splittring av västkyrkan i ett svåröverskådligt spektrum av riktningar och konfessioner som förtrycktes eller kanoniserades av den politiska makten. Ärkehumanisten Erasmus av Rotterdam menade att kättare bara skulle straffas om de var en direkt fara för samhället. Med hänvisning till den evangeliska liknelsen om ogräset och vetet som får växa tillsammans ända till skörden talade han för endräkt (concordia) mellan religionerna.12 I kontrast häremot förespråkade Luther förföljelse mot såväl judar som vederdöpare och uteslöt inte dödsstraff. En evig tolerans mot papisterna skulle endast leda till förhärdelse; att institutionalisera den religiösa pluralismen vore att införa ett andligt tyranni.13 Calvin brände den spanske kättaren Miguel Serveto 1553. Motståndare till Calvin var Castellio, som talade för dialog mellan alla under hänvisning till den gemensamma mänskliga naturen, som oberoende av religion är ”guldmyntet som är gångbart överallt oberoende av prägling”.

Begreppet tolerans etablerades på 1600-talet i England, när puritaner och baptister opponerade sig mot den anglikanska statskyrkans åsiktsmonopol, och mot bakgrunden av de förhärjande religionskrigen på kontinenten. För första gången framfördes systematiskt tanken att religion är en angelägenhet för det individuella samvetet, en privatsak i strikt mening. Man pläderade för att staten skulle tillåta olika trosriktningar (dock inte katolicismen) att verka sida vid sida. Filosofen John Locke skrev sitt berömda ”Brev om toleransen”, där han säger att ingen kan rätta sin tro efter någon annans diktat, inte ens om han ville. Locke uteslöt dock ateister från toleransen, eftersom ”löften, överenskommelser och eder, som är samhällets sammanhållande band, inte är bindande för ateister”. Icke-troende betecknades som samhällsfarliga. Det finns gränser för toleransen. Den kunde alltså inte inkludera katolicism och ateism.14 Thomas Hobbes tillerkände myndigheterna rätten att bestämma i vilken mån avvikelser ska bestraffas i samhällsfredens intresse. Gränsen gick vid uppvigling till lagbrott.

I Nederländerna uttalade sig Hugo Grotius (en av arkitekterna bakom ”de mänskliga rättigheterna” i kommande sekler) för furstens rätt att ingripa mot ”falska religioner”. Pierre Bayle i Frankrike skrev 1717 en traktat om toleransen, som var en appell för samvetsfriheten, för vars och ens förpliktelse att handla i enlighet med ”les lumières de sa conscience”. Kant uppställde den obetingade respekten för personen som ett imperativ, alltså också för hans samvetsavgöranden.

Den franska upplysningen bidrog med sin religionskritik. Rousseau såg sambandet mellan monoteism och intolerans. Han var ”intolerant mot en enda sak, intoleransen”. Man måste tolerera alla religioner som inte strider mot medborgarplikten. I Voltaires Traité sur la tolérance sägs att trosfrihet är förenlig med den kristna trons bud och inte hotar den offentliga ordningen.

Toleransens paradox blev ett tema för den politiska filosofin under 1900-talet. Att tolerera intoleransen är en motsägelsefull attityd. Karl Popper säger: ”Obegränsad tolerans måste leda till toleransens försvinnande … Vi måste därför hävda rätten att inte tolerera de intoleranta.” Å andra sidan menar han att ”rationalismen har förbundit sig till idén om att den andre har rätt att bli hörd och att försvara sina argument”. Herbert Marcuse präglade uttrycket ”repressiv tolerans”, den institutionella likgiltighet som avser att legitimera rådande maktstrukturer. John Rawls kontraktualistiska moralteori A Theory of Justice förenar principen om tolerans med likaberättigande: han röstar för en samvetets likaberättigade frihet, inskränkt endast av ordningens och säkerhetens allmänintresse. Detta leder egentligen inte så mycket längre än tänkarna från 1700-talet.15

Ett kapitel för sig är den katolska kyrkans brottning med det moderna under de senaste etthundrafemtio åren. År 1864 publicerade Pius IX Syllabus errorum. Några av satserna där tycktes fördöma religiös tolerans, tros- och yttrandefrihet. Premiärminister Gladstone i England menade att Syllabus uppmanade till förföljelse. Också katoliker uppfattade Syllabus som olycklig. Dupanloup, biskop av Orléans, publicerade en pamflett som snart blev allmängods i debatten: han skilde mellan tes och hypotes. Tesen representerade idealet och hypotesen det som kunde vara fallet under vissa omständigheter. Sålunda skulle påven ha menat att det ideala i ett tänkt fullkomligt samhälle vore att den enda religionsformen vore romersk katolicism. Men där detta idealtillstånd inte föreligger kan man tillåta andra former. Tolerans är alltså en nödlösning men aldrig ett ideal. Påven sade själv vid ett annat tillfälle: ”Påven önskar förvisso samvetsfrihet i Sverige och Ryssland för att katoliker inte skall behöva lida, men han önskar det inte i princip.” Pius IX uttryckte ofta en paranoid känsla av att tillsammans med hela den katolska kyrkan vara föremål för allas förföljelse. Villfarelsen kunde inte ha några rättigheter, menade man.

Genombrottet för religionsfriheten kom den 7 december 1965, då Andra vatikankonciliet publicerade deklarationen om religionsfriheten Dignitatis humanae: religionsfrihet, inklusive frihet från tvång, hör till den mänskliga värdigheten. Personen är utrustad med förnuft och fri vilja och därmed personligt ansvar. Härav följer förpliktelsen att söka sanningen, i synnerhet i religiösa ting, samt att därefter hålla fast vid den. Detta sökande kan endast ske i psykologisk frihet och frihet från yttre tvång. Samvetsfriheten inskränks endast av den allmänna ordningens krav. Utövandet av religion består främst i fria inre viljeakter; sådana kan varken dekreteras eller förbjudas av någon mänsklig makt. Inre akter måste få uttryckas utåt. Den civila lagstiftningen skall slå vakt om dessa principer.16

Hotet mot toleransen idag

I olika muslimska länder liksom i Ryssland växer känslan av att den västerländska livsstilen utgör ett hot mot samhällets grundvalar genom sin moraliska eftergivenhet och sin fria åsiktsmarknad. Extrema minoriteter odlar den paranoida känslan att man slåss för den sanna trons överlevnad mot en världsvid konspiration. Ortodoxi eller döden, så lyder ett slagord i Östeuropa. Islam eller döden, heter det längre bort. Fanatismens grogrund är okunnighet och förenkling.

I Europa finns en vag längtan efter starka ledare. 16–20 procent av österrikarna kan tänka sig en stark man i stället för ett parlament och 60 procent sympatiserar med tanken på en expertregering, enligt en undersökning 2001. I Belgien, Frankrike och Portugal är 30 procent av befolkningen öppna för en liknande lösning. Gränserna går idag inte längs linjen höger-vänster, kategorier från franska revolutionen som troligen snart hör till historien. Man kan samtidigt konstatera en kris för partikulturen. Den politiska osäkerheten är snart lika stor som den privata. Begrepp som suveränitet och rätten till icke-inblandning, förhållandet mellan stat och näringsliv respektive mellan stat och privatpersoner måste tänkas igenom på nytt.

Främlingsfientligheten är 7 procent i Portugal mot 48 i Litauen, mellan 5 och 15 i Sverige, Holland och på Island. Uppåt 25 procent uppvisas i Tyskland, Spanien, Danmark, Luxemburg, Frankrike, Storbritannien, Österrike, Irland och Nordirland. I Italien, Belgien, Finland, Ryssland, Slovenien, Kroatien och Ukraina noteras upp till 35 procent. Högst är andelen i det tidigare östblocket, på Malta och i Grekland med upp till 45 procent. Med andra ord: en tredjedel av Europas befolkning uppger att de inte vill ha mörkhyade, muslimer, utlänningar, judar, homosexuella och folk ur andra minoriteter till grannar. Även om begreppet god grannsämja odlas lokalt är man oändligt långt från idealet om en världsvid samhörighet och tolerans. Intoleransen hör med till de europeiska grundförutsättningarna.17

Intoleransens ansikte

De intoleranta förhållningssätten (”fundamentalism”) är grundligt undersökta av sociologerna. Den fundamentalistiska människan värnar sin grundidé perfektionistiskt. Varje tanke på kompromisser med idealet utlöser ångest och hotar förankringen, den klara identifikationen med en åsiktsgruppering och tydligheten. Inga främmande element får tränga in i det färdigkonstruerade systemet. Stor vikt läggs vid exakta gränsdragningar.

Gemensamt för de intoleranta är en jagsvaghet som förväxlar identitet med idé, institution eller ledare. Likt molluskerna tvingas de av bristen på ryggrad att omge sig med ett skal. Den ideologiska immuniseringen mot omvärlden befriar från tvånget att se sig själv och andra, när de spänningar som då skulle uppstå skulle bli outhärdliga.

Men observera hur svårt det är att dra gränsen mot det normala: alla människor som överhuvud taget har en övertygelse måste fungera så här till en viss gräns. En viss slutenhet är en legitim bifunktion av varje livsåskådning, övertygelse och religion. Verkligheten bleve i annat fall alltför mångtydig och tungrodd. Problemen uppstår när identifikationen ersätter självet. Man mister förmågan till kompromissande och värjer sig mot nya intryck och informationer. Man har stannat i mognadsprocessen och ser varje kritik(er) som ett hot. Sådana människor har i regel svårt att knyta personliga kontakter. Man har reducerat andra människor till deras åskådning.

Attityden muterar till extremism genom ett absolut tvång att vara konsekvent i idéer och handlingar. En sådan hållning förvandlar värdefulla ideal till farliga hot. Den fanatiska människan eftersträvar och praktiserar med abnorm intensitet ett visst synsätt. Hon är oförmögen till självkritik och avvisar a priori alla andra föreställningar. Typisk är aggressiviteten och brådskan, strävan efter absolut hängivenhet och den tvångsmässiga konsekvensen i handlandet.

Tankesystem utövar samtidigt en viss attraktion genom sin entydighet. Världens komplexiteter och motsägelser förnekas. Ensidigheten i tolkningen upphöjs till monolitiskt ideal. Samverkar dessa faktorer kan ideologierna utveckla oerhörd sprängkraft (även rent bokstavligt). Ingen politisk riktning, ingen filosofi eller religion är immun mot extremism.

Idag finns många former av intolerans, också i namn av värden som individualitet, frihet och tolerans. Andras bekymmer och nöd, plikten till solidaritet ignoreras. Det finns den sortens tolerans som utgår från dogmen att det absolut inte går att fastslå någon sanning. Tolerans blir ett hjälplöst surrogat för övertygelse. Och de som bär tolerans på sina plakat kan själva vara allergiska mot kritik av deras egen uppfattning.

Existentiell ångest och insufficiens

Tolerans och intolerans är inte absoluta motsatser, de ligger längs ett kontinuum och måste samsas inom varje människa. Ju mer någon förmår att känna med och identifiera sig med andras situation och samtidigt visa distans och respekt och inse gränserna för denna identifikation i umgänget med andra, desto högre tolerans är vederbörande mäktig. Tolerans kräver ett medvetet val. Ingen föds med den, den måste läras in och övas. Intolerans är den psykiska oförmågan och/eller oviljan att uthärda en persons, en nations eller en social grupps eller åsiktsriktnings annorlundaskap. Det som börjar med motsvarigheten till Norgehistorier kan mycket väl gå över gränsen till ren aggression. De flesta känner förmodligen en instinktiv tillfredsställelse om de för tillfället, eller mer eller mindre på skämt, får lämna den politiskt korrekta toleransen och pluralismen åsido och vällustigt hänge sig åt sina favoritfördomar.

Ur kristet perspektiv finns det förutom de sociala och psykologiska rötter till intoleransen mot de avvikande också en tredje, en andlig: den massiva existentiella ångesten, rädslan för tystnaden, en insufficiens som beror på bristande förankring i Gud.

Den hör till de mänskliga villkoren: den urmänskliga begränsningen, grundpredikamentet att man är hänvisad till något annat och högre än sig själv och har svårt att acceptera att så är fallet. Ångesten kommer av en vägran att i tro och förtroende överlåta sig till Gud och söka sin elementära förankring där, och inte i grupptillhörighet, världsåskådning, materiella ting eller berusning på droger eller illusioner. Kristen tro är inte verklighetsflykt. Gud är inget lugnande piller utan samtidigt en utmaning och en fast klippa. Den som vägrar eller är rädd för att söka sina rötter i Gud – och detta är ett inslag i allas våra liv – måste själv skapa sina försäkringar. Är man svagt förankrad, förtvivlar man om sig själv och andra. Och omvänt: den som hatar och avvisar andra hatar också sig själv. Men den som hatar sig själv kan knappast förlita sig på Gud, sitt upphov och sin fasta grund.

Men människan är dock inte bara en existentiellt insufficient syndare utan också benådad och kallad till det goda livet. Man har alltid möjligheten att vända om till Gud och bli hemma där. I detta perspektiv blir tolerans en nådegåva, det vill säga möjligheten, förmågan och fullmakten att möta den andre i kärlek och respekt också i hennes annorlundaskap vad avser tro, åsikter och livsstil. Tolerans är i den meningen frukten av en djup förankring i Gud, som ger mig möjligheten att möta, älska och engagera mig för den andre, också i hans obegripliga och kanske till viss del frånstötande sidor.

Jagstyrka tillåter tolerans

Den toleranta människan har en stark personlig identitet, och den toleranta gruppen har en fast förankring i en stark identitet. Identitet är förmågan att under sin personliga mognadsprocess och i det successiva knytandet av nya relationer (detta som vårt liv består av) orientera sig, skaffa sig struktur och kompetens att urskilja sin förmåga och sina begränsningar. Man präglas av miljö och tradition men är fri att utveckla, ifrågasätta eller bygga vidare på sina givna förutsättningar. Man förblir sig själv, men bara genom att förvandlas. Man är sig själv och söker samtidigt sig själv. Identitet är ett eskatologiskt begrepp: man är redan och är ännu inte. Lyckas denna utveckling når man en jagstyrka som är specifik för varje åldersnivå. Lyckas den inte, vilket är det normala, då blir jaget handikappat.

Toleranta människor är trofasta. Den personliga identitetens arkitektur utvecklar efter hand dygder som hopp, målmedvetenhet, kärlek, omtanke, vishet. Viktig för förmågan till tolerans är förmågan till trohet. Trohet är förmågan att av fritt val ingå förpliktelser gentemot andra människor, ideal, värden, och ytterst mot Gud.

Trohet utan frihet, frihet utan trohet är destruktiva tillstånd.

Att känna uppriktig omsorg om den andre och samtidigt vara trogen sig själv, det låter banalt, men det är livets stora utmaning. De som älskar vågar komma andra så nära att de blir berörda, förändrade och någon gång också skakade. Just detta är den stora svårigheten för intoleranta människor. De har beröringsångest. Den som kan älska tänker inte bort de andra. Därför är kärlek något praktiskt. Det finns också en erotisk aspekt i all kärlek: man vet att det är det andra, den andre, de andra som fattas en. Man är inte rädd för den andres oåtkomlighet, därför att man själv har en sådan demarkationslinje omkring sig. Därför vågar man ta den andres motstånd och integritet på allvar.

Toleranta människor behärskar balansens konst. Tolerans förutsätter förmåga att uthärda spänningar och motsägelser, verklighetens komplexitet, utan att förlora sin identitet. En tolerant människa blir en pontifex, (som formulerats av analytikern Leopold Szondi): en brobyggare mellan motsatserna, en som förmår upprätthålla en spänstig balans mellan motpolerna, också i sig själv. Detta kan lyckas om man iakttar distans till sig själv och till sina roller. För att lyckas behövs tid för själviakttagelse och självkonfrontation, för att notera sina tillgångar och brister, sin synd och sin skuld.

Toleranta människor måste lida, därför att de älskar livet. Ordet tolerans betyder som sagt att tåla, att lida. Umgänget med andra kan ibland bli olidligt. Danskarna säger: jeg kan got lide dej, vilket är ett avslöjande uttryck.

Hur klarar man detta? Alla dessa vackra egenskaper kräver ju övermänniskor som inte finns i verkligheten. Den troende finner avlastning i Gud. De vet att de inte redan nu måste vara perfekta. Toleransen behöver ytterst nåden och en transcendent horisont. Endast en andlig grunderfarenhet möjliggör den.

Kan en religiös människa vara tolerant? En pluralistisk skenlösning utgår från att alla egentligen tror på samma sak. I Europa utgår man från att all religion är en privatsak, och alltså kan var och en odla sin egen trädgård och se till att inte reta upp någon annan. Sådan tolerans är en illusion och blir ett medel att uthärda den egna relativismen. Den utgår från att världens enhet egentligen redan är given.

En tolerant människa kan i längden inte komma förbi sanningsfrågan. Den gammaltestamentliga profetiska kritiken och Jesu förkunnelse är programmatiskt intolerant mot det som hotar människans autentiska möte med Gud, mot utnyttjandet av de svaga och mot en kult som urartat till tomma formler. Dessa ting sågs inte som berikande inslag i en religiös pluralism. Profetens uppgift var och är att inte söka samförståndslösningar.

Toleransen har gränser, också i kyrkan. I och med att kyrkan åberopar sig på sanningen och på den profetiska traditionen måste de kristna höja sin röst där människovärdigheten och gudserfarenheten hotas. Denna form av intolerans visar sig i förkunnelsen mot eliminering av de svagaste i samhället, de ofödda och de döende, dessa som ingen rösträtt har, och mot förenklingar som reducerar Guds utmaning till människan. Att klart yttra sin ståndpunkt, att ha ett samvete, att nyttja sin yttrandefrihet till att göra sin röst hörd är en plikt, inte bara en lyx, och den uppgiften kan inte alltid ha tolerans som högsta riktmärke, inte heller räkna med att bli tolererad. Här finns en oförsonad spänning, och det är inte säkert att den bör utjämnas.

Till sist: den jagstarke har lättare att bygga relationer än den jagsvage. En klar och rationellt underbyggd övertygelse har lättare att finna former för samverkan och samexistens än den irrationella hållning av fientlighet till det okända som bygger på okunnighet och rädsla.

För att bygga en fredligare värld finns det knappast någon värdefullare valuta än kunskapen om den andre, om det främmande i dess annorlundaskap.

Noter
1. Definitionen enligt B. Crick, ”Toleration and tolerance in theory and practice”, i Government and opposition: A journal of comparative politics 6 (1971), 144–171, citerat av P. Garnsey, ”Religious Toleration in Classical Antiquity”, Persecution and Toleration. Studies in Church History 21, Oxford 1984, 1–27.
2. Nya Dagen 8 juli 2003.
3. Garnsey, 16–26.
4. Garnsey, 2–10.
5. Plinius epist. 10, 33.
6. Belägg, se Garnsey 14–15.
7. Bernard Hamilton, The Medieval Inquisition, London 1981, 13 ff.
8. Uppgifterna enligt Bengt Ankarloo i Nationalencyklopedin, som bygger på nyare forskning, i synnerhet utförd av Gustaf Henningsen; jfr dennes The Inquisition in Early Modern Europe, 1986.
9. Epistula ad catholicos de secta donatistarum, 9; CSEL 52,241; Ep. 44,11, ibid. 118 f; De baptismo VII, 53,103; CSEL 51,375.
10. Summa theologiae II-II, q 10, a 8 c.
11. Ibid ad 4.
12. De amabili ecclesiae concordia liber 1533, Opera omnia 5/3, Amsterdam 1986, 245, 253.
13. Brev till Johann och Georg von Anhalt 12/6 1541, WA Br. 9, 441 f, nr 3629.
14. Artikeln ”Toleranz”, Historisches Wörterbuch der Philosophie.
15. Jag följer den historiska översikten i artikeln ”Toleranz” i Historisches Wörterbuch der Philosophie.
16. Dignitatis humanae, 2–3.
17. Uppgifterna hämtas ur P.M. Zulehner & R. Polak, ”Toleranz: Schlüssel zu einer guten Zukunft für Kirche und Gesellschaft”, i Chr. Schwöbel & D. v. Tippelskirch, Die religiösen Wurzeln der Toleranz, Freiburg i. B. 2002, 98–130. Framställningen bygger i fortsättningen huvudsakligen på denna uppsats.

Ursprungligen publicerad i Signum nr 6 2003