Tomas Tranströmer – en konstnär i norr

Det finns en konstnär i norr som hyllas av andra för sina utomordentligt vackra verk, en konstnär som i sina verk försökt bevara den nordiska naturen, kulturen och traditionen, en konstnär som tidigt visade sin talang och som med åren utvecklade karakteristiska drag i sitt konstnärliga skapande. Hans verk kännetecknas av förkärlek för den nordiska naturen och genomsyras av andlighet. De kännetecknas av det sublima och lyriska, av en välgenomtänkt och harmonisk form och även av en religiös andlighet. Han är traditionstrogen samtidigt som han också är en del av de modernistiska strömningarna. Hans verk förbinder på ett harmoniskt sätt olika konstnärliga genrer. Jag tänker på Edvard Grieg, en konstnär som år 1966 hyllades av en annan konstnär i norr, nämligen av Tomas Tranströmer, i en dikt som just har titeln ”En konstnär i norr” (Klanger och spår, 1966). Tomas Tranströmer är en konstnär vars lyriska verk kan beskrivas med nästan samma termer som han använde för att beskriva Griegs musikaliska verk. I år är det Tranströmers tur att bli hyllad av alla på sin 80-årsdag. I Stockholm och runt om i landet har man arrangerat föreläsningar, symposier, festivaler och konserter för att på detta sätt visa hur omtyckt, älskad, uppskattad och uppmärksammad Tomas Tranströmer är. Han har också tilldelats professors namn av den svenska regeringen. Men de kanske finaste födelsedagspresenterna har kommit i bokform.

Tomas Tranströmers Dikter och prosa 1954–2004 kallas årets vackraste bok. Här samlas poetens alla hittills utkomna diktsamlingar och hans memoarbok Minnena ser mig. Ett perfekt format, passande typsnitt och välgenomtänkt grafisk utformning förhöjer upplevelsen av läsningen. Hans samlade dikter har hittills publicerats några gånger vid olika tillfällen, men att den senaste utgåvan också rymmer den självbiografiska memoarboken gör att man har tillgång till helheten på en gång. Som bekant avslutas memoarboken vid tidpunkten för poetens debut som lyriker, och han själv anser att dikterna sedan tar över och utgör fortsättningen på en sorts självbiografisk produktion.

Biografi
Den bok som förutom Dikter och prosa 1954–2004 fick mest uppmärksamhet i våras är förmodligen Staffan Bergstens Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt. Och visserligen behöver man inte veta något om en författare för att läsa honom, men den information som Bergsten bjuder på är långt ifrån hemliga skvallerinformationer från poeten Tranströmers privatliv. Den är precis som titeln antyder – ett diktarporträtt. Bergsten analyserar Tranströmers lyriska verk och placerar dem i ett självbiografiskt sammanhang. Han utelämnar poetens familje- och privatliv helt och hållet, precis som Tranströmer själv utelämnar det i sina dikter. Redan i inledningen förklarar Bergsten hur han ska gå tillväga och jämför ett porträtt målat med ord av en skribent med ett porträtt som målas med färg av en konstnär. Det som en konstnär ser och fångar i bilden är det yttre, synligt för alla. Samma teknik används av en skribent – han gräver inte i det inre utan koncentrerar sig på det som syns i det yttre, i det fallet på det som diktaren själv har valt att visa i sina dikter och uttalanden.

Även den här boken förtjänar lovord för sin grafiska utformning. Lagom stor i omfånget, i ett perfekt format är boken angenäm att hålla i handen. Det som slår läsaren direkt är omslagets insida som framställer en insektssamling. Och visst kan det kännas lite överraskande i ett diktarporträtt, men som bekant visade Tranströmer under barndomen stort intresse för entomologi och han samlade insekter på Runmarö. Bland dem finns väldigt unika exemplar som till exempel Upplands enda kända exemplar av Villeius dilatus, en liten kortvinge som lever som parasit hos bålgetingar. Biologen Fredrik Sjöberg skrev redan 2001 Tranströmerska insektssamlingen från Runmarö som nu ges ut igen av Bonniers i tusen numrerade exemplar. Förutom en förteckning över de skalbaggar och fjärilar som Tranströmer samlade som barn bjuder Sjöberg även på kulturhistoriska essäer om insektssamlandets nytta och nöje.

Men tillbaka till Bergstens diktarporträtt. I inledningen förklarar han mycket exakt syftet med boken: ”Bakom diktorden döljer sig ett budskap som trots att det förblir outsagt talar till det djupaste inom oss. Att komma dessa hemligheter på spåren är det ena syftet med den här boken. Det andra syftet är att få grepp om författaren som person och följa de vägar som fört från liv till dikt.” Bergsten påminner igen om Tranströmers återhållsamhet i användningen av det personliga pronomenet jag i sina dikter, men han tillägger nu också att det finns så många andra sätt att låta diktjaget tala personligt i en dikt. Redan i det första kapitlet tar Bergsten upp jagproblematiken hos Tranströmer för att först senare återgå till barndomen och uppväxten. Här förklaras igen Tranströmers intresse för Eliots teori om det objektiva korrelatet. Även det litterära klimatet kring tidpunkten för hans debut skisseras kortfattat. Bergsten avstår från att utförligt presentera den svenska litterära modernismen under 1940- och 1950-talen och hänvisar i stället till Espmark och andra forskare som noggrant har tagit sig an undersökningen av Tranströmers litterära intressen och eventuella influenser. Bergsten koncentrerar sig alltid och konsekvent på dikterna och på det som Tranströmer tar upp i dem. Utvikningarna är få och de som finns är av betydelse för att förklara de bakomliggande händelser som bidragit till dikternas tillkomst.

I de följande kapitlen hittar Tranströmers beundrare egentligen inget överraskande nytt som inte var känt sedan tidigare. Det som tas upp är psykologarbetet, musikintresset, religionen, sjukdomen – ämnen som oftast tas upp när man diskuterar Tranströmer. Men den information som Bergsten presenterar här är samtidigt lättläst, lättillgänglig och bidrar till bättre förståelse av Tranströmers verk. Allt presenteras i ett konkret sammanhang och binds oftast sammans med relevanta dikter. Kapitlen är uppdelade efter de olika intresseområdena och inom kapitlet behandlas materialet tematiskt.

Bergsten har i sitt arbete haft tillgång till all forskning och allt material som hittills publicerats om Tranströmer, men också till Tranströmers egna texter och även till en hel del opublicerat material, utkast, anteckningar och brev som familjen lämnat ut bara till honom. Utifrån allt detta material fångar han upp den information som på ett intressant sätt förklarar en hel del av det som läsaren har sett i Tranströmers dikter. Det är många gånger man får vara med om en aha-upplevelse.

Musiken
Det är känt att Tranströmer alltid har varit musikintresserad, att han själv spelar piano – särskilt nu efter sjukdomen har musiken delvis ersatt skrivandet. Men i boken publiceras också hans egna kompositioner som dessutom kommenteras och placeras i det då rådande kulturella klimatet. Även här visas hur Tranströmers musikaliska intressen följer de tidstypiska influenser som avspeglas i hans egna stycken. Och hans musikinspirerade dikter är inte bara en poetisk beskrivning av ett konkret musikstycke eller av någon konkret kompositör. I dikten fogar han samman en livsberättelse med de karakteristiska musikaliska egenskaper som beskrivs i ord. Men inte nog med det, själva diktformen liknar också ett musikstycke, ofta med ledmotiv och tematiska repetitioner.

I detta sammanhang bör nämnas att det i samband med firandet av Tomas Tranströmers 80-årsdag även har givits ut inspelningar av hans dikter som sjungs av poetens dotter, Emma Tranströmer. Skivan innehåller 18 dikter som har tonsatts av Fredrik Jakobsson, Maurice Karkoffs och den tragiskt avlidne Håkan Parkman. Den är ytterligare ett bevis på att Tranströmers dikter rymmer musikalitet. Efter Schiöler kan man absolut säga att varje ord i Tranströmers dikter bär på en ton och varje fras på en melodi. Denna melodi har nu fått sin röst. De dikter som har valts ut för inspelningar har inte alltid en direkt och uppenbar musikalisk anknytning. Tonsättningarna bidrar dock starkt till förmedlandet av diktens budskap, de utgör en kompletterande länk. Min absoluta favorit här är dikten ”Espresso” (Den halvfärdiga himlen, 1962) som trots sin uppenbara objektiva framställning med mycket passivitet i orden är en glad dikt med en positiv och uppmuntrande laddning, precis som det svarta kaffet har en positiv påverkan på ”den bleka gästen”. Denna positiva laddning har på ett mästerligt sätt fångats upp i tonsättningen av denna dikt och Emma Tranströmers varma röst förstärker bara den positiva känsla som förmedlas i ord.

Religionen
Tranströmers dikter är inte bara musikaliska, de kan också vara religiösa och starkt personliga. Bergstens kapitel om ”Poesins Nikodemus” erbjuder en förklaring till det svenska förhållningssättet gentemot ett öppet erkännande av en religiös livsåskådning. Inte minst Tranströmers. Han sägs försöka hålla sin religiösa uppfattning hemlig bland annat för att inte placeras i ett fack. Men samtidigt beskrivs ofta hans poesi som epifanisk och han själv kallas för mystiker. Och trots att han tydligen har försökt tona ner den sidan av sig själv i dikterna, så har han ofta tagit upp de religiösa aspekterna och han har även varit engagerad i arbetet med bland annat översättningen av Psaltaren. Egentligen förhåller sig Tranströmer som en vanlig engagerad kristen som ibland söker, ibland ifrågasätter och som helt enkelt bättre vill förstå de kristna sanningarna. Den bild som Bergsten ger här är just av en troende kristen person som faktiskt står för sina åsikter, även om han kanske inte vill skryta med sin religiösa uppfattning därför att han anser det vara hans innerligt personliga angelägenhet. Men den visas i dikterna, som till exempel i dikten ”Romanska bågar” (För levande och döda, 1989). Bergsten redogör för diktens tillkomsthistoria och den bakomliggande händelsen. Men här visualiseras också en stark personlig upplevelse som diktjaget har varit med om. Inte nog med det. I och med att vara en i en grupp som är med om samma upplevelse förmedlas också en känsla av grupptillhörighet och gemenskap, saker som är ganska väsentliga i kristendomen. Tranströmers dikter bjuder också på en rad bibliska anspelningar och är onekligen ett bevis på en stor kunskap inom området, eller visar åtminstone att han är förtrogen med de bibliska texterna. I dikten ”Näktergalen i Badelunda” (För levande och döda, 1989) sammanfogas en naturupplevelse med bibliska anspelningar, både från Matteusevangeliet och från Markusevangeliet. En naturupplevelse – att se och höra näktergalen – ger upprinnelse till en stark religiös upplevelse. Religion och naturskildringar går ofta hand i hand och är svåra att skilja åt, precis som skildringen av människolivets skeden och inte minst beskrivningen av döden. Döden framställs sällan som något människan fruktar, snarare som en naturlig och nästan efterlängtad etapp på livets vandring. Och det i sin tur skulle kunna förklaras med den kristna tron på ett liv efter döden. Här måste nämnas Tranströmers haikudikter som bara med ett fåtal ord fångar upp så mycket, som till exempel i den fjärde haikun i diktsamlingen Sorgegondolen (1996):

Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

Igen en naturupplevelse som syftar på det mänskliga livet. De stora skuggorna tyder på mognad som har samlats under livet. Samtidigt kan skuggorna och solnedgången tolkas som det avslutande skedet i människans liv och den nalkande döden. Och trots att döden egentligen innebär en hel del sorg, så förmedlar den här korta dikten ingen rädsla.

För att försöka skapa något slags enhetlig bild av Tranströmers författarskap kan man nog säga att den förmedlar ett personligt budskap om människans liv och den omgivande naturen. Detta budskap är inte begränsat till en enda person utan tillskrivs mänskligheten i allmänhet. Även framställningen av diktjaget förstärker denna känsla av allmängiltighet – jaget talar inte bara för sig själv, utan är ibland en representant för ett kollektiv. Roller som jaget tar på sig tyder också på människans liv eller snarare människans vandring genom livet. Det jag som vi möter hos Tranströmer är en resenär eller vandrare, ibland är det en drömmare för att sedan vara en ganska objektiv och allmängiltig vanlig han. Det som också utmärker Tranströmer som poet är konsekvensen i hans skrivande. Under alla år har han medvetet och konsekvent hållit fast vid sina övertygelser och åsikter. Han har inte heller låtit sig påverkas av de rådande strömningarna, även om det går att spåra tydliga förebilder. Samtidigt är det fel att påstå att han varit opåverkad av händelserna runt omkring i världen och oengagerad. Det går inte att kategorisera eller dela upp hans författarskap efter olika perioder. Hans författarskap visar också hur skicklig Tranströmer är i sitt yrke, men även hur stor och bred kunskap inom olika områden som han omfattar. Den tyder också på att han är en oerhört sensitiv livsdyrkare som i dikter försöker förmedla den glädje som man kan uppleva i livets alla ögonblick, bara man vågar stanna till och ta emot det budskap som döljer sig runt omkring. Tomas Tranströmer är en uttolkare av livet. Han har nu varit beundrad, hyllad och ärad av sina läsare runtom i världen i nästan 60 år sedan debuten 1954, och han är numera översatt till över 60 språk. En konstnär i norr av världsklass. Precis som Edvard Grieg.

Litteratur Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954–2004, Albert Bonniers förlag 2011.
Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt, Albert Bonniers förlag 2011.
Dagsmeja. Emma Tranströmer sjunger Tomas Tranströmer, Daphne Records 2011.
Fredrik Sjöberg: Tranströmerska insektssamlingen från Runmarö, Albert Bonniers förlag 2011.

Magdalena Slyk

Publicerad i Signum nr 5 / 2011.