Tre fakta och tre frågor med anledning av Wormsjubiléet

Av P. Hartmann Grisar S. J.

På sydportalen till den gamla dômen i Worms skådar bilden av Guds Kyrka ned mot den inträdande. Framställd i en kvinnas gestalt, full av majestät och mildhet, vilar hon på ett fyrhövdat djur.

Denna imponerande bild symboliserar den ena av de bägge makter, som på riksdagen i Worms drabbade samman: Världskyrkan, försvarad av Riket. Mot henne står avfallet, representerat av munken från Wittenberg. I kraft av sin då ännu allmänt erkända auktoritet fordrade världskyrkan genom sin kejserlige skyddsherre, att den med Kyrkans bann belagda munken skulle återkalla sina nya läror. Men Luther ville icke giva efter vare sig för Kyrkans fordringar eller kejsarens hot. Hans ord ljödo från Worms ut över den kristna världen och åstadkommo en olycksdiger splittring inom det religiösa livet icke blott inom Tyskland utan även utom dess gränser.

Fyrahundraårsminnet härav har i år firats med stora högtidligheter. Luther har framhållits såsom förkämpe för den andliga friheten. Han var den förste, som vågat att inför Kyrkan och Riket proklamera den egna forskningens och övertygelsens rätt. Nyprotestantismens banérförare kunna ej heller tillräckligt prisa denna tankefrihet, som inleddes i Worms, och som sedan segerrikt gått fram i världen.

En helt annan Luther firar den positiva, mer eller mindre troende protestantismen. Visserligen firar även den positiva protestantismen Luther såsom en kämpe för den andliga friheten, men en frihet, som dock är bunden av Guds ord. Luther hade visserligen lösgjort sig och de sina från Kyrkans auktoritet men likväl förklarat sig bunden av bibelns ofelbara ord. Den stora fara, som denna frihet medförde för individen, erkännes i förbigående, ”ty”, frågar kyrkohistorikern Theodor Kolde, ”kan man icke vilja låta samvetsfriheten bliva gällande även på andra områden än det religiösa?”

För båda dessa riktningar inom protestantismen framlägga vi till begrundande några fakta från händelserna i Worms.

Först och främst är det ett faktum, att protestantismen – grundlagd så att säga i Worms – ej medfört någon verklig andlig frihet. Det gäller framför allt samvetsfriheten. Tager man ordet samvetsfrihet i dess egentliga betydelse, nämligen såsom uttryck för varje människas naturliga rättighet att ifråga om uppfyllandet av sina plikter följa sitt samvetes röst och detta isynnerhet vid bekännandet av sin religion, så har Luther varken före eller efter tilldragelserna i Worms medgivit katolikerna denna rättighet. Med hårdnackenhet påtvingade han var och en sina personliga åsikter, förföljde även dem av sitt eget parti, som i någon punkt hade en avvikande mening och förklarade den eviga saligheten – allt efter vad han förstod – beroende på antagandet av det nya evangeliet. Eggad av sin föreställning om gudomlig kallelse mot den romerska Antikrist kände han ingen tolerans, något som ofta medgives av flera protestantiska lärda i nyare tid.

Beträffande Luthers läroämbete skriver Walter Köhler, att ”hos Luther kan det icke bliva tal om samvets- eller religionsfrihet”, ett yttrande, som han även låter gälla för Luthers förnämsta efterföljare under de två följande århundradena. – ”Förakt för Luthers tolkning av bibeln ansågs som en hädelse mot Gud”, skriver P. Wappler och samma medgivande göres av Richard Wolff i hans år 1920 publicerade arbete om Luthers världsåskådning.

Ett andra faktum: Luther har varken i Worms eller annorstädes proklamerat någon samvetsfrihet liktydig med frihet i det moderna slagordets betydelse, frihet att i samvetsfrågor tänka och handla som man vill, en samvetsfrihet, till vilken alla rättänkande måste ställa sig avvisande. Denna oinskränkta, anarkistiska frihet har han i princip avgjort förkastat, något som måste sägas till hans ära gentemot falska lovtalare. Ingen stat har heller någonsin kunnat taga på sig konsekvenserna av en dylik frihet, ej ens den ateistiska staten.

Ett tredje faktum: Den frihet, som Luther försvarade på riksdagen i Worms, var i och för sig betraktad – en mycket inskränkt och begränsad frihet. Det gällde i första rummet en hel rad personliga meningar och åsikter, som han under en helt och hållet subjektiv utveckling i klostret hade antagit och sedan nedskrivit i sina böcker. Böckerna vägrade han au återkalla, förrän han blivit klart överbevisad om deras irrlärighet, något som i betraktande av hans inrotade självöverskattning var en omöjlighet. I dessa hade han framställt läror, som för länge sedan hava övergivits inom protestantismen. Just den form, som han givit åt rättfärdiggörelseläran, hans förnämsta bålverk, har så gott som fullständigt övergivits. Från den av honom uppställda läran om betydelselösheten av de goda gärningarna och överhuvudtaget den egna medverkan för uppnåendet av saligheten hava numera lutherska teologer helt avlägsnat sig. I Worms bröt han lansen för böcker, i vilka han kommer med sådana påståenden, som: ”der freie Wille nach dem Sündenfalle ist nichts als ein blosser Name” eller att ”viljan, då den handlar, dödligt syndar”, att ”till och med den rättfärdige begår synd genom varje god gärning” o.s.v., alltsammans läror, som måste förkastas av varje förnuftigt tänkande. Alltså är detta i varje fall ett egendomligt usurperande av frihet, om man tager dess närmaste objekt i betraktande.

Låt oss nu efter dessa tre fakta framställa tre frågor.

Den första: vad inneburo väl de fordringar, som Luther ställde i Worms? Hans krav på frihet för sina läror hade, trots den trångsynthet, som dessa röjde, en mycket vittomfattande betydelse. I och med att han hänvisade till ”Guds ord” och fordrade att bliva vederlagd genom ”slående bevis”, tog han tillika därmed i anspråk en obegränsad, ödesdiger tankefrihet gentemot Kyrkans auktoritet, en frihet, som även hans anhängare tillägnade sig, och som upplöste all dittillsvarande ordning. Han bestred den rätt, som Kyrkan i kraft av sina gudomliga fullmakter alltid gjort anspråk på: rätten att fastställa tros- och sedelärorna och vaka över de eviga sanningarna.

Dessa rättigheters bestridande, vartill han förts av personligt intresse, innebar ett försök att skjuta en bresch i den dittills allestädes erkända katolska Världskyrkans anseende och ett attentat mot hennes heligaste grundvalar.

För att handla i enlighet med förnuftet och tillika från katolicismens ståndpunkt, komma vi nu med den andra frågan, om den fordran, som Kyrkan ställde på Luther, en fordran som i Worms också blev Rikets, också kvävde samvetsfriheten. På denna fråga kan blott följa ett avgjort nej. Men ordet frihet skall förstås och användas rätt. Att begära absolut oberoende av varje annan åsikt, att fordra frihet gentemot tankelagarna, mot den naturliga sedelagen, mot sanningar av gudomlig uppenbarelse och mot ofelbara läror, frihet att få fara vilse, vare sig i förnuftets slutledningar eller i förståelsen av de gudomliga genom Kyrkan bevarade sanningarna, detta är ingen sann frihet. Sådana frihetsyttringar äro blott skrot i jämförelse med de skatter av verklig frihet, som finnas i den kristnes bröst, och med vilka han strävar mot det sanna och det goda. Den gudomliga uppenbarelsen och Kyrkans auktoritet tillintetgöra eller förneka ingalunda samvetsfriheten, tvärtom – de upphöja dem. En upplyst kristen erkänner den högre rösten och underkastar sig dennas fordringar av fri vilja.

Så till slut den tredje frågan. Vilka äro följderna av Luthers frihetsrop i Worms? Följderna härav såväl de logiska som de historiskt framträdande blevo de mest vittomfattande. Lösenordet: ”Ingen underkastelse utan bevis” blev ett redskap till undanröjande av de oumbärligaste skrankorna i det religiösa ävensom i det sociala livet. Det innehöll i själva verket upphöjandet av det subjektiva omdömet till rättesnöre, huru litet Luther än var villig att sedermera erkänna de tillämpningar av hans grundsats som senare gjordes. Utan underkastelse av det egna godtycket finns det ingen övernaturlig religion och utan erkännande av läror och dogmer från en uppfostrande och straffande auktoritet kan det icke tänkas någon social utveckling. Om den motsträvige alltid skall kunna fordra klar och tydlig överbevisning för att vara övertygad, hur skall det då kunna finnas någon trons underkastelse eller erkännande av en andlig överhet? Luther kämpade alltså i Worms icke för någon verklig samvetsfrihet utan öppnade porten för frihetens missbruk. Detta framhölls även för Luther på riksdagen i Worms. Varje irrlära, sade man, varje avvikelse kunde nu försvaras, tack vare de fordringar han uppställt. I grund och botten hade alla samma rätt som han.

Faktiskt ha också de av Luther så ivrigt bekämpade vederdöparne ävensom Zwinglis anhängare skrutit över, att de ej blivit överbevisade varken från Wittenberg eller Rom. Under den sociala revolutionen år 1525 stödde de upproriska bönderna sina krav på bibeln och förklarade, att de ej skulle giva vika, förrän de överbevisats genom bibliska skäl. Och hava ej slutligen också våra dagars revolutionärer sin ”övertygelse”? Hava icke bolsjevikerna sina fantastiska läror, på grund varav de fullfölja sitt mål i den meningen, att ingen kan överbevisa dem om villfarelse. Luther förklarade, att han var ”fången” av Guds ords erkända sanning. Ännu mera ”fångna” av sina åsikter säga sig våra dagars revolutionära partier vara, som sträva efter en omstörtning av samhället under förevändning att därmed skapa mänsklighetens lycka. Och de säga sig icke blott vara ”fångna”, de äro det också till stor del i verkligheten, som man nog vet. Vi få dock icke ställa Luther vid sidan av dessa revolutionära omstörtare. Man vet, vilken motvikt hans kraftiga prediko- och skriftställarverksamhet bildade mot pöbelns upprorsförsök.

Som en revolutionär på det religiösa och andliga området betecknas dock Luther av en rad framstående protestantiska skriftställare. Om hans livsverk säger historiken J. G. Droysen i sin ”Geschichte der Preussischen Politik”: ”Aldrig har någon revolution ägt rum, som grävt djupare, som varit mera nedrivande, som dömt obevekligare”. På det andliga området såväl som på det världsliga befann sig allt i ett enda kaos.”

Man må märka, att på riksdagen i Worms, där de högsta kyrkliga och världsliga myndigheter voro närvarande, frambryter den revolutionära grundtonen hos Luther starkt och tydligt. I revolutionens sorgliga æra i våra dagar har man firat minnet av en andlig revolution. Man har blott i stället för ordet revolution använt andra beteckningar: Frigörelse av individualiteten, uppnående av den enskildes rätt till motsägelse mot det hela, frigörelse från medeltidens andliga tvång o. dyl. Vid användandet av dylika bedrägliga ord tänker man icke på, huru mycket man – utan att vilja det – närmar sig radikalismen.

Till dessa tre fakta och tre frågor torde man kunna foga några avslutande tankar.

Vad man förbiser på protestantisk sida är att Luther vid proklamerandet av sin ”frihet”, förnekande Kyrkans gudomliga auktoritet, likväl därvid åberopar sig på sin egen såsom på en ofelbar auktoritet vid förklarandet av Guds ord. Vad han nämligen stödde sig på vid vägrandet att underkasta sig i Worms var hans egen subjektiva förklaring men icke Guds ord.

Ett intressant samtal mellan Luther och den katolske teologen Cochlæus vid tiden för riksdagen i Worms giver oss en djup inblick i Luthers egen uppfattning härom. Han berättar själv i ett meddelande till greve Albrecht av Mansfeld: ”Jag sade, att varje kristen människa själv måste undersöka och döma, ty tron och Guds ord är envars egendom i församlingen. Detta grundade jag på Sankt Paul (1 Kor. 14:30): ”Men om någon annan, som sitter där får en uppenbarelse, så tige den förste.” Av vilket språk det är klart att mästaren skall följa sin lärjunge, då denne bättre förstår Guds ord.” (Deutsche Reichstagsakten, Wrede, Seite 626.)

Alltså var och en får själv döma, dock villigt lyssna till andras uppenbarelser och låta sig leda av dem. – Luther glömmer dock härvid att den h. Paulus talar om övergående charismatiska uppenbarelser i den första Kyrkan men icke om okontrollerbara uppenbarelser på 1500-talet. – Luther åberopar sig i ovannämnda samtal uttryckligen på sin egen uppenbarelse. När Cochlæus ansatte honom med frågan efter den berättigade grunden för hans nya läror svarar Luther: ”Det är mig uppenbarat” (Est mihi revelatum). Han behövde ju den fastaste grund att stå på, då han angrep kristendomens grundsanningar. Men det fattades honom alla bevismedel för en verklig gudomlig uppenbarelse, såsom under och profetior, de enda medel att bestyrka en verklig uppenbarelse. Luther åberopade sig i stället på den föregivna underbara utbredningen av sin lära trots det kejserliga ediktet. Ohållbarheten hos detta bevis framgår dock ur det historiska skärskådandet av saken, som tydligen visar oss de våldsmedel, varmed den nya läran på bekostnad av sanningen och den gamla Kyrkans rätt utbredde sig.

Denna Luthers självmedvetenhet har också övergått till den äldre ortodoxa protestantismen. Guds ord och Luthers tydning av dem äro för dem, som hylla denna riktning, identiska. Huru ställa sig de moderna Lutherfirande i Worms till denna identifiering? Protestantismen i det stora hela taget har väl redan kommit över den på bibeln sig stödjande Luther, sådan som han allegoriskt framställes på bilden i Worms. Med rätt kan man påstå, att en stor del protestanter av bibeln ej ha mer kvar än bandet på bokhyllan. För den mer och mer sig utbredande nyprotestantismen med sitt förnekande av Kristi gudom, möjligheten av underverk m.m. blir bibeln överflödig, ja föraktlig. Man rättfärdigar sig därvid med att Luther ju också hanterade den heliga skrift rätt självsvåldigt i det han egenmäktigt förkastade vad som ej stod i överensstämmelse med hans egen uppfattning (Jakobusbrevet m.m.).

Huru det nu än må förhålla sig med Luther och bibeln, så äro alla Lutherfirande eniga däruti och hänförda därav att Luther på den minnesrika riksdagen i Worms för alltid avsagt sig och gjort sig fri från den katolska Kyrkans auktoritet. Detta är för dem huvudsaken. För denna ”frihets” skull firas Luther som ”frihetens hjälte”.

Dagarna i Worms 1921 bilda för Tyskland ett sorgligt minne av den religiösa splittring, som med riksdagen i Worms tog sin början, men tillika ett minne av det långa politiska och kulturella nedåtgående, som snart sällade sig till splittringen, såsom en följd därav.