Troende med gott minne

Den 27 januari är det Minnesdagen för förintelsens offer. Det är enligt Enzo Bianchi [se foto], känd italiensk författare, en viktig dag för alla att minnas. Det är en dag som ger mänskligheten en möjlighet att öva sig i att skilja mellan gott och ont och bekräftar det personliga ansvaret för våra handlingar och de tankar som styr dem – också när det gäller barbariska företeelser. Minnesdagen för förintelsens offer är särskilt viktig. Den är viktig också för dem som vill glömma förintelsen, eftersom smärtan som överväldigar dem blir för stor, men också för dem som inte vill minnas, eftersom de varit med om att bidra till lidandet.

Enzo Bianchi ställer sig frågan i tidningen Avvenire vad minnesdagen innebär för kristna och judar – för alla som tror på en biblisk Gud – och för relationen dem emellan? Såväl judar som kristna är väl förtrogna med ”minnet”, som är grunden för tron. Den judiska påsken firar uttåget ur Egypten och befrielsen ur slaveriet. Israels Gud är den Gud som har befriat och befriar sitt folk från all främlingskap: varje budord som Herren ger på Sinai berg börjar på samma sätt: ”Kom ihåg att du var en främling i Egyptens land!” Men också för kristna innebär påsken ett firande av ett avgörande uttåg, nämligen Jesus från Nasarets övergång från död till liv. Den gåva som Messias, Guds Son, har gett oss med sin kropp och sitt blod, när vi minns hans ord ”Gör detta till åminnelse av mig”. När judar och kristna talar om ”minne” betyder det att gå till djupet av sitt hjärta och handlar inte bara om att erinra om tragiska händelser för att de inte skall återupprepas eller djupt mänskliga handlingar som goda exempel.

Även i detta avseende hävdar Enzo Bianchi i sin artikel att Minnesdagen för förintelsens offer är ett tillfälle då judar och kristna frågar sig hur mycket som återstår på den inslagna vägen av dialog, ömsesidig kunskap och lydnad inför den ende Herren? Vi vet att denna väg består av officiella möten, gemensamma uttalanden – men det sker genom konkreta människor, genom hövligt lyssnande, men mer genom hjärtans ömsesidiga möte än ansikte mot ansikte.

Att ”minnas tillsammans” innebär också att medge att de kristnas inställning till judarna tyvärr alltsedan mer än 1900 år tillbaka har formats av tävlingslust, fördömande, splittring och förföljelse. Det har alltid existerat ett judehat, som man aldrig har tagit ett definitivt avstånd från vid olika institutioner, inom utbildningsväsendet eller de olika kyrkliga auktoriteterna. Det är en attityd som skapat en praxis av tystnad, likgiltighet och passivitet i nästan hela kristenheten och i så gott som alla kyrkor vid tidpunkten för den absoluta ondskan – vid tiden för förintelsen.

Det går inte att förneka, fortsätter Enzo Bianchi i sin artikel, att påven Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet med sitt dekret Nostra aetate, har haft epokgörande betydelse för relationerna. Efter den första tiden med vårkänsla, var det möjligt för de båda religionerna att existera bredvid varandra inte genom ett ömsesidigt förnekande utan genom att de erkände varandra och medgav att ingen tro kan uttrycka den fullständiga sanningen.

Allt detta kräver dock att gå vidare den långa vägen, att inte nöja sig med att betrakta judehatet som en ”teologisk feltolkning” och att fördöma den praxis som rått under historien, utan även bli en kritisk observatör över vilka motiv och inspirationer som påverkat den. Det är en lång väg, säger Enzo Bianchi, men absolut nödvändig om vi inte vill stanna vid att behandla symptomen utan att se till grundorsaken.

Slutligen ska det också sägas att Minnesdagen för förintelsens offer inte bara minns det absolut onda och dess offer, utan även de personer som med risk för sina egna liv räddade livet på andra och som skyddade de förföljda. För ett par dagar sedan tog påven Franciskus emot broder Arturo Paoli, en nästan hundraårig präst som alltid stått nära de fattiga och som hjälpte förföljda judar, ett trons vittnesbörd och en man som lidit mycket för rättvisan, också genom kristna trosbröder som ignorerat honom.

Möten som detta syftar tillbaka till vars och ens ansvar: ingen ska längre kunna ursäkta sig med att inte veta vad som hänt i historien. Var och en av oss är personligen ansvarig för en bekräftelse eller en motsägelse av vändningen av dialogen mellan judar och kristna. Också detta påminner oss Minnesdagen för förintelsens offer om.

Red. Signum utifrån Avvenire 2014-01-24