Troskongregationen och ordenssystrar på kollisionskurs

I USA finns nästan 60 000 katolska ordenssystrar, och de flesta av dem är anslutna till organisationen Leadership Conference of Women Religious, LCWR. Ordenssystrarna åtnjuter stort förtroende och uppskattning bland katolikerna i allmänhet, men relationen mellan LCWR och kyrkans ledning har däremot inte alltid varit enkel. Troskongregationen i Rom publicerade i mitten av april ett dokument med skarp kritik mot LCWR och diskussionens vågor har sedan dess gått höga. Vatikanens agerande har väckt djupt obehag hos många katoliker, inte bara bland ordenssystrarna. Ärkebiskopen i Seattle, J. Peter Sartain, har fått i uppdrag att leda en dialogprocess med LCWR kring dokumentet, men kyrkoledningens förtroendekapital är hårt anfrätt inför starten av den processen.

När Vatikanen den 18 april offentligt tillkännagav slutsatserna från en av sina båda undersökningar av situationen bland kvinnliga ordnar i USA väckte man en sovande björn. Allmänhetens reaktion på dokumentet ”Läromässig bedömning av LCWR” (Doctrinal Assessment of the Leadership Conference of Women Religious) har i många fall varit: ”Skämtar de?” Ledarartiklar, namninsamlingar, liksom en kampanj på Twitter klandrar vad som uppfattas som en attack från Vatikanens sida. Det starka offentliga stödet för ordenssystrarna vittnar både om hur uppskattade systrarna är bland amerikanska katoliker och om den betydelsefulla roll som de har i katolska sammanhang i USA. Systrarna arbetar inom hälsovård, utbildning och sociala verksamheter, och de ger röst åt dem som har svårt att göra sig hörda.

Den läromässiga bedömningen från Vatikanen utgår från och fördjupar de frågeställningar som Kongregationen för ordenslivet tog upp redan vid sin visitation av de kvinnliga ordensgemenskaperna i USA år 2009–2011. Texten koncentrerar sig på den största samarbetsorganisationen för katolska ordenssystrar, Leadership Conference of Women Religious (LCWR) och dess befattningshavare, som varit föremål för Troskongregationens undersökning.

I det stramt hållna dokumentet kritiserar Troskongregationen LCWR – som består av 1 500 medlemmar och som i sin tur representerar majoriteten av de 57 000 katolska ordenssystrar som finns i USA – och man ålägger LCWR att samarbeta med de tre av Vatikanen utsedda handläggarna av ärendet, under ledning av ärkebiskop J. Peter Sartain. Om så inte sker, förlorar LCWR sin officiella status som en kyrkorättsligt erkänd organisation.

Det har nu gått fyra år sedan prefekten för Troskongregationen i Rom, den amerikanske kardinalen William Levada, första gången gick ut med att han var allvarligt bekymrad över LCWR. Det är uppenbart att de typiska ömtåliga frågorna i kyrkan – feminism, preventivmedel, abort, homosexualitet, kvinnliga präster, doktrinära meningsskiljaktigheter, auktoritet – har spelat en avgörande roll i samband med den tillrättavisning som nu riktats till ledarna för merparten av ordenssystrarna i USA.
Undersökningen föranleddes ursprungligen av material från tre olika områden: innehållet i anföranden vid LCWR:s årsmöten, organisationens policy angående så kallad corporate dissent (kollektiva uttryck för en mot kyrkoledningen avvikande uppfattning), samt det som Troskongregationen kallar ”radikal feminism”. På dessa tre områden undersöktes de uppfattningar som LCWR förmodades ha om homosexualitet, kvinnliga präster, liksom även ”vissa radikala feministiska teman” och ”kommentarer om ’patriarkat’”.

De reformer som Troskongregationen vill genomföra är exempelvis att omarbeta LCWR:s stadgar; att gå igenom organisationens planering och projekt; att skapa nya projekt; att granska och ge riktlinjer för liturgiska texter; att ompröva deras relationer till andra organisationer, i synnerhet till Network (en lobbygrupp för social rättvisa) och Resource Center for Religious Institutes (ett rådgivande organ i både civilrätt [civil law] och kyrkorätt).

Enligt dokumentet från Vatikanen ska ordföranden i LCWR i april 2008 för första gången ha fått information om att en undersökning var på gång. Nästan ett år senare, i mars 2009, fick man ett brev som upplyste om att en ”läromässig bedömning” ledd av biskop Leonard Blair från stiftet Toledo, Ohio, skulle komma att genomföras. Strax därefter hade biskop Blair, och amerikanen monsignore Charles Brown från Troskongregationen, ett möte med representanter för LCWR. Ett av de dokument som granskades vid detta tillfälle var LCWR:s ”manual för handledning i ledarskap” –LCWR sponsrar ledarskaputbildning. – Dessutom gick man igenom en del information om Network och Resource Center for Religious Institutes.

Vid ett möte mellan biskopar från Troskongregationen och kardinal William Levada i januari 2011 sades att ”den läromässiga och pastorala situationen i LCWR är oroväckande och en allvarlig angelägenhet”, i synnerhet med tanke på organisationens internationella inflytande. Man kom också fram till att Heliga stolen borde se till att LCWR reformerades, och att Troskongregationen borde överväga möjliga kyrkorättsliga åtgärder.

Ett aktstycke som Troskongregationen betraktar som djupt problematiskt och som framhävs i dokumentet är ett anförande som dominikansystern Laurie Brink höll vid LCWR:s årsmöte 2007. I anförandet menade hon att somliga ordenssystrar ”rör sig bortom kyrkan” eller ”till och med bortom Jesus”. Troskongregationen har tagit detta uttalande ur dess sammanhang och hävdar att Brinks kommentar var ”orsak till en allvarlig skandal” och att den ”utmanar… väsentliga aspekter av katolsk tro… och är oförenlig med ordenslivet”. Men Brink sade i själva verket att just detta alternativ (ett av fyra alternativ som hon tog upp) ”inte var uttryck för katolskt ordensliv”.
I mars i år fick organisationens ledare reda på att de vid sitt årliga besök i Vatikanen i april månad skulle få ta del av resultatet av Troskongregationens bedömning. Under besöket fick tre styrelsemedlemmar i LCWR – Pat Farrell, Florence Deacon (båda franciskansystrar) och Mary Hughes (dominikansyster) – och den verkställande direktorn Janet Mock (Confraternity of St. James), dokumentet endast fem timmar innan den amerikanska katolska biskopskonferensen offentliggjorde rapporten. Biskopskonferensen hade utsett ärkebiskop J. Peter Sartain (Seattle, Washington) och biskop Thomas J. Paproki (Springfield, Illinois) och bis­kop Blair som Vatikanens representanter för implementeringen av reformen av organisationen.

Vatikanens ingripande ligger inom ramen för den katolska kyrkorättens bestämmelser, eftersom LCWR är en av två godkända grupper som representerar amerikanska ordenssystrar gentemot Vatikanen. Den andra och mer konservativa gruppen, Conference of Major Superiors of Women Religious (CMSWR) består av 168 medlemmar som representerar omkring 8 000 ordenssystrar. Några få ordnar tillhör både LCWR, som grundades på Vatikanens begäran 1956, och CMSWR, som godkändes 1995. Det är inte otänkbart att Vatikanen kommer att beordra att LCWR upplöses eller att man åtminstone upphäver dess officiella kyrkorättsliga status, om LCWR inte visar samarbetsvilja.
Den uppenbara spänningen mellan Troskongregationen och LCWR återspeglar samtidigt en skillnad i det sätt på vilket män och kvinnor i den katolska kyrkan utför sin tjänst. Handläggarna – manliga präster som inte själva är medlemmar i någon religiös orden – hamnar på ett grundläggande plan på kollisionskurs med de kvinnliga ordensmedlemmarna. Kvinnorna klandras i dokumentet för att vara alltför engagerade i social verksamhet i stället för i sådana frågor som Troskongregationen särskilt ägnar sig åt – i synnerhet frågor om kvinnliga präster, homosexualitet och abort. Dokumentet påpekar exempelvis ”frånvaron av initiativ” bland LCWR:s medlemmar när det gäller att främja ett positivt mottagande av kyrkans lära ute i samhället. Man ger också en uttrycklig hänvisning till Johannes Paulus II:s apostoliska brev som avvisar vigning av kvinnor till präster. Men medlemmarna i LCWR har ett annat perspektiv på vad det innebär att vara katolsk ordenssyster. De svarar på en kallelse till tjänst som är annorlunda än prästers och biskopars. De senare förstår sitt arbete i mer läromässiga termer.

Det hela kan tolkas som en krock mellan vad kyrkan säger och vad den gör. Apostoliska eller aktiva ordenssystrar kan sägas fortsätta det som man i den tidiga kyrkan kallade diakonatets tjänst, låt vara att de inte är präster. Några ordnar är engagerade i utbildning, andra är verksamma på sjukhus, åter andra är engagerade i socialt och pastoralt arbete. Alla lever dock sina liv hängivet för Guds Ord i Skriften, för liturgin, och för kärleken till nästan. Det arbete som de ägnar sig åt färgar av sig på deras gemensamma uttalanden, vilka ofta fokuserar de fattigas svåra situation. Precis som påven Benedictus XVI skriver i sin första encyklika, Deus caritas est, är en sådan tjänst mer än bara social verksamhet. Den förstås som en förlängning av Jesu tjänst i kyrkan. Ordenssystrarnas liv återspeglar därmed deras kallelse att leva evangeliet.

Den nu aktuella konflikten handlar om att Troskongregationen och LCWR har olika uppfattningar om LCWR:s funktion och syfte. Organisationen grundades på Vatikanens uttryckliga önskan för att ”främja den andliga välfärden bland ordenssystrar i USA; säkerställa en ökad effektivitet i deras apostoliska verksamhet; främja en god systerlig och broderlig samverkan mellan ordenssystrar och ordensmän i USA, liksom med hierarkin, prästerna, och andra katols­ka organisationer.”

Men Troskongregationens dokument gör gällande att ”LCWR också har ett uttryckligt ansvar att sprida tron”, något som dock utan tvekan primärt är biskoparnas ansvar. Detta kan i sin tur ge intrycket av att ordenssystrarna skulle vara ansvariga inför biskoparna i princip på samma sätt som präster och diakoner är det. Men kvinnliga ordnar är kyrkorättsligt sett officiellt godkända organisationer av lekkvinnor vigda till ett liv i evangeliets tjänst och enligt evangeliets värderingar. De kan inte predika annat än genom sitt arbete.

LCWR talar ofta på dessa ordenssystrars vägnar. Det är visserligen inte en lobbygrupp men har på amerikansk nationell nivå gått in i samtal om frågor som migration, hälsovård och andra liknande frågor. LCWR gjorde, exempelvis, gemensam sak med Network när man bad om en revidering av Affordable Health Care for America Act i syfte att tematisera frågor om religionsfrihet mer generellt. LCWR anslöt sig däremot inte till de amerikanska biskoparna när dessa tryckte på för en mer omfattande omarbetning av lagstiftningen. LCWR har inte engagerat sig i frågor om abort eller samkönade äktenskap utan överlåtit dessa diskussioner till enskilda biskopar och till den amerikanska katolska biskopskonferensen. Organisationen tycks inte heller ha ansett det vara nödvändigt att presentera den katolska läran i dessa frågor för sina medlemmar i ledande ställning.

Allmänheten – såväl katoliker som andra kristna – kommer att betrakta Vatikanens senaste räd som ett försök från hierarkin, vars inflytande minskar, att tysta ner kvinnorna och att permanent utestänga dem från maktens korridorer. Den allmänna opinionen tar, på det hela taget, parti för ordenssystrarna, vilkas verksamhet är mera känd och i vida kretsar också mera uppskattad än vad uttalandena från hierarkin är, en hierarki som uppenbarligen är blind för de moraliska bristerna hos alltför många personer inom sina egna led.

Phyllis Zagano
Översättning: Fredrik Heiding

Artikeln är hämtad från The Tablet den 28 april 2012 och publiceras med utgivarens tillstånd.
www.thetablet.co.uk.