Trossamfundens roll i spänt läge i Ukraina

I en artikel om Ukraina i Dagens Nyheter i onsdags (29/1, ej utlagd på nätet) ingick en stor bild på en ensam präst på ett torg i centrala Kiev. Han stod modigt med sitt kors i ena handen, i ingenmanslandet mellan demonstranter och polisens specialstyrkor. Bilden illustrerar mycket träffande den roll som ukrainska kyrkor spelar i den nuvarande politiska konflikten. Kyrkorna vädjar till både regeringen och till oppositionen om fred. De vill förhindra att det blir fler våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polisstyrkor, och att ännu fler människor blir dödade, bortförda eller misshandlade.

Samtidigt erbjuder präster själavård, de ställer sig mellan demonstranterna och polisen. De ber regelbundet med de fredliga demonstranter på Majdan-torget i Kiev och de öppnar sina kloster och kyrkor för dem som flyr undan polisens gatuvåld. Efter nästan två månader av fridsamma demonstrationer, både i västra och östra Ukraina, som mobiliserade hundratusentals människor, skedde steg för steg en våldsam upptrappning de senaste veckorna. Säkerhetsstyrkornas övervåld mobiliserar befolkningen ännu mera. Många anser att presidenten, som enligt deras uppfattning bär det yttersta ansvaret för den kaotiska situationen i landet, måste avgå.

I en ledare i Svenska Dagbladet (29/1) lyfter Per Gudmundson fram en annan aspekt av konflikten, som ofta nämns när man vill beskriva den sociokulturella situationen av landet, nämligen att allt i grund och botten handlar om en konflikt mellan västra och östra Ukraina. Gudmundson beskriver Ukraina som ett splittrat land uppdelat i två läger; en europavänlig västra del och en ryskvänlig östra del som stödjer presidenten. Sammanlagt finns det dessutom, enligt Gudmundson, 30 procent etniska ryssar i landet. Den siffran är nog för hög. Den officiella ukrainska statistiken, talar om drygt 17 procent etniska ryssar. Däremot finns det en stor andel av landets befolkning (sammanlagt omkring 40 procent) som faktiskt talar ryska i vardagen. Detta kan förklaras med att ukrainska språket, särskilt i centrala och östra Ukraina under långa perioder i historien var förbjudit av makthavarna och förträngdes av Sovjetunionens huvudspråk ryska. 

Genom att mäta användandet av ryska som språk kan man därför inte härleda etnisk tillhörighet i Ukraina. Vid demonstrationerna i Kiev deltar ukrainsk- och rysktalande ukrainare sida vid sida. Utan tvivel har president Janukovitj alltid haft större uppbackning i östra Ukraina. Vad å andra sidan befolkningen just i denna del av landet, verkligen tycker om presidenten och hans allierade, är just nu svårt att bedöma.

De informationer som är tillgängliga är oroväckande och talar om journalister och oppositionella som blir misshandlade och statsanställda som tvingas att delta i demonstrationer till förmån för regeringspartiet. Dessutom visade den ukrainska privatägda TV Kanalen 1+1 för några dagar sedan i ett TV program som kan jämföras med ”Uppdrag Granskning” i Sverige, hur polisen betalar huliganer, för att med brutalt våld slå ner regeringskritiska demonstrationer i östukrainska städer.

Presidenten och hans allierade använder sig av övervåld för att skydda sina egna politiska och ekonomiska intressen och samtidigt trycka ner sitt eget folk som de skall leda och tjäna. Under de senaste veckorna har därför varje död demonstrant och varje upptrappning av statligt våld mobiliserat befolkningen ännu mera. När makthavarna kidnappar, misshandlar och fängslar sina egna medborgare, har de förlorat sin politiska legitimitet.

I en intervju med Vatikanradion uttryckte biskop Boris Gudziak [se foto], rektor vid det Ukrainska Katolska Universitetet i Lviv det på följande sätt: ”Folket är moraliskt uppgivet. Vad som började som en Euro-Majdan är faktiskt nu en Majdan av värdighet, […] medborgarna erkänner något som snarare är transcendent, ett i grunden andligt värde – att varje person är skapad i värdighet till Guds avbild.” Det är just dessa värderingar som kyrkorna och andra trossamfund som är närvarande på Majdan torget i Kiev vill försvara.

För Ukrainas befolkning handlar kampen mot makthavarna om att äntligen få leva ett värdigt och normalt liv, utan mutor, hot och rättsosäkerhet. De vill leva ett värdigt liv i ett samhälle, där inte knytnävens rätt gäller, utan där alla medborgarnas grundläggande rättigheter är garanterade och skyddade. Dessutom handlar det om att skydda landets självständighet, särskilt gentemot Ryssland, som hittills inte har ingripit aktivt i konflikten. Det finns dock oroväckande tecken på en möjlig rysk intervention den närmaste tiden.

Trossamfundens företrädare som är på plats bland demonstranterna, vare det sig grekisk-katolska ordenssystrar, ortodoxa eller katolska präster, judiska rabbiner, krimtatarernas imamer, luterska präster eller baptistpastorer ställer sig bakom dessa krav.

Christoph Hermann 2014-02-02

Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet 2014-01-29:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nara-ett-nytt-europeiskt-krig_8938682.svd

Ukrainskt TV program om statlig inhyrda huliganer (med engelsk översättning) här

Intervju med Biskop Gudziak i Vatikanradion här