Trygghet och katastrof – Tove Jansson 100 år

av ANNA DUNÉR

För jämnt hundra år sedan, den 9 augusti 1914, föddes Tove Jansson som första barnet till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Båda föräldrarna var alltså konstnärer och konsten verkar ha varit ständigt närvarande under uppväxten. ”I hemmet gjorde man konst hela tiden, och ända från liten vande Tove sig vid att leva bland gipssäckar, halvfärdiga lerskulpturer på kavaletter och otaliga gipsskulpturer som väntade på bronsgjutning”, skriver Tuula Karjalainen i sin biografi Tove Jansson – arbeta och älska (2013).

Fadern önskade att Tove skulle bli konstnär och han förde över till henne en syn på konst som ”något stort och allvarligt”, skriver Karjalainen. Kanske bidrog även modern till den djupa respekten för konst: ”Jag går genom en skog som är tecknad av John Bauer”, heter det i den självbiografiska Bildhuggarens dotter. ”Han kunde göra skog, sen han drunknade har ingen vågat. Och de som vågar blir föraktade av mamma och mig.”

Med tiden blev dottern såväl konstnär som författare och serieskapare och mer känd i världen över än någon av sina föräldrar.

Jubileumsåret 2014 firas i Sverige, Finland och många andra länder. På hemsidan www.tove100.se finns en sammanställning över evenemangen. I den här artikeln utgår jag i första hand från Karjalainens relativt nyutkomna biografi, från ett seminarium på Finlandsinstitutet i Stockholm som ägde rum den 8 mars samt från Tove Janssons egna böcker.

Tove Janssons värld utgjordes till stor del av en spänning mellan trygghet och katastrof. Detta gäller både hennes böcker och hennes liv. Den här dualismen är en grundbult för muminberättelserna och återfinns i många av novellerna. Det är visserligen ett vanligt mönster i all (barn)litteratur med ett lugn som hotas, ett äventyr och därefter återställd ordning, men hos Tove Jansson är det extremt tydligt. Hot och katastrofer är drivkrafter och ett nödvändigt komplement till det idylliska.

Innan jag går in på exemplen ska jag kort skissa upp Tove Janssons litterära utgivning. Den inleddes (om man bortser från en skrift på 20 sidor som gavs ut under pseudonym redan 1933) med den första boken om mumintrollen år 1945. Detta krigsslutets år var av stor betydelse för den svenskspråkiga barnlitteraturen – här debuterade Lennart Hellsing, här utkom den första boken om Pippi Långstrump och här mötte alltså mumintrollet (som dittills existerat enbart som en liten figur i Tove Janssons bilder) för första gången sina läsare.

Mumintrollen blev högt uppskattade och böckerna i serien blev slutligen nio stycken plus ett antal bilderböcker. Läsaren kan identifiera sig med olika karaktärer vid olika tillfällen eller i olika utvecklingsfaser. Lilla My representerar ilska, Snusmumriken frihetslängtan, muminmamman trygghet och så vidare. I dessa troll, hemuler, homsor och skrutt kan läsaren känna igen sig själv och sina vänner.

Den sista kapitelboken om mumintrollen (Sent i november) utkom 1970. Då hade redan den första vuxenboken, Bildhuggarens dotter, kommit ut två år tidigare. Den första novellsamlingen, Lyssnerskan, kom 1971. Sommarboken från 1972 har ett litet barn och hennes farmor i huvudrollerna. Många av de senare böckerna (1974–1998) tar upp ”ålderdomens problem och glädjeämnen”, som det uttrycks i ett av breven i titelnovellen i Brev från Klara (1991).

Trygghets- och katastroftemat syns redan då man tittar på Tove Janssons barndom. Modern, som allmänt kallades Ham, stod för trygghet och stabilitet. Hon ”var centrum i dottern Toves liv, och hennes största kärlek”, skriver Karjalainen. Ham var förebilden för muminmamman, som är Mumindalens centrum och den trygghet som mumintrollet och hans vänner alltid återvänder till efter sina äventyr.

I bilderboken Vad hände sen? heter det i slutet: ”Nu är allt farligt slut för dem / som äntligen har kommit hem! / ty se på denna vackra bild / hur mumintrollets Mamma mild / bland rosorna i gräset satt / och rensa vinbär i en hatt!” Mamman har en ros mellan öronen och solen lyser bakom hennes huvud nästan som en gloria.

Fadern, som kallades Faffan, beundrades av Tove men var antagligen inte så lätt att leva med. Karjalainen berättar att modern sagt åt barnen ”att fadern på något sätt hade gått sönder i kriget och fått obotliga sprickor i sin själ”. Hans katastroflängtan är omvittnad. I Bildhuggarens dotter väcker pappan barnen när det är eldsvåda någonstans i staden och tar dem med sig för att titta. ”Men ibland var det en dålig liten eldsvåda som hade slocknat för längesen och då var han snopen och nedstämd och måste tröstas.”

En storm livade upp honom när han var dyster. Tove Janssons brorsdotter Sophia Jansson konstaterar under seminariet på Finlandsinstitutet att ”Faffan – som alla i familjen – älskade stormar. Han klarade inte stiltje, men blev charmerande när det blåste upp.”

I ”Filifljonkan som trodde på katastrofer” i berättelsesamlingen Det osynliga barnet släpper Filifjonkans panik och ångest först när stormen omger henne. Det ”besynnerliga var att hon plötsligt kände sig alldeles trygg. […] Men varför skulle hon egentligen oroa sig? Katastrofen hade ju äntligen kommit.” Samma tanke finns till exempel i novellerna ”Sprängaren” och ”Stormen” i novellsamlingen Lyssnerskan.

I Mumindalen står själva dalen för idyll medan äventyren, översvämningen, kome­ten – liksom den skrämmande Mårran – står för det farliga och osäkra. När mumintrollet i Trollkarlens hatt blir förvandlad till o­igenkännlighet är själva hans identitet hotad. Det blir muminmamman som häver förvandlingen med sin kärleksfulla blick: ”Hon såg in i hans skrämda tallriksögon, mycket länge, och sen sa hon stillsamt: / Jo, du är mumintrollet.”

En annan trygghetsgestalt är Too-ticki som introduceras i Trollvinter och som där står som en motpol till kölden och den hotande isfrun. Det är hon som i samma bok säger de bevingade orden ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” En parallell finns i Sommarboken där flickan Sophia frågar: ”Är du säker på att dörren är stängd?” och farmodern svarar: ”Den är alltid öppen, du kan sova alldeles lugnt.”

Det osynliga barnet, i berättelsen med samma namn, behöver tryggheten som utgörs av muminmamman och den vardagliga idyllen i Mumindalen för att börja synas igen, men helt synlig blir hon inte förrän hon kommer i kontakt med det farliga (havet) och hotet (muminpappan som låtsas att han ska knuffa ner muminmamman i vattnet). Då upplever hon för första gången ils­ka, vilket hjälper henne att erövra det jag som varit nära att utplånas.

Måhända kan det verka paradoxalt, men hos Tove Jansson – och inte bara hos henne – släpper ångesten, rädslan, frustrationen och det oförlösta sitt tag när det oerhörda äntligen inträffar.

Karjalainen citerar Tove Jansson som ska ha sagt: ”I varje ärlig barnbok tror jag finns en skräckupplevelse. Både ängsliga barn och självsäkra dras till den, och till destruktionen, omedvetet.”

Karjalainen behandlar i princip alla sidor av Tove Janssons liv i sin bok – såväl privatliv som målning, illustrationer, böcker, teater och tecknade serier. Vad gäller arbetet med muminpjäser skriver hon: ”Bakom alltsammans fanns en kittlande vetskap om att allt kan lyckas eller gå fullständigt åt skogen. Det fanns spänning i osäkerheten, och där låg tjusningen” – återigen motsatsparet trygghet och katastrof!

Tove Jansson – arbeta och älska är en ambitiös biografi och den första finländska över Tove Jansson. Författaren är konsthistoriker och kan därför anlägga ett kompletterande perspektiv till den svenska litteraturvetaren Boel Westin, som tidigare skrivit både om Mumindalen och om dess författare. Ibland känns Karjalainens bok dock lite summarisk. Jag kan sakna citat ur breven som det hänvisas till och stör mig på att författaren ibland behöver plocka in småord som ”kanske”, ”säkert inte” och ”kan hända”.

Man kan också fråga sig om det inte är riskabelt att dra biografiska fakta ur ett litterärt, fiktivt material som Karjalainen gör till och från. Dock verkar Tove Janssons berättelser faktiskt ofta vara helt eller delvis självbiografiska, även då det inte sägs uttalat som i Bildhuggarens dotter. Då jag under 1980-talet studerade litteraturvetenskap fick jag detta bekräftat. Jag skickade henne min uppsats ”Den sovande mannen – en analys av Tove Janssons novell” och min handledare gav henne senare min C-uppsats ”Livssynen i Tove Janssons Sommarboken”.

Tove Jansson skrev båda gångerna brev till mig, tackade och kommenterade mina alster. Angående den första uppsatsen skriver hon bland annat: ”du har, mycket nyanserat, gett mig en klargörande bild av det jag upplevde den gången och endast berättade om som en händelse i mitt liv” (4.2.87; min kursivering). I brevet angående Sommarboken skriver hon i slutet: ”Och helt förtjust blev jag över att du anser farmorn vara amoralisk, det var hon, min mamma, på ett härligt sätt!” (3.3.88).

Liv och dikt gick uppenbarligen tätt inpå varandra utan skarpa gränser. Sophia Jansson fick frågan om vad som är verklighet och vad som är fiktion i Sommarboken under seminariet på Finlandsinstitutet. Frågan borde ha en särskild betydelse för henne eftersom hon är den Sophia som boken handlar om. Verklighetens Sophia, dotter till Lars Jansson, Tove Janssons lillebror, var tio år då boken gavs ut och ännu yngre då den utspelar sig. Hon svarade att Tove själv hävdat att en tredjedel hänt där och då, en tredjedel var Toves eller Hams minnen och en tredjedel fritt påhittat. Sophia Janssons slutsats är att ”det flyter ihop och det spelar ingen roll”, för ”Tove har kunnat destillera och omvandla verkligheten till denna underbara historia”.

Karjalainen, som också talar under seminariet, har kallat Sommarboken för en av Janssons tre ”sorgeböcker” som blev till i samband med den nästan 90-åriga moderns död. (De andra två är Sent i november och Lyssnerskan.) Sophia Jansson svarar att hon hellre kallar den för en ”hyllning” och lägger till att ”det är ju en ganska kreativ bok”.

Sophias mor dog då dottern var liten och Sophia Jansson berättar att de andra gjorde sitt yttersta för att skapa en god uppväxt åt henne – och en god tillvaro för varandra. ”De andra” bestod av fadern Lars, farmodern Ham, fastern Tove och Toves livskamrat Tuulikki Pietilä (som kallades Tooti och är förebilden för Too-ticki). För Tove var familjen, fortsätter Sophia, en stödtrupp som kritiserade, bekräftade och gick igenom manus. ”Tove var den stora konstnären, men inom familjen var alla stöttepelare runt henne.” Man trivdes med varandra och tyckte om varandra, ungefär som familjen i Mumindalen.

Karjalainen citerar i sin biografi Tove Jansson, som har sagt att hon i muminböckerna låtit allting ”hända kring en familj som kanske främst utmärks av ett slags vänlig förvirring, accepterande av omvärlden, och av att dess medlemmar trivs alldeles ovanligt bra med varann”. Hon påpekar på ett annat ställe att muminfamiljens band är ”starka, men samtidigt öppna”. Detta märks inte minst i Pappan och havet, då lilla My har adopterats, men också i de övriga böckerna där huset ständigt står öppet för gäster och besökare.

När Pappan och havet tas upp på seminariet beskriver moderatorn Bengt Packalén den som att ”mumintrollet har pubertetskris, pappan tvivlar på sin mansroll och mamman vägrar att ställa upp och skapar i stället ett eget rum åt sig”.

Sophia Jansson håller delvis med: ”De andra följer inte längre bara efter pappan, men familjen splittras inte fast alla börjar göra vad de vill.” Förändring behöver inte vara farlig!

Överhuvudtaget är de två sista kapitelböckerna om mumintrollen speciella. Pappan och havet utspelar sig nästan inte alls i Mumindalen, utan i stället på en ö, dit den frustrerade muminpappan tar med sin familj för att få känna sig viktig och behövd och inte så ”onödig” som på bokens första sida.

Här får också Mårran en ny roll. Mårran är en spöklik varelse, så kall att gräset fryser där hon sätter sig. Hon är stum, kall och stor, eller som det heter i Vem ska trösta knyttet? ”ensam som ett berg”. I Pappan och havet börjar mumintrollet se henne som ”mer besvärlig än farlig” och slutligen blir hon glad när mumintrollet närmar sig. Mårran är en ovanlig barnbokshäxa i det att hon är så passiv och fast i sin egen tragedi, sin ensamhet och kyla, men kanske finns det hopp även för henne. På sitt eget sätt och på avstånd behöver även hon familjen.

I Sent i november finns muminfamiljen inte närvarande, mer än i tankarna och drömmarna hos en hop figurer som kommer till dalen för att träffa dem, men finner den övergiven. Packalén berättar hur han läste boken för att recensera den, då den kom ut 1970, och kände sig ”förrådd och besviken”. Han var inte ensam om att reagera med bestörtning på en muminbok utan mumintroll. Karjalainen skriver att boken är ”ett farväl till den litterära Mumindalen” och ”en bok för vuxna snarare än för barn”.

Frånvaron av muminfamiljen (de är ju på ön; de båda böckerna utspelar sig parallellt) är ett konstnärligt grepp där familjen tydliggörs genom att den saknas, men har också att göra med den mumintrötthet som drabbat författaren, inte minst på grund av slitgörat med de tecknade muminserierna. Tove Jansson skrev på ett sjuårigt kontrakt med en engelsk kvällstidning 1952 och behövde sedan leverera serier i en strid ström. I slutet av perioden beskrev hon sitt förhållande till mumintrollet som ”ett mycket slitet äktenskap”. Hon förlängde inte kontraktet utan lät brodern Lars ta över (1960–1975).

Även den stora mängd brev som Tove Jansson fick under många år av sitt författarliv togs upp under seminariet. Den upplevda skyldigheten att skriva svar blev en bromskloss som hindrade författaren från att skriva annat. Tove sade ungefär, berättade Sophia, att ”om jag inte svarar får jag så dåligt samvete att jag ändå inte klarar av att skriva någonting”. Problemet tangeras i novellen ”Meddelande” i Tove Janssons sista novellsamling. Där staplas utdrag ur, som det verkar, autentiska brev. Somliga är korta meddelanden från Tooti, några handlar om tillstånd att använda muminmotiv i olika sammanhang, något är hotfullt, vissa galna, andra berömmande, många är krävande …

Under seminariet berättade också författaren och journalisten Margareta Strömstedt, som satt i publiken, att Tove Jansson och Astrid Lindgren en gång träffades hemma hos henne: ”De pratade till 90 procent om alla brev de inte orkade besvara. De tyckte mycket om varandra på avstånd.”

Tove Janssons morfar var präst, hovpredikant och så småningom kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm. Prästhemmet och hur Tove som barn lekte lekar inspirerade av Bibeln finns med i Bildhuggarens dotter, där Tove gör en guldkalv likt de olydiga och knorrande israeliterna. ”Först när brännoffret var färdigt att tändas kröp rädslan på mig igen och jag stod stilla och lyssnade. / Gud höll sig alldeles tyst.”

I Sommarboken diskuterar farmodern och Sophia frågor som rör Gud, helvetet och bönhörelse, men på det stora hela intar religionen ingen särskilt framträdande roll i Tove Janssons böcker. Kanske var den heller inte så närvarande i hennes liv. Karjalainen har dock ett par exempel.

År 1944, under pågående krig, skriver Tove till konstnären Ina Colliander (hustru till författaren Tito Colliander): ”Jag har funderat över det du skrev om att Gud skickar krig, pest o.s.v. till oss för att luttra oss. […] Men jag tycker inte du har rätt. Kriget är en kondensering av all vår egen ondska – inte något Han gett oss. Den fria viljan, den har Han gett oss.”

Och i slutet av sitt liv – berättar Karjalainen i slutet av sin bok – träffade Tove Jansson en pastor som frågade henne: ”Har ni funderat på de eviga frågorna?” Tove svarade: ”Ja. Jag väntar ivrigt på det – och hoppas att det blir en glad överraskning.”

Tove Jansson dog den 27 juni 2001.

Lästips

Toves brev, samlade av Boel Westin och Helen Svensson, utkommer på Schildts & Söderströms under hösten 2014.

Webbplatsen tovejansson.com.

Den omfattande utställningen på konstmuseet Ateneum i Helsingfors (mars till september). Utställningen innehåller barndomsteckningar, målningar, monumentalkonst, bokillustrationer, teatertillbehör, mumintablåer m.m. Dess curator är Tuula Karjalainen.

Boel Westins utmärkta biografi Tove Jansson – ord, bild, liv från 2007.

Anna Dunér är litteraturvetare, barnboksförfattare och bibliotekarie.