Två missförstådda koncilier

Den katolska kyrkans utveckling styrs till stor del av koncilier (kyrkomöten), som bidrar både till kyrkans självförståelse och till hennes relation till omvärlden. I år firas 50-års minnet av Andra Vatikankonciliets (1962–1965) öppnande, ett koncilium som alla menar var och alltjämt är betydelsefullt. Intensiva diskussioner har dock förts angående konciliets karaktär och innebörd, och inte minst hur det har tagits emot. Några anser att förändringarna blev för många och för genomgripande. Andra menar att konciliet slog in på rätt väg, men att dess intentioner och visioner inte har efterlevts sedan dess.

Varje historieskrivning behöver jämföra med hur förhållandena var innan den företeelse som studeras och bedöms. En ansats härvidlag är att jämföra med konciliet i Trient (1545–1563), 450-årsminnet av dess avslutning firas dessutom nästa år, 2013. En simultan presentation och jämförelse av de båda koncilierna är en lämplig ansats, menar den amerikanske jesuitprästen och kyrkohistorikern John W. O’Malley, som är professor i historia vid Georgetown University, Washington.

I torsdags, den 2 februari, höll O’Malley ett minnesvärt föredrag om detta i den katolska studentförsamlingen i Oxford. Omkring 150 personer hade samlats och fick en informativ och bitvis humoristisk redogörelse för ”Trent and Vatican II: Two Anniverseries of Two Misunderstood Councils”. Som titeln på föredraget antyder beskrev O’Malley hur såväl Tridentinska konciliet (1545–1563) som Andra Vatikankonciliet (1962–1965) ofta har misstolkats. Vad som, enligt O’Malley, egentligen hände kan man ta del av i hans bok What Happened at Vatican II (2008) och i en bok som kommer att ges ut i början av 2013 med titeln Trent: What Happened at the Council.

Vad sade han då i föredraget? Låt mig här endast lyfta fram några punkter, som jag tyckte var särskilt intressanta. En källa till missbedömningar av stora tillställningar som koncilier är att de väcker både hopp och rädsla. ”När de väcker hopp, tenderar folk att överdriva det utlovade. När de väcker rädsla tenderar folk att göra det motsatta, nämligen att tona ner konsekvenserna. I många fall hotas ”etablissemanget”, och etablissemanget vidtar då åtgärder för att förminska konciliernas vikt eller omformulerar deras innebörd.” O’Malley erbjöd detta som ett perspektiv, utan att närmare ge konkreta exempel.

En annan poäng gällde lekfolkets roll. Flera dekret i Andra Vatikankonciliet talar om lekfolkets roll i kyrkan. Men det får inte förleda oss att tro att konciliet i Trient saknade intresse för lekfolket, påstod O’Malley. Andra än biskopar och präster påverkade faktiskt Tridentinska konciliet, däribland de sändebud som hertigar och furstar i olika (europeiska) länder skickade till Trient.

Bägge koncilier, alltså även Trient, inspirerade till eller framtvingade förändringar. Trient krävde framförallt reform av och ställde högre krav på kyrkans ledning, alltså dess präster och biskopar. Andra Vatikankonciliet drev i sin tur igenom förändringar på ett flertal områden, men O’Malley vill här helst inte tala om att kyrkan ”moderniserades”, eftersom en sådan beteckning är ytlig och missar de djupa reflektioner Andra Vatikankonciliet bidrog med, nämligen att beskriva katolska kyrkans själva väsen som stadd i dynamisk förändring.

Trient och Vaticanum II har, menade O’Malley, det gemensamt att bägge ägnade sig åt såväl kyrkans lära som hennes själavårdande roll (doctrinal and pastoral). Mot slutet av föredraget påpekade O’Malley att en jämförelse mellan de båda koncilierna måste ta hänsyn till dekretens litterära stil och retorik. Och här finns flera avgörande skillnader, där Andra Vatikankonciliet stod för något nytt i kontrast till Trient, men även till tidigare koncilier i kyrkans historia. Tidigare koncilier har huvudsakligen haft en juridisk och legislativ karaktär, medan Andra Vatikankonciliets dekret har ett helt annat språk. Den nya vokabulären består av ord såsom ”vänskap”, ”försoning”, ”hopp”, ”samvete”, ”helighet”. Det innebar ett skifte där man gick ”från bud till inbjudan, från hot till övertygande tilltal, från felsökning till att söka en gemensam bas, från passiv acceptans till aktivt deltagande, från regler till samvete” och så vidare.

Genom sitt författarskap och sina föredrag hjälper O’Malley oss att förstå vår egen tid genom en rimlig förståelse av det förflutna. Både de som instämmer i hans historieskrivning och de som avviker från den har under alla förhållanden en gedigen forskning att ta ställning till.

Fredrik Heiding