Tvåkönsnormen och Mahlers åttonde symfoni

av JOHN SJÖGREN
De senaste veckorna har en debatt om tvåkönsnormen blossat upp i svenska tidningar. Från såväl höger (Ivar Arpi i Svenska Dagbladet) som vänster (Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet) har kritiska röster höjts mot dem som vill relativisera det biologiska könet och skrota tvåkönsnormen. Det hittills mest tänkvärda och balanserade inlägget har intressant nog kommit från kristet håll, närmare bestämt från Joel Halldorf som i Expressen skriver att det finns goda anledningar att hålla fast vid tvåkönsnormen, men att vi för den sakens skull inte får betrakta de som faller utanför normen som ”misslyckade skapelser, resultatet av att Gud glömde en plåt i ugnen”. De kan snarare lära oss något om tillvaron, nämligen ”att skapelsen är ordnad, men inte statisk”. Halldorf kallar det för ”generös normativitet”, det vill säga att både kunna bejaka normativa mönster och samtidigt kunna ”leva i en värld där allt inte anpassar sig efter idealen”.

Jag är benägen att skriva under på denna generösa normativitet och skulle gärna se att kyrkan gick i bräschen för en sådan hållning. Samtidigt tror jag att det finns anledning att upprätthålla en tvåkönsnorm och fördjupa vad detta att Gud skapade människan till man och kvinna faktiskt innebär. I katolsk tradition talar man ofta om en komplementaritet mellan könen. Jag tror att det djupast sett är sant, att det finns ett slags kreativt samspel mellan manligt och kvinnligt och att människan blir mest sig själv, mest Guds avbild, när man och kvinna smälter samman och tillsammans bildar en potentiell källa till nytt liv.

Samtidigt finns det en fara i talet om komplementaritet; det slår så lätt över i stereotypa föreställningar om olika inneboende egenskaper hos män respektive kvinnor: mannen är aktiv, kvinnan passiv och så vidare. Och sådant är givetvis endast ogrundat trams. Nej, komplementariteten bör snarare förstås på en djupare och närmast mystik nivå. Syster Sofie O.P., som tänkt och skrivit åtskilligt om kroppens teologi, säger att komplementariteten bör uppfattas mer som en dans där man och kvinna blir ett. Poängen med två kön ligger inte i rigida skillnader utan i förening. En förening där könsskillnaderna på sätt och vis upplöses när mannen och kvinnan blir ett kött. Samtidigt är det skillnaden som är förutsättningen för denna livgivande förening. Kort sagt, det handlar om en paradox och ett mysterium.

Och som det ofta är med mysterier förminskas de, eller rent av dör, när man försöker sätta ord på dem. Ord och begrepp blir klumpiga när vi försöker förklara tillvarons innersta hemligheter. För mig är det därför ett stycke musik som bäst beskriver komplementaritetens verklighet. Jag vet inte riktigt hur man sätter ord på komplementariteten, men jag vet hur den låter – nämligen som Mahlers åttonde symfoni.

Till helgen, fredag 2 februari och lördag 3 februari, framför Sveriges Radios Symfoniorkester tillsammans med en rad körer och åtta sångsolister denna Mahlers väldiga symfoni – den som på grund av det stora antal musiker som den kräver brukar kallas för ”De tusendes symfoni”. Hur kan då denna musik säga oss något om komplementariteten mellan man och kvinna?

Åttan består av två stora satser, den tjugo till tjugofem minuter långa första satsen och den knappt en timme långa andra satsen. Första satsen utgår från den latinska hymnen Veni, Creator Spriritus. Andra satsen är en tonsättning av den märkliga sista scenen i Goethes Faust, där den döde doktorn tillsammans med änglar och diverse heliga varelser stiger upp mot de himmelska höjderna. [Bilden nedan: Första sidan från inledningen av första satsen Veni, Creator Spiritus.]

Symfonin handlar främst om skapandets innersta mysterium. Eller kanske än mer om föreningens mystik, om hur i sammanblandningen och förenandet nytt liv kan uppstå. Det finns nämligen en struktur som bygger på manligt/kvinnligt i Åttan, där den första satsen representerar det manliga och den andra satsen det kvinnliga. Underverket sker dock först när det manliga och det kvinnliga, i symfonins avslutande ”Chorus Mysticus”, förenas och tillsammans upptas i det eviga och oförgängliga ljuset. Slutet på Åttan är den mest storslagna musik Mahler skrivit. Texten, som alltså är Goethes, talar om evigheten. En plats eller ett tillstånd där skapelsen inte upphör utan snarare fullbordas och finner sin slutgiltiga form i ett slags evigt skapande nu. I Britt G. Hallqvists översättning lyder de sista åtta raderna:

Allt det förgängliga
– liknelse, spegling.
Här får det skugglika
verklighetsprägling.
Det obeskrivliga
fullbordas här.
Det evigt-kvinnliga
lyfter oss, bär.

Musiken som Mahler gestaltar dessa rader med är som sagt hans mest överväldigande och kraftfulla, men också hans kanske mest harmoniska. Musiken ger en känsla av förening och fullbordan, inte bara för att Mahler alldeles i slutet refererar tillbaka till Veni, Creator Spriritus och på så sätt förenar symfonins början med dess slut, den manliga skaparanden med den evigt-kvinnliga evigheten, utan också för att det finns en mer hemlighetsfull och mycket mer svårgripbar känsla av fullkomning som musiken förmedlar. Det är nog helt enkelt så att Mahler här, bättre än någon annan, gestaltar vad de där raderna i Första Moseboken verkligen betyder: ”Som man och kvinna skapade han dem.” [Bilden t.h.: Britt G. Hallqvist som student.]

John Sjögren 2018-01-30

Artikeln av Ivar Arpi finns här

Artikeln av Kajsa Ekis Ekman finns här

Artikeln av Joel Halldorf finns här