Tyska röster om påven och framtiden

KLAUS MISGELD

Som den katolska kyrkans överhuvud tillhör påven inte en nation utan alla där den globala kyrkan finns eller kan finnas. Att då, som inte minst några svenska medier har gjort, göra ett stort nummer av påvens tyska förflutna, särskilt hans ungdomsår, kan tyckas vara något ovidkommande. Men ändå, det finns skäl att titta på reaktionerna i Tyskland på den avgående påvens gärning och de förväntningar som fanns på honom, och de som finns gällande hans kommande efterträdare. Utan att vilja spekulera om skälen till Benedictus unika, historiska beslut att lämna sitt ämbete och om detta beslut är bra för kyrkan eller inte, så har hans ämbetstid ju också präglats av de djupgående konflikter som präglar den katolska miljön just i tyskspråkiga länder. Och de kan naturligtvis ha spelat sin roll när påven nu tydligen menar att det behövs en yngre och starkare person än han själv, för att ta itu med kyrkans problem i vår snabbt föränderliga värld.

Det är inte minst i tysktalande länder förväntningarna på en förnyelse inom kyrkan är stora, och då skall det också sägas, att det alltjämt finns en tendens i dessa länder – och i hela Västeuropa – att betrakta de egna frågeställningarna och problemen som centrala för alla andra. Det kan man ha rätt i, men det är inte säkert, ty det var ett tag sedan Europa med sin minskande katolska befolkning definierade det katolska livets agendor. Som bekant lever ju majoriteten av katolikerna i andra världsdelar, samtidigt som gapet mellan vad en påve uttrycker som krav på kyrkans folk, och vad detta folk faktiskt anser och gör, har vidgats i just Europa.

Men det finns skäl att lyssna lite närmare på en del röster i påven Benedictus födelseland. Underrubriken till en ledare i liberala veckotidningen Die Zeit (2013:8, 14 februari) formulerar det tydligt: ”Joseph Ratzingar fick bära en tung ämbetets börda – men detta gällde även för de tyska katolikerna.” Det var just detta: Ratzinger tog med sig hemlandets tillspetsade konflikter in i Vatikanen, och detta redan som kardinal när han växlade från München till Rom. Ett stort antal av Tysklands katoliker betraktade honom med viss skepsis som representant för en fortsatt traditionalistisk, instängd katolicism, trots stoltheten över att en landsman åter, efter nästan tusen år, hade blivit utsedd till kyrkans högste ledare. 

Die Zeit ägnar motsvarande nästan sex helsidor (i storformat) åt påven och de frågor som hans beslut nu ger anledning till att resonera kring. Artiklarna är långtifrån okritiska, men på en nivå och formulerade i en ytterst fair ton, på milsvitt avstånd från vad många skribenter inte minst i ”sociala medier” (inklusive svenska politiker) ägnat sig åt. En lång intervju med kardinal Walter Kasper (Evelyn Finger), en väl ansedd ”liberal” tidigare ordförande för Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet, avslutar artikelserien. Han visar förståelse, men uttrycker också något om innebörden för framtiden: detta beslut ”kommer att ledsaga alla framtida pontifikat som en möjlighet.” Med andra ord: framtida påvar kommer att konfronteras med krav eller åtminstone förväntningar att avgå när problemen hopar sig. Men kardinal Kasper menar framförallt att beslutet visar mänsklig storhet, samtidigt ödmjukhet och insikt när de egna krafterna inte längre räcker till för att kunna leva upp till ämbetets tunga krav. Ett fotografi i tidningen, taget efter att Benedictus lämnar kardinalsförsamlingen (konsistoriet) där han hade meddelat sitt beslut, visar en oerhört trött, gammal man.

Med samma datum som det då påven meddelade sitt beslut, den 11 februari, publiceras överallt långa artiklar om händelsen och de frågor som nu reses. En tidning som givetvis har mycket material kring påven, hans beslut och de förväntningar som nu ventileras, är södra Tysklands ledande tidning, Süddeutsche Zeitung. Påven själv härstammar ju från sydtyska Bayern. Artiklarna är av mycket blandad karaktär, ofta refererande sådant som skrivs i olika medier, men med viss övervikt för de kritiska rösterna. I en första kommentar (Heribert Prantl) betonas det oerhörda i påvens beslut, att han ”övervinner sin autokratiska förståelse av vad ledarskap innebär”, men även att det ligger bitterhet, ja tragik i beslutet. Traditionen har varit vägledande för Benedictus, menar författaren, men nu spränger han själv traditionens bojor. Och förväntningarna är stora: ”Denna kyrka är inte längre en triumferande, inte en stridande; hon är en frågande kyrka. Frågorna pockar, de bankar på Vatikanens dörrar, men de släpptes inte in […] Vatikanen har inte släppt in vitaliteten och den fantasifulla kraften i kyrkan i tredje världen, särskilt i Latinamerika.”

Sådant är tonen i många media, till exempel i Berliner Tagesspiegel, liksom i ”Die Süddeutsche” mer hemma på politikens vänstra halva. Denne påves tal ”var inte högt, men verkningsfullt”. Eventuellt bröts denne intellektuelle ner av Vatikanens strukturer, menar en av skribenterna i denna tidning (Malte Lehming). Men huvudvikten läggs även här på de stora framtida utmaningarna. Katolicismen och kristendomen konfronteras med många krafter, inte minst i Väst, bland dessa ”antireligiösa ressentiments” och Islam. Dessa trender framkallar både tendenser till isolationism och till samverkan. Men artikeln avslutas med: ”I en värld, då det tysta förväxlas med betydelselöshet, och det högljudda med kraft att övertyga, kommer han att saknas.”

Även SPIEGELONLINE intygar att påvens beslut visar på storhet. Men grundtonen är kritisk. Benedictus pontifikat betecknas som tragiskt, ja, som ”för världskyrkan i stort sett värdelöst” (Philipp Gessler). Det hade varit bättre, om påven Johannes Paulus II år 2002 hade accepterat Joseph Ratzingers begäran att få lämna sitt ämbete som prefekt för Troskongregationen för att ägna resten av sitt liv åt bokskrivandet. Som påve förblev Ratzinger allt för fast förankrad i sin europeiska (tyska) miljö. Men ”framtidens musik spelas i Syd och i Öster”. Samtidigt uttrycker författaren, som många andra, uppskattning över hur Ratzinger – som påve – hanterade övergreppskandalerna i kyrkan.

Konservativa Frankfurter Allgemeine (Dirk Schümer) menar att påvens beslut kom just i rätta ögonblicket. Han ”springer inte sin väg, han ger ett exempel”, lyder rubriken. Författaren betonar också något som han inte är ensam om: en svag, ja sjuk påve öppnar för det som hände under hans föregångare, nämligen att ”främst italiensk-sydamerikanska kotterier i Vatikanen” tar över makten bakom en handlingsoförmögen påve. Det var detta som denne intellektuelle, Benedictus XVI, ville undvika. Och det är förvånansvärt att ingen annan före honom har velat göra så i modern tid.

Som nämnts är artiklarna i Die Zeit fylliga och balanserade. En av dess ledande, kanske mer konservative skribenter (Jan Ross) menar att Benedictus största betydelse ligger i hans gärning som trons förnyare. Andra (Evelyn Finger och Christian Florin) betonar att vägen nu är öppen för förnyelse, men också att en ny påve måste finna sig i att den enskilde katoliken kommer att hantera den ständigt pågående konflikten mellan trohet till kyrkans ledning och det egna samvetet på sitt eget sätt. Och det är just påvens beslut som öppnar vägen till både reform och frihet. Andra författare spekulerar givetvis om vem som kommer att väljas som efterträdare, en efterträdare som kommer att konfronteras med krav på stora, nödvändiga förändringar. Då är det, som kardinal Kasper – en av dem som kommer att delta i valet – formulerar det i slutet av intervjun, visserligen viktigt att en ny påve visar förståelse för situationen i Västeuropa. ”Men vi väljer för en världskyrka.”

Klaus Misgeld 2013-02-19