Umberto Eco 80 år: agnostiker öppen för religion

Umberto Eco, världsberömd professor i semiotik, filosof, medeltidskännare och framgångsrik författare, fyller på torsdag 80 år. Eco föddes 1932 i Alessandria i Piemonte och disputerade 22 år gammal med en avhandling om estetiken hos Thomas av Aquino. Som semiotikprofessor vid Europas äldsta universitet, Bologna, där en gång också Dante Alighieri och Francesco Petrarca studerade, har Eco publicerat mer än 50 kulturhistoriskt betydande böcker, bland andra ”Det öppna konstverket” (1962), ”Apokalyptiker och Integrerade” (1964)och senare ”Skönhetens historia” (2004), ”Konsten att älska böcker” (2006) och ”Det avskyvärdas historia” (2007).

Eco, belönad med 33 hedersdoktorat, blev känd utanför kretsen av fackfolk genom sin roman ”Rosens namn” (1982). Andra berättelser som vunnit uppskattning är ”Foucaults pendel” (1988), ”Gårdagens ö” (1994), ”Baudolino” (2000) och nu senast ”Begravningsplatsen i Prag” (2011).

Denne passionerade boksamlare och ägare av ett privat bibliotek på ca 30 000 band är i dag en av Italiens mest välrenommerade och stridbara personer. Eco stängde aldrig in sig i den rena vetenskapens elfenbenstorn utan var som skarptungad tidningskolumnist en av Silvio Berlusconis mest uttalade kritiker. Genom en samtalsbok skriven tillsammans kardinal Carlo Maria Martini ”Vad tror de på som inte tror?” (1998) vann den uttalade agnostikern Eco respekt också hos en kyrkligt intresserad publik.

Eco som alltid varit fängslad av Medeltiden hade redan tidigare varit sysselsatt med teologiska frågor. I sin debutroman ”Rosens namn” finns en fascinerande kontrovers mellan den ”upplyste” franciskanen William av Baskerville och den åldrade benediktinen Jorges från Burgos, en kontrovers som gäller frågan om Jesus någonsin skrattade. Den som skrattar är inte rädd enligt Jorges teori. Och rädslan (för döden) är en förutsättning för att människorna skall hålla sig till lagen, lyda Gud och Hans Företrädare på jorden så att världen inte sjunker ner i kaos.

I ”Rosens namn” finns både en färgstark berättarglädje fylld av spännande intriger och ett flöde av sammanfogade citat, vilket gör att roman får karaktäriseras som postmodern. Författaren själv föredrar att tala om intertextualitet, vilket betyder att alla litterära texter här är sammanflätade med och i varandra.

Också i boken ”Baudolino” knyter Eco an till tanken att ”använda Medeltiden som modell för vår egen tid”. Titelpersonen blir upptagen som styvson till Fredrik Barbarossa och ger sig iväg för att söka det mytiska rike som grundades av Prästkonungen Johannes. I spåren efter sin romangestalt Baudolino lodar Eco djupet i den smala rämna som skiljer verklighet från fiktion. Slutsats: Sanningen är ett påfund, ”bara det vi tro på finns” – med en sådan världsåskådning som grund argumenterar Eco för att staten skall vara sekulär. Historien är en ”kollektiv lögn, som vi alla bidrar till”.

Enligt agnostikern Eco är ateismen inkonsekvent.

Ecos brevväxling med kardinal Martini 1995 väckte stort uppseende. Deras djuplodande diskussion kring frågan ”Vad tror de på som inte tror?” fördes offentligt i italienska tidskrifter, där både kyrkomannen och författaren visade sig avgjort ”liberala”. Ett urval från denna brevväxling publicerades 1998 i en egen volym. Eco betecknar sig själv som agnostiker och menar att Gud är bortom det vi kan få kunskap om. Men å andra sidan visar han sig i sina brev skeptisk mot en ateistisk världsåskådning. Det är inkonsekvent att bestrida Guds existens och samtidigt fast tro på hans icke-existens.

På tröskeln till det nya årtusendet dryftar Martini och Eco också etiska frågor i tiden såsom kvinnans plats i kyrkan, aborter och genmodifiering av organismer. På en punkt är de helt överens: ”Människor måste lära sig att tänka också sådant som är svårt, för varken det som är mysterium eller det uppenbara är något enkelt”.

År 2009 pläderade Eco i tidningen ”Welt am Sonntag” för att man bör tillägna sig kunskap om religion, för utan en sådan kunskap kan kulturen inte förstås. ”I grova drag kommer tre fjärdedelar av Västerländsk konst att vara obegriplig för den som inte vet vad som berättas i Gamla och Nya testamentet och i Helgonlegenderna”.

Kathpress 2012-01-04