Universellt och partikulärt

av MAGDALENA DAHLBORG
I det avsnitt av Signumpodden som publicerades den 20 september intervjuades Astrid Lobo Gajiwala, indisk lekmannateolog och läkare. Hon konstaterar, efter att ha funnits med i katolska sammanhang i olika delar av världen, att ”It’s a white church!” Kyrkan definieras som europeisk, förstår sig själv som europeisk och det är västvärldens frågor som betraktas som viktiga.

Astrid Lobo Gajiwala. Foto America Magazine.

Detta skavde inför familjesynoden, där biskopar från väst fick en hel del utrymme för frågor om separationer och homosexualitet, frågor som påverkar starkt i såväl Europa som i Nordamerika. I till exempel Indien är äktenskap över religionsgränserna en betydligt större fråga där det behövs pastoralt känslig ledning, och afrikanska biskopar ville ta upp månggifte och barnäktenskap, men inget av detta fick något större gensvar i den globala kyrkan.

Liknande problematik ser vi nu inför den regionala synoden om Amazonas, vilket bland annat uppmärksammats av Austen Ivereigh i Commonweal Magazine (18 juni), av redaktörerna för America Magazine (30 augusti) samt av jesuitpater Thomas Reese för Religion News Service (publicerat hos National Catholic Reporter 17 september). Den fråga som väckt störst uppmärksamhet i västvärldens katolska medier är en fråga som i bland annat Tyskland är mycket omdebatterad, nämligen den om prästvigning av gifta män. Kritiker menar, skriver Americas redaktörer, att påven använder Amazonassynoden för att bakvägen smyga in undantag från celibatskravet och att genom samma bakdörr också smyga in större befogenheter för kvinnor.

I själva verket formuleras frågan om gifta präster i en betydligt vagare mening i arbetsdokumentet inför synoden, som konstaterar att celibatet är en av kyrkans gåvor, men att det i de allra mest svårtillgängliga och avlägsna delarna av regionen kan finnas skäl att överväga vigning av äldre män som redan har en auktoritetsposition i sina respektive samhällen.

Bakgrunden är en lång tid av lyssnande från kyrkans sida, där man tagit fasta på att de troende i delar av Amazonas får tillgång till sakramenten kanske bara någon enstaka gång per år. För att motverka detta vill kyrkan arbeta för en närvarande kyrka i stället för en besökande kyrka, och i en del samhällen kan det enda sättet att uppnå detta vara att ta upp personer, som redan har viktiga vägledande och ledande funktioner i byarna, i prästämbetet så att de även kan förvalta och förmedla sakramenten. Detta är en fråga av många i arbetsdokumentet, men det är i princip den enda fråga som letat sig in i den internationella kyrkliga debatten. Möjligen för att det är den fråga kyrkan i västvärlden kan relatera till, men då ur ett helt annat perspektiv.

Det här är i grund och botten en ecklesiologisk fråga, en fråga om kyrkans självförståelse och struktur. Antonio Spadaro har för Civiltà Cattolica intervjuat kardinal Claudio Hummes, tidigare prefekt för Kleruskongregationen och utnämnd till synodens ordförande. Här på Signums hemsida kommer intervjun att publiceras i flera delar under de sista dagarna inför synoden. Hummes påpekar att kyrkans enhet är viktig men att vi måste ”förstå denna enhet på ett sätt som gör mångfalden rättvisa, på samma sätt som inom treenigheten.” Mångfald är inte enhetens motsats, tvärtom: ”Mångfald är en av enhetens stora rikedomar: den gör att enhet inte blir enformighet.”

Thomas Reese är i sin artikel ”Synod for the Amazon about more than married priests” vassare i sin kritik av synodens kritiker. Han påpekar att den tidiga kyrkans män och kvinnor knappast skulle känna igen sig i dagens guldsmyckade katedraler och över seklerna utvecklade och formaliserade liturgi. I Europa använde de kristna den grekiska filosofin för att förklara tron, och tog i princip över det romerska rättsystemet och även romersk hierarki och administration. Detta är europeisk inkulturation, vilket i sig inte alls är fel. Problemet blir när samma – mer kulturella än religiösa – strukturer dimper ner i helt andra kontexter. Reese skriver att andra kulturer behöver kunna tillåtas samma sorts inkulturation som Europa, för att kyrkan ska bli begriplig och svara mot de lokala andliga behoven. ”Synoden behöver diskutera hur kristendom ska se ut i urfolkskulturer. Hur ska mässan och sakramenten uttryckas? Vad i de lokala kulturerna är ett utflöde av helig Ande och kan vara en del av urfolkens sätt att vara kristna?”

Det som kommer upp till ytan är en fråga om hur kyrkans enhet bäst uttrycks: i den europeiska formen där den europeiska inkulturationen är upphöjd till norm för alla att följa, eller istället i en kyrka som organiskt finner sig tillrätta i lokala seder, bruk och föreställningar för att bäst svara mot de andliga behoven? I båda fallen blir det svårigheter med universaliteten. Det första alternativet blir en kolonialism där kyrkan helt enkelt inte blir fullt ut begriplig på andra håll än i västvärlden och än mindre kan hålla de troende med den andliga föda som efterfrågas. I det andra fallet riskerar kyrkan en partikularisering där det inte går att känna igen sig i liturgi och tro utanför den egna kultursfären och där kyrkan med tiden glider isär även teologiskt och terminologiskt. Ett exempel på hemmaplan är hur katoliker som kommer hit från kulturer med andra liturgiska uttryck behåller sin formella tillhörighet till Stockholms katolska stift, men i praktiken har sin gudstjänstgemenskap i en evangelikal eller pentekostal församling med mer karismatiska gudstjänstformer.

Knäckfrågan är hur i kyrkans enhet balansen bör se ut mellan enhetlighet och mångfald, och hur dessa samspelar. Kyrkan i väst har inte på allvar blivit utmanad så länge påvar valts bland europeiska biskopar och så länge kyrkan fortfarande varit stark i västvärlden. I dag skiftar tyngdpunkten något: som Astrid Lobo Gajiwala påpekar i Signumpodden är antalet troende betydligt större på andra håll i världen och med en påve som uttryckligen vänder sig till marginalerna tas deras frågor på större allvar. Sanningen är att mångfalden funnits där hela tiden, men västvärlden har inte störts av den tidigare.

Nu märks mångfalden, och den hanteras inte bäst genom att kväsas. Det förlorar alla på.

Magdalena Dahlborg 2019-09-23

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Källor:

Signumpodden med Astrid Lobo Gajiwala

Thomas Reese SJ

Redaktionen för America Magazine

Austen Ivereigh