Upp och ner i Schottenius värld

FREDRIK HEIDING

Övertygande argumentation förutsätter bland annat preciseringar och exempel. Det är just vad som saknas i Maria Schottenius krönika ”Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner” i gårdagens DN kultur. En mängd påståenden basuneras ut från ett, som det verkar, ostämt tangentbord. Utan att varken förklara eller exemplifiera hävdar hon att sekulariseringen under 1900-talet gynnade en samhällsutveckling i riktning mot större demokrati (i rika länder i väst, lyder avgränsningen). En demokratihämmande kyrka (eller senare i texten ”religion”) tappade mark under samma århundrade.

Till Schottenius förtret ägde ett trendbrott rum kring år 2000, med det omvända förhållandet att religionen sedan dess är på frammarsch och demokratin på tillbakagång. I retoriken används suggestiva adjektiv: religionen är aggressiv, demokratin är sårbar. Läsaren förses, som sagt, inte med några exempel varken avseende perioden före eller efter år 2000. I förbifarten vill Schottenius också få det till att ”Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna”, en formulering som bygger på idén att de mänskliga rättigheterna principiellt skulle hotas av religiösa övertygelser.

Tre exempel på religionens konstruktiva motstånd mot diktaturer eller förtryckande system av annan art, och därmed en insats för demokrati, kan lätt vaskas fram. På Kuba har på senare tid politiska fångar släppts fria, delvis tack vare den katolska kvinnorörelsen Las Damas de Blanco och tack vare det besök som påven Benedictus XVI gjorde där i våras. Att fullständig yttrandefrihet och demokrati än så länge inte råder på Kuba, är en annan sak. Medborgarnas emejladresser och korrespondens kontrolleras till exempel av myndigheterna. För det andra bidrog den anglikanska kyrkan i allmänhet och ärkebiskop Desmond Tutu i synnerhet till apartheidsystemets upplösning i Sydafrika. För det tredje kan vi påminna om att kommunistregimen i Polen och i tidigare Sovjetunionen kunde avvecklas relativt fredligt mycket på grund av katolska krafter i Solidaritetsrörelsen, understödda av påven Johannes Paulus II. Sammanfattningsvis: religion kan gå hand i hand med frihet och folkstyre.

När det gäller mänskliga rättigheter, så har Hans Joas, professor i sociologi vid Erfurt-universitetet och vid Chicago-universitetet, gjort gällande att deras uppkomst knappast kan betraktas som en ren ateistisk/sekulär företeelse (De mänskliga rättigheternas rötter och framväxt).

Schottenius kommer sedan in i ett snårigt resonemang kring både Alain de Botton och C G Jung. De båda ser, enligt Schottenius, några värdefulla egenskaper i den religiösa världen som icke-troende i viss mån kan anamma. Fast förbehållen är starka. Om meningen med livet söks i rent psykologiska kategorier är det godtagbart. Däremot varnar Schottenius för, att i sitt sökande efter mening kan människan bli ”ett lätt byte för religiös maktutövning”. Ordvalet säger en del om Schottenius förutfattade meningar om religion, och illustrerar knappast att ”benägenheten att lära sig mer om religion” har ökat den senaste tiden, vilket hon konstaterar tidigare i krönikan.

Om förhållandet mellan religion och psykologi finns det också mer att säga, till exempel att de kan samsas. Religionspsykologi är en egen disciplin vid många universitet, också vid katolska universitet. Och i bokhyllorna kan man finna titlar som: Unlikely Companions – C.G. Jung on the Spiritual Exercises of Ignatius of Loyola: an Exposition and Critique Based on Jung’s Lectures and Writings. Författaren Ken Becker drar här slutsatsen att C.G. Jung och Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, har mer gemensamt med varandra än man kunde tro.

Fredrik Heiding 2012-10-30

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-religionen-ar-pa-vag-upp-demokratin-pa-vag-ner

http://www.dagen.se/opinion/ledare/fel-om-religion-kontra-demokrati/