Uppenbarelsen undviker tvärsäkerhetens fallgropar

av JOHN SJÖGREN
Mycket elände och mycket mänsklig dumhet skulle kunna undvikas om människor oftare hade modet att yttra de tre enkla orden: jag vet inte. Jag tror att det är författaren Isaac Bashevis Singer som i någon av sina många böcker sagt något i den stilen. I alla fall kommer jag att tänka på denna ödmjukhetens och öppenhetens hållning när jag ser den franska filmen Uppenbarelsen. En film som elegant undviker tvärsäkerhetens fallgropar.

Foto: Folkets bio.

Filmen, regisserad av Xavier Giannoli, handlar om journalisten Jacques som efter att hans vän och kollega dött i samband med ett krigsreportage oväntat blir kallad till Vatikanen. Där får han i uppdrag att ingå i en grupp som ska utreda sanningshalten i en gudomlig uppenbarelse.

Foto: Folkets bio.

Det är den unga Anna, blott 18 år gammal, som påstår att jungfru Maria två gånger har uppenbarat sig för henne. Kring henne i den sydfranska lilla staden har en hel kult börjat ta form. Hon tas om hand av systrarna i ett lokalt kloster, en välmenande men kanske inte alldeles skarpögd präst har gjort henne till sin skyddsling. Andra, mer exploaterande krafter, vill också utnyttja den andliga hajpen. Pilgrimer från runtom i världen kommer till staden, till platsen där uppenbarelserna sägs ha ägt rum, samt för att få se och lyssna till Anna. Hennes budskap är den enkla godhetens: vi måste våga visa kärlek, ta hand om de lidande och nödställda.

Foto: Folkets bio.

Mitt in i detta kommer alltså journalisten Jacques, som tillsammans med en rad andra experter (psykologer, teologer, präster) ska försöka utröna äktheten i de uppenbarelser Anna säger sig ha upplevt. Jacques, som inte själv är troende, intar till en början en kritisk, om än öppen, hållning. Han vill dock ha bevis, påtagliga fakta som svart på vitt kan visa om uppenbarelserna är sanna eller inte. Under undersökningens gång tvingas han dock alltmer röra sig in mot trons mer mångskiftande, mindre säkra, marker. Till sist kan han inför de märkliga händelser som uppdagats inte säga något annat än: ”jag vet inte”.

Filmen skulle kunna sägas vara en gestaltning av just de orden. Den intar en sympatiskt opartisk hållning. Varken det sekulära eller det religiösa perspektivet tas för givet. I ett kulturklimat där sekulärt ofta anses vara synonymt med neutralt är det uppfriskande att se. Filmen låter frågorna förbli öppna och söker något idag så ovanligt, i alla fall vad gäller trosfrågor, som objektivitet.

Foto: Folkets bio.

Filmens emotionella och dramatiska kärna finns dock i den mycket fina gestaltningen av Anna (spelad av Galatéa Bellugi). Ett porträtt som känns som en psykologiskt trovärdig skildring av en ung människa som plötsligt blir ett slags andlig ledarfigur och hamnar i ett allt annat än hälsosamt fokus. Filmens avslutande vändning ska inte avslöjas här, men så mycket kan sägas som att Jacques i sitt sökande efter sanningen finner några ungdomars längtan och vilja att göra något gott. Som sagt, frågan om miraklets sanningshalt förblir öppen i filmen. Men att unga människor, i vår fallna värld, ändå kan väckas av samvetets röst och är redo att ge hela sina liv för att rädda och försöka hela en söndrad mänsklighet; det är i sanning ett mirakel!

John Sjögren 2019-01-10

En trailer till filmen finns via länken här