Ur 1930 års svenska kyrkokrönika

Av P. Lindblom

Visst har det skett ett och annat under det gångna året, om också icke just så stora och vittgående händelser. Men de små äga också betydelse. Ja, vad som ter sig litet för oss kan vara stort för Vår Herre. »Vi förstå endels och profetera endels», säger den helige Paulus.

På den korta tid, som är mig anslagen, vill jag söka återkalla i minnet något av vad sig under året tilldragit i det apostoliska vikariatet i Sverige.

Strålglansen från 1929 års stora, heliga jubileum – Ansgarsjubiléet – hade icke fördunklats när år 1930 gjorde sitt inträde. Minnet levde fastmer kvar ogrumlat och oförminskat, det lever ännu och det skall leva. Men officiellt avslöts jubileumsåret vid S:t Ansgars fest i februari. I predikningarna i våra kyrkor och talen vid särskilt anordnade församlingsfester erinrades vi då om vad jubileumsåret bragt oss, utåt såsom ett kungörande och bekräftande av den katolska trons och tankens enhet, inåt såsom ett väckande och stärkande av vårt andliga liv. Det blev en värdig avslutning på ett rikt välsignat jubileumsår.

Våra frånskiljda bröder här i landet firade också Ansgarsminnet. Och de hade förlagt firandet till 1930. Deras huvudfest ägde rum midsommardagen, då det nyuppförda minneskapellet på Björkö ävenledes högtidligen invigdes. Vid vår årliga vallfärd till S:t Ansgarskorset å Björkö, besökte vi även detta kapell, som är beläget ett gott stycke från vår vallfärdsplats vid korset. Och vi beundrade dess resning, dess stil och skönhet; ur våra hjärtan steg bönen till den helige Ansgar, att han genom sin mäktiga förbön måtte nedkalla nåd och välsignelse över dess tillskyndare, nåden att återvända till fädernas tro, till S:t Ansgars tro.

Till ett annat av våra nordiska helgons, till den helige konungen Knuts åminnelse har invigts ett kapell – ett katolskt kapell – i Lund. Det invigds söndagen den 16 mars av kyrkoherde Meijerink från Malmö. Så finnes då åter i själva det gamla Lund en katolsk helgedom, där den heliga Mässan regelbundet firas. Gudstjänsterna besökas flitigt även av icke-katoliker, av studenter och andra.

Måtte vår andra universitetsstad också snart få sin katolska helgedom!

En annan kapellinvigning är också att minnas, även den i Skåne. Den 24 april invigde H. H. Biskopen det stämningsfulla lilla kapellet i Elisabethsystrarnas nya sjukhem i  Malmö.

På den tomt i staden, där Elisabethsystrarna förut hade ett litet tvåvånings trähus, har nu rests en modern femvåningsbyggnad. Systrarna ha där låtit inreda ett sjukhem med ett tjugotal sjukrum, alla utrustade med tidsenlig komfort, och med det vackra kapellet som medelpunkt.

I Skåne synes man för övrigt uppleva en andlig vårtid. Överallt i de små diasporaförsamlingarna runt omkring Helsingborg firas nu mera regelbundna gudstjänster och den besökande själasörjaren kan glädja sig åt den iver och fromhet, som på de olika orterna ger sig tillkänna. I Landskrona har man ett litet »karmeliterkapell», som till den lilla församlingens stora glädje i början av året fick mottaga en värdefull gåva från Birgittinerklostret i Rom, en gyllene mässhake med tillbehör.

I Bromölla, ett industrisamhälle tre mil öster om Kristianstad, som hittills pastorerats från Malmö, gör sig behovet av kyrka och präst starkt gällande. Där leva ett 90-tal katoliker, därav ett 30-tal barn, som behöva religionsundervisning. Det är att hoppas att de ivriga bemödandena, att där få till stånd ordnad själavård, snart skola krönas med framgång.

Malmöförsamlingen har länge hyst planer på tillbyggnad och modernisering av såväl kyrka som prästgård och barnhem m. m. Planerna ha dock ej kunnat förverkligas enär det ännu ej blivit klart huruvida staden önskar förvärva den nuvarande tomten och fastigheterna. Ett avgörande i ena eller andra riktningen synes emellertid nu vara nära förestående.

Det största intresset för Göteborgskatolikerna har under året varit att samla medel för det nya kyrkobygget. Den ekonomiska krisen gör att insamlingen går mycket sakta. Tomten finnes ju, men för bygget fordras pengar, pengar.

Av Norrköpings församling och dess kyrkoherde togs initiativet till den händelse, som väl torde kunna betecknas såsom en av årets största – vallfärden till Vadstena. Från Norrköping, från S:ta Birgittas församling, utsändes inbjudan till Sveriges katoliker att, med anledning av 500-årsminnet för invigningen av den heliga Birgittas klosterkyrka, möta i Vadstena söndagen den 10 augusti. Denna inbjudan hörsammades av ett glädjande stort antal katoliker. De kommo från såväl Sveriges sydligaste som nordligaste församlingar. Unga och gamla, män och kvinnor möttes i den heliga Birgittas stad för att fira det märkliga jubiléet och för att få del av de välsignelser och uppbyggelse en pilgrimsfärd bjuder.

Den heliga Mässan celebrerades av H. H. Biskopen vid det tillfälliga, vackra och rikt prydda altare, som av Birgittasystrar från Norrköping rests i Samskolans aula på S:t Perskyrkans eller Rödkyrkans gamla grund. I Birgittas egen helgedom, Blåkyrkan, hölls andakt med bön och sång, liksom också på klosterkyrkogården vid de hänsovnas gravar. Dagen var strålande vacker, en i alla hänseenden välsignad dag. Och alla instämde i Biskopens vid avslutningsgudstjänsten uttalade önskan att vallfärden måtte årligen upprepas till gagn och välsignelse för Sveriges katoliker.

En annan pilgrimsfärd, i vilken ett icke ringa antal svenskar deltog, var den till Nidaros och Stiklastad, där våra trosfränder i Norge med stora högtidligheter, prelatmässor och processioner firade den helige Olavs niohundraåriga minne.

Samma jubileum firades även, om också på ett mycket anspråkslösare sätt, vid den gamla medeltida vallfärdskyrkan Sankt Olof i Albo härad i Skåne. Den 29 juli vallfärdade dit en liten skara katoliker. I kapellet på Kronovall i kyrkans närhet lästes den heliga Mässan och vid Sankt Olofsbilden i kyrkan hyllades helgonet med bön och sång.

Vallfärden till Björkö har omnämnts i början av denna artikel. Alla dessa pilgrimsfärder visa att vallfärdstanken slagit igenom, att det gamla fromma bruket återupplivas även bland de svenska katolikerna, att den nordiska traditionen sålunda återknytes och att våra vallfärdsorter som i århundraden legat glömda återuppsökas. Även på den allra kallaste och mörkaste vinter följer en vår.

Av meddelandena från de olika församlingarna i vikariatet, vilka vi återfinna i vårt församlingsblad, se vi att föreningslivet blomstrar. De betydelsefullaste föreningarna äro utan gensägelse Mariakongregationerna, vilka, i synnerhet i Stockholms tvänne församlingar äro, naturligtvis i första hand för medlemmarna själva, till rik välsignelse, i det att de väcka och underhålla ett innerligt katolskt trosliv och underlätta praktiserandet av den katolska trons grundsatser i det dagliga livet. Det är därför med glädje vi anteckna att under hösten en ny Mariakongregation för kvinnor – »Regina Apostolorum» – stiftafs i Malmö. Densamma, som redan räknar femton medlemmar, har åt sig som andra skyddspatron utvalt den heliga Teresia av Lisieux. En Mariakongregation för män är även i samma församling under bildande.

Vår helige Fader, påven Pius XI, utsände; den sista dagen av året 1929 sin rundskrivelse om ungdomens kristliga fostran, läggande alla troende på hjärtat dess utomordentliga betydelse. Uppfostrans väsen består i att utbilda människan till vad hon bör vara och sådan hon bör uppträda under sitt jordiska liv för att uppnå det slutliga målet, för vilket hon är skapad. Ungdomen måste givas en fostran, som också sätter den i stånd att på bästa sätt medverka till sitt lands och sitt folks sanna bästa.

Ett led i Kyrkans mission att fostra, leda och taga sig an ungdomen äro de kyrkliga ungdomsföreningarna. Flera sådana finnas i våra församlingar och utöva de en fruktbringande verksamhet. Ungdomsföreningen S:t Ansgarius i Stockholm är icke precis ny för året, men har reorganiserats och konstituerats och under Pastor Rademachets ledning synes den gå en ljus framtid till mötes. I september månad började den utgiva ett eget litet medlemsblad, som är avsett att bliva organ för katolsk ungdom i hela Sverige. H. H. Biskopen hade nämligen vid ett sammanträde med sina präster framhållit nödvändigheten av att sammansluta ungdomsföreningarna i vikariatet. Här i Sverige är det så nödvändigt att samarbeta och stödja varandra.

Den officiella kyrkliga upptagningen av medlemmarna i S:t Ansgariusföreningen ägde rum i S:ta Eugenia kyrka söndagen den 26 oktober, vid vilket tillfälle även invigdes föreningens vimpel.

Ett annat mycket betydelsefullt arbete för ungdomen har påbörjats i och med grundandet av Katolska Ungdomshemmet Don Bosco i Stockholm. Det är meningen att detta skall bliva ett lärlingshem efter mönstret av de i utlandet av Don Bosco och hans efterträdare stiftade välsignelsebringande institutionerna. En fastighet har inköpts på S:t Eriksgatan på Kungsholmen och denna har under hösten inretts för sitt ändamål. I en särskild byggnad på tomten inredes kapell och en större samlingssal. Rektor är pastor Hermann Burzyk.

De för det andliga livets tillväxt så utomordentligt värdefulla exercitierna enligt den helige Ignatius’ metod hava hållits för damer dels i Birgittahemmet i Djursholm den 3–5 maj, dels på Marielund under pingsthelgen och vid midsommaren. Vid Trefaldighetsfesten voro herrar samlade på Marielund till samma andliga övningar. Det allmänna omdömet om dessa äro, att de just för oss svenska katoliker i vår isolerade ställning mitt i en irreligiös förytligande omgivning äro ovärderliga tillfällen till en intensiv förnyelse i troslivet och till stärkandet av modet, hoppet och tillförsikten i livets strid.

Föreläsningsverksamhet bedrives inom de olika föreningarna, vilka oftast vid sina sammankomster ha på sina program föredrag över något för Kyrkans sak gagneligt ämne. I Stockholm anordnade S:t Ansgars Föreläsningsnämnd under vårterminen föreläsningar av kyrkoherde Wessel om Katolsk kyrkomusik och av kyrkoherde Nordmark om Några bilder ur den svenska missionens historia. Under höstterminen har doktor Hugo Gerring på Katolska Kvinnoförbundets initiativ hållit en serie kyrkohistoriska föredrag, som högt skattats.

Dess längre norrut man kommer, dess kallare blir det, skulle man tro. Det gäller icke vad beträffar livet i våra katolska församlingar. I vår nordligaste församling i Sörforssa pulserar det tvärtom varmt. I det lilla vackra skogskapellet där hälsas och tillbedes Frälsaren av fromma själar, därute hålles ståtliga Kristi Lekamens processioner, föreningsliv blomstrar. Det är rörande att erfara att på Alla själars dag den lilla församlingen tågat till den en fjärdingsväg från Sörforssa belägna protestantiska kyrkogården för att där tända ljus på sina egna kära avlidnas gravar samt hålla procession och bön för alla de där vilande hädangångna. Söndagen efter jul var en stor dag för församlingen. Den hade då besök av Biskopen, som högtidligen invigde det nya församlingshuset, vilket, länge efterlängtat, skall bliva till största värde för församlings- och föreningslivet.

Församlingens åldrige herde, den vördade och avhållne Pastor F. Barka, har under året lämnat sin plats för att efter ett nära halvsekellångt arbete i den svenska missionen njuta sitt otium i Bonn i Tyskland. Pastor Barka älskar varmt Sverige och endast avtagande kroppskrafter förmådde honom att lämna sitt kära arbete här. I sina böner glömmer han oss säkert icke och vi å vår sida innesluta honom och hans nitiska välsignelserika arbete för Kyrkans sak i Sverige i vår tacksamma hågkomst, nedbedjande över honom Guds välsignelse och tillönskande honom efter den långa arbetsdagen en välförtjänt, rofylld levnadsafton.

Hans efterträdare i Forssa är Pastor Thiel.

Ett sorgens budskap bragtes oss då i mars månad underrättelsen kom att en annan veteran i den svenska missionen, den 81-årige Pastor Julius Lohmeyer avgått med döden i Valkenberg, Holland. Pastor Lohmeyer har verkat i vårt land mellan åren 1884–1917, därav tjugonio år som kyrkoherde i Göteborg. Om honom gälla skriftens ord: »Älskad var han av Gud och människor, hans minne förbliver i välsignelse.» (Syr. 45:1.) Året 1930 är gånget, dess händelser glida nu i minnet som i ett panorama förbi oss, Själva åren svinna alltid så hastigt bort, tiden är kort. Men det finnes något som blir kvar. Den nytta eller den skada vi draga av de flyende åren avser evigheten. Måtte år 1930 hava varit för var och en av oss ett gott år!