Ur Vita Anscharii

Av Sankt Rimbert

Kap. 8. Ansgars kallelse till Sverige och den syn han därom hade i drömmen 
Under tiden begav det sig, att sändebud från Sverige hade kommit till kejsar Ludvig, prisvärd i åminnelse. Bland de ärenden de hade att framföra var också det, att de underrättade den allernådigaste kejsaren om att det bland deras folk funnos många, som längtade efter att antaga kristen gudsdyrkan och att deras konung också var villig att tillåta Guds präster att uppehålla sig där, om kejsaren blott ville vara så nådig att sända dem dugliga predikanter.

Då den fromme kejsaren förnam detta, blev han mycket glad och begynte åter att förhöra sig, om det fanns någon som han kunde skicka till dessa trakter och som kunde undersöka, om detta folk var villigt att antaga tron såsom sändebuden hade förkunnat för honom och som kunde begynna att lära dem den kristna gudsdyrkan. Sålunda företog sig hans majestät för andra gången att förhandla med samme eder abbot, om det törhända skulle finnas någon bland hans munkar, som för Kristi skull var villig att draga till dessa trakter eller i alla fall uppehålla sig hos Harald, så att den man som nu var hos honom, nämligen Guds tjänare Ansgar, kunde åtaga sig denna sändning.

Därför blev han på kejsarens bud kallad härifrån till hovet, och det blev honom tillsagt, att han ofördröjligen skulle inställa sig hos kejsaren. Denne Guds man anade nog, vad man ville honom, och började av hela sitt hjärta att uppflammas av kärlek till Gud och att hålla det för sin högsta glädje, om han fick tillfälle till att arbeta på att vinna själar. Skulle också på en sådan resa mycken motgång och möda möta honom, så föresatte han sig likväl att lida detta med tålamod för Kristi skull. I sitt hjärta hyste han intet tvivel om att detta stora verk skulle lyckas, ty han tröstades av en gudomlig syn, som Gud fordom i sin nåd hade förunnat honom att se.

Under den tid, då han som förut är omtalat uppehöll sig hos eder och genom tvänne syner redan syntes hava mottagit anden ovanifrån, förekom det honom nämligen en natt, att han hade kommit in i ett hus, varest flera predikanter stodo redo till att utföra predikoämbetet.

Plötsligen blev han så i en hänryckning förd fram för dem och han såg sig omstrålad av ett starkt ljus från himmelen, klarare än en solstråle; och då han undrade över vad detta kunde vara ljöd också en röst till honom, icke olik den som han hade berättat att han hört i sin första syn, och den sade: ”Din synd är förlåten!” Han svarade – som vi tro på Guds Andes ingivelse: ”Herre, vad vill du att jag skall göra?” Då hördes åter rösten, och den talade: ”Gå och förkunna för hedningarna Guds ord!”

Denna syn begrundade nu denne Guds tjänare i sitt hjärta. Han blev glad och jublade i Herren, ty han insåg, att detta redan delvis hade blivit uppfyllt som där hade blivit honom befallt. Men för att hans arbete skulle kunna bliva ännu mera utfört, önskade han också förkunna Guds ord för svenskarna.

Då han alltså hade blivit förd fram till kejsaren och denne hade sport honom, om han ville åtaga sig denna sändning, svarade han med frimodig röst, att han var redobogen till allt, som kejsaren hade beslutat att ålägga honom för Kristi namns skull.

Kap. 12. I Påvens bulla om den nordiska kyrkosaken
Och för att detta i framtiden skulle kunna behålla sin fasthet och styrka sände kejsaren Ansgar med all hedersbevisning till den apostoliska stolen och lät genom sina sändebud, de högvördige biskoparna Bernold och Ratold och den berömlige greve Gerold, framlägga hela denna sak till hans helighet påven Gregorius’ stadfästelse.

Påven bekräftade honom så också på sina företrädares vis både genom en bulla och genom att giva honom pallium, lät honom få företräde hos sig och utnämnde honom tillika med ärkebiskop Ebo av Reims, som förut hade mottagit samma sändning, till legat för alla de kringboende folkslagen, såväl svenskar och danskar som slaver och andra folkslag, vilka ha sin boningsplats i de nordiska landen. Och inför den heliga aposteln Petri helgonben och altare gav han honom offentlig myndighet att vara evangeliets förkunnare.

Och för att intet av detta i framtiden skulle kunna förhindras, så slog han med bannstrålen envar som stod emot eller sade emot eller på vilket sätt som helst lade något hinder i vägen för dessa den fromme kejsarens planer och dömde honom till att dela lott med djävulen och lida evig pina.

Kap. 29. Ebos profetia om Kyrkan i Norden

– – – Och fastän de råd och förmaningar voro otaliga, varmed ovannämnde överstepräst (ärkebiskop Ebo av Reims) tröstade och fröjdade vår faders hjärta, så kunde han (sankt Ansgar) dock i synnerhet aldrig glömma det samtal, som de hade haft, då de för sista gången i denna världen taltes vid om sin stora gemensamma angelägenhet. Ty då vår biskop hade uppräknat de många svårigheter, som hade mött honom och sporde honom, vad han väl tänkte om hans sändning och bad, ja, uppfordrade honom till att säga det, ifall han härutinnan hade ett eller annat tröstens ord att säga, så var det som om en profetians ande kom över honom (Ebo) och han svarade:

”Jag är viss på,” sade han sålunda, ”att vad vi hava börjat verka för Kristi namns skull, skall bära frukt i Herran. Ty det är min tillit och det tror jag fast och visst, ja, jag vet det, att om det också för syndens skull liksom skall bliva förhindrat vad vi här hava begynt hos dessa folkslag, så skall det dock aldrig gå helt om intet utan bära frukt genom Guds nåd och lyckas, intill Herrans namn når till världens ände.”

Sådan var alltså deras tro, med detta sinnelag sökte de de främmande hedningarnas gränser, och med en sådan gudlig kärlek stredo de för Herren, av vilken de också utan tvivel skola undfå lönen för sitt arbete. Detta fromma sinne vek aldrig från vår herres och faders själ och han upphörde aldrig att bedja för hedningarnas frälsning. Tvärtom – fastän hans stift nästan oupphörligen runt omkring blev ödelagt av vikingar, som kommo just från dessa hedniska folk, och hans hus och gård blevo utplundrade, så bad han dock beständigt för sina motståndare och vedersakare och anropade utan uppehåll den barmhärtige Gud för deras omvändelse, som tillfogade honom skada, och bad att det icke måtte tillräknas dem, att de obekanta med Guds rättfärdighet och bedragna av djävulsk villfarelse övade fiendskap mot de kristna.

En så brinnande nitälskan hade han för denna sin ämbetsgärning, att han till och med på sotsängen aldrig upphörde att tänka på och verka för den, ända tills han drog sin sista suck. I denna fromma iver blev han sålunda borttagen från världen, och vi tro, att han genom Guds nåd till lön för sin goda kamp en gång på den allmänna uppståndelsens dag härlig och salig skall gå in i himmelens rike, ledsagad av en stor skara troende, dem han har vunnit för Herren av det danska och det svenska folket.