USA:s självmedvetna lokalkyrka

OERTEL, FERDINAND

Den amerikanska katolicismen är en viktig faktor i världskyrkan. Redan av detta skäl förtjänar den diskussion som förs av amerikanska biskopar och teologer om reformer av den katolska kyrkostrukturen att beaktas. Ferdinand Oertel har under lång tid arbetat med dessa frågor.

Hotel Waldorf Astoria i hjärtat av Manhattan har noterat ytterligare en höjdpunkt i sin traditionsrika historia som skådeplats för världens notabiliteter inom politik, ekonomi och kultur. New Yorks borgmästare Rudolf W. Giuliani kunde där i våras hälsa tio amerikanska kardinaler välkomna till New York, till världens huvudstad, som han sade – ett uttryck av Johannes Paulus II från dennes besök i Central Park i New York 1995. Självmedvetande fattas inte längre de amerikanska katolikerna och deras biskopar. Allra minst sedan påven i mars i år utnämnt ytterligare tre amerikaner till kardinaler och därmed försett USA med sammantaget 14 ”purpurbeklädda” dignitärer. Bara Italien har fler. De nyutnämnda är Edward M. Egan, efterträdare till den förra året bortgångne inflytelserike ärkebiskopen av New York, kardinal O’Connor, Theodore E. McCormic, sedan början av året ärkebiskop i Washington och dessförinnan bland annat hjälpbiskop av New York och jesuiten Avery Dulles, teologiprofessor vid Fordhamuniversitetet i New York, Bronx. Redan vid ceremonierna i Rom presenterade sig dessa tre nyutnämnda prelater som stolta newyorkbor för resten av världen.

Den efterkonciliära amerikanska kyrkan har efter hand utvecklat ett ökande medvetande om ansvaret för sitt uppdrag i ett sekulariserat samhälle där kyrka och stat är åtskilda och den har också fått ett växande inflytande i världskyrkan. Man kan fråga sig om impulserna för världs-kyrkan längre kommer från Rom. Är det inte från New York, det vill säga från Amerika, som kyrkans framtid styrs? Trots att Rom vid sekelskiftet 1900 fördömde den amerikanska modernismen kan man undra om inte en ny amerikanism kommer att bestämma kyrkans framtid eller åtminstone på ett avgörande sätt kommer att påverka den.

Ledare för konsistorium och biskopssynod

Fler amerikanska kardinaler och ärkebiskopar än någonsin tidigare ingår redan idag i romerska kongregationer, råd och kommissioner. De deltar bland annat i de kongregationer som handlägger biskopstillsättningar, evangelisation och liturgi och i de påvliga råden för lekfolk, familj, fred och rättvisa och för massmedier. De deltar också i kyrkans centrala förvaltning på det ekonomiska och organisatoriska planet och även juridiskt. Kurians högste tjänsteman för inomkyrkliga disciplinärenden är den amerikanske kardinalen William W. Baum.

I år ombads ärkebiskopen av Chicago, kardinal Francis George, att hålla fastepredikningar i Vatikanen och påven utsåg kardinal Eagan till generalrelator för biskopssynoden i september i år. Amerikanerna knyter stora förhoppningar till denna synod eftersom stärkandet av de lokala biskoparnas ställning spelar en nyckelroll för dem. Amerikanska bis-kopar och teologer fogar allt fler byggstenar till en genomgripande kyrkoreform. Det finns en amerikansk dröm som tycks utmynna i en ny kyrkostruktur för det tredje årtusendet.

Enligt denna dröm står en stark påve i spetsen och han bistås i sin ämbetsutövning av en mer än idag värderad biskopssynod som samlas årligen och som förfogar över ett med kongregationerna likställt ständigt sekretariat i Vatikanen. På världsnivå är nationella och regionala bis-kopskonferenser verksamma och sköter om det kyrkliga livet i re-s-pektive kulturella miljö. Och i basen intar den lokale biskopen en stärkt position som lärare, herde och representant för kyrkan. I dessa strukturer ingår naturligtvis alltid lekfolk, kvinnor och män, och det är integrerat med ekumeniska kontakter. En dröm?

De amerikanska kardinalerna berörde en hel del av detta som diskussionspunkter vid det konsistorium som hölls i Rom i maj. Fastän det endast utgått en kort officiell kommuniké från denna tredagarsträff berättar den katolska pressen i USA detaljerat om enskilda deltagares inlägg. Mitt i prick träffade Washingtonkorrespondenten för Sunday Visitor – en nationell veckotidning med snarast konservativ karaktär – med rubriken ”Consistory in Context: How to lead the Church?” Här får man intrycket att påven bollat över en het potatis till kardinalerna, en apart blandning av kyrkliga frågor om relationerna mellan biskoparna och påven, primatet och kollegialiteten, mellan Rom och de lokala kyrkorna, mellan centralism och decentralism. Som ett exempel på tilltagande åsiktsskillnad på högsta nivå citerar den amerikanske journalisten två tyska kuriakardinaler: Walter Kasper, talesman för en decentraliserad kyrka också i ekumeniska sammanhang och Joseph Ratzingers varning för att göra kyrkans universalitet till en federation av de lokala kyrkorna. Vid nästa påveval, menar Sunday Visitor, kommer dessa båda positioner att fälla utslag.

Catholic New York refererar på framträdande plats förslag som väckts på konsistoriet att förbättra kollegialiteten genom att reformera bis-kopssynoden, till exempel av kardinal Law (Boston) som föreslår en årlig synod med fritt valda teman. Kardinal Dulles hänvisar till primatets nödvändighet men menar också att det sätt som det för närvarande utövas på är ett hinder för ekumeniken.

Men den kyrkliga pressen i USA noterar också uttryckligen att det inte bara handlade om strukturfrågor utan att det centrala temat gällde hur man skall förkunna evangeliets budskap i det nya århundradet. Även här kom på konsistoriet en impuls från Amerika. Ärkebiskopen av Los Angeles, kardinal Mahony, föreslog att ett direktorium för nyevangelisering skulle utarbetas. (Anmärkningsvärt är att han i detta sammanhang inte använde begreppet ”reevangelisering” som påven och biskoparna i Europa.) I denna intervention kan man märka amerikanernas pragmatiska inställning: de ser trosinnehållet definitivt fastställt i Världs-katekesen från 1992 och de behöver nu så att säga en manual för att transponera detta innehåll.

När Förenta staterna en gång grundades var kyrkan motståndare till den författningsmässiga åtskillnaden mellan stat och kyrka. Kyrkan och katolikerna har också varit mot en frihetlig demokrati och mot kyrkans oavhängighet gentemot staten. Den första spänningen gentemot Rom uppstod i slutet av 1800-talet när det amerikanska episkopatet intog en positiv hållning till skiljandet mellan kyrka och stat. Leo XIII, som i åtanke av de liberala strömningarna i Frankrike fruktade för en liknande utveckling i Amerika, reagerade med två encyklikor.

I Longinqua Oceani (1895) hävdade han visserligen att det kyrkliga livet i USA kunde blomstra väsentligen beroende på den stora friheten, men han kom likväl med en förmaning: ”Så bra det än är, så får man inte av detta dra slutsatsen att Amerika i detta hänseende skulle vara normerande och att det skulle vara bäst för kyrkan om staten och reli-gionen vore skilda åt som fallet är i Amerika.” Fyra år senare fördömde påven i Testem benevolentiae skarpt det som ”med ett samlande begrepp har kallats ’amerikanism’”. Därmed förstods framför allt den uttalade bekännelsen till förmån för den enskildes frihet i förhållande till den katolska läran och läroauktoriteten.

Sin trohet gentemot Amerika kunde katolikerna bevisa både i första världskriget som soldater vid fronten och medhjälpare på hemmaplan och i andra världskriget. Kyrkohistorikern Gerald P. Faherty hävdar i sitt bidrag i boken Kyrka och katolicism sedan 1945 att det i synnerhet var genom det avgiftsfria utbildningsprogrammet för deltagare i kriget som det avgörande steget framåt togs. Den engelske författaren Evelyn Waugh beskrev detta i tidskriften Life 1949 som att den katolska kyrkan förvandlats från att vara en kyrka för arbetare till att bli en kyrka för medborgare. Katolikerna fick en ny position i det amerikanska samhället vilket år 1960 manifesterades av att John F. Kennedy blev den förste katolik som valdes till president.

Avgörande för katolikerna i USA och för den amerikanska kyrkan på världsnivå blev också det andra Vatikankonciliets dokument om religionsfriheten. De amerikanska biskoparna som på andra Vatikankonciliet uppträdde på scenen som ”läraktiga skolpojkar” hade dock på ett område med sig erfarenheter som ingen i den västliga kyrkan delade: ett kyrkligt liv i ett land med stat och kyrka åtskilda och detta på religionsfrihetens grund. Faherty skriver att i den ursprungliga texten om reli-gionsfriheten (som från början var en del av ekumenikdekretet) förankrades den traditionella tesen att kyrkan i länder med katolsk majoritet måste göra anspråk på erkänsla och skydd av staten för att kunna fullfölja sina uppgifter. Andra förhållanden, som de i det samtida Amerika, betraktades enbart som ”hypoteser”.

Den amerikanske teologen John Courtney Murray kunde förmå konciliefäderna att avfärda den traditionella läran som ”tidsbetingad”. I stället antog konciliet – nu i en fristående deklaration om religionsfriheten – uppfattningen att kyrkan kunde ha en status som var fri från staten vilket mycket väl kunde regleras i moderna staters författning. I samband med konciliets moderna uppfattning av kyrkan som utvecklats från en europacentrerad kyrka till en världskyrka finner den amerikanske kyrkohistorikern R. Scott att kyrkan i USA slutgiltigt ”funnit sig själv” i dekretet om religionsfriheten.

På världskyrkonivå hade den amerikanska kyrkans ställning stärkts och på hemmafronten hade den blivit medelklassens kyrka om man såg till majoriteten av katoliker. Detta kom att starkt prägla den efterkonciliära katolska kyrkan . Härtill kan man lägga 1970-talets profilerade herdabrev mot atomkrig och för social rättvisa och på 1990-talet den amerikanska biskopskonferensens principförklaring om en förnyelse av medierna vilande på en etisk konsensus liksom ställningstagandet för det mänskliga livets okränkbarhet alltifrån de ofödda till de dödssjuka. I detta sammanhang skall man inte heller glömma bort pläderandet mot dödsstraff. Kyrkan i Amerika har förvisso inte förskonats från ett sjunkande antal gudstjänstbesökare och från minskande präst- och ordenskallelser och inte heller från spänningar mellan konservativa (som kallas ortodoxa) och progressiva (s.k. liberala) men vad som trots detta skiljer den amerikanska katolska kyrkan från den i Europa är den obrutna vitaliteten i hennes mission. Till denna sätter Johannes Paulus II ett starkt hopp.

Den amerikanska uppfattningen möter och har ideligen mött motstånd i Rom, närmare bestämt på enskilda ställen i kurian. Senast handlade det om översättningsproblemet med inclusive language i världs-katekesen och om adaptionen av den apostoliska konstitutionen Ex corde ecclesiae som berör den speciella situationen för det katolska högre utbildningsväsendet och på de som man uppfattat ”oamerikanska” anvisningarna i det romerska dokumentet Liturgiam autenticam.

Det delvis teologiska, men till största delen praktiska, handhavandet av de komplicerade frågorna om förhållandet mellan påven, kurian, världsbiskopssynoden och om de kontinentala, regionala och nationella biskopskonferensernas ställning visavi de lokala biskoparna har lett till att det i Amerika i åratal förts en debatt där primatsfrågan utgör en brännpunkt.

En överblick däröver ger den tidigare sekreteraren för biskopskonferensens mediaavdelning, Russel Shaw, i sin nyligen utkomna bok Papal Primacy in the Third Millennium. Av källförteckningen framgår att det bara i Amerika under de senaste fem åren utgivits över 20 nya boktitlar och ett otal tidskriftsartiklar i detta ämne. Påfallande ofta citeras tyska teologer alltifrån Hans Urs von Balthasar till Peter Hünermann, Hermann Josef Pottmeyer, Bernhard Häring, Hans Küng till Joseph Ratzinger.

Shaw betonar inledningsvis att det inte handlar om principerna för påvens jurisdiktion som sådan, utan frågan gäller hur denna jurisdiktion skall utövas i vår tid. Detta var också innebörden i det tal som ärkebiskopen av Los Angeles, John R. Quinn, höll kort före sin avgång den 29 juni 1996 i Oxford, vilket utlöste en debatt där primatsfrågan kom i förgrunden. Under temat ”The Claims of the Papacy and the Costly Call to Unity” åberopade han den 1995 publicerade encyklikan Ut unum sint, där Johannes Paulus II inbjuder till en ny reflexion över utövandet av påveämbetet eftersom det i ekumeniskt hänseende uppstått en ny situation.

Quinn talar om två konkurrerande modeller för kyrkan, den ”politiska” och den ”kyrkliga”. Medan den politiska modellen omfattar fastställda regler med central kontroll söker den kyrkliga modellen sina principer för enhet i mångfalden av Andens gåvor och verk. 1999 utgav Quinn en kompletterad och nyanserad version av sitt Oxfordtal med titeln ”The Reform of the Papacy”. Här kommer han till slutsatsen att påveämbetet i två avseenden utgör ett problem för kyrkan och för de kristnas enhet och han nämner först centralismen och påpekar sedan ”nödvändigheten av en reform av den romerska kurian”.

Förslag till förändringar av sex kyrkliga strukturer

Bara några månader efter Quinns Oxfordtal och helt oberoende av varandra hölls ett symposium i Rom om påveämbetet till vilket troskongregationens prefekt inbjudit bland andra den amerikanske teologiprofessorn vid Boston College, Michael J. Buckley. Buckley föreläste om förhållandet mellan påveämbetet och biskoparnas kollegialitet. Han hänvisade till den ömsesidiga förbindelsen mellan primat och kollegialitet, vars mål är kyrkans enhet och alla troendes communio. Som ett konkret steg till ett förnyat utövande av påveämbetet med hänsyn till bis-koparnas teologiskt förankrade position föreslog Buckley att man skulle återgå till en gammal praxis enligt vilken den lokala kyrkan medverkar på ett avgörande sätt när en biskop skall väljas och där den lokale biskopen inte kan förflyttas från sitt säte till ett annat av påven.

I sin bok om primatet i det tredje millenniet – i förordet uttryckligen bekräftat som ett balanserat inlägg av den ansedde ärkebiskopen av Denver, Charles J. Chaput – tecknar journalisten Shaw sex punkter värda att diskutera. Vid sidan om biskopsval berör han en uppvärdering av biskopssynoden, regelbundna ekumeniska koncilier, en kuriareform, biskopskonferensernas kompetens både nationellt, regionalt och kontinentalt och påveval.

Med hänvisning till olika historiska och aktuella sätt att välja biskop fastslår Shaw, som den typiske amerikan han är, att sådana val inte skall behöva konfirmeras av statliga instanser. Framför alla andra demokratiseringsförslag vid biskopsval framhåller han att så många företrädare för olika gremier och grupper, också lekfolket, som möjligt skall engageras vid nomineringen av kandidater i stiftet. Utnämningarna bör i hela världen dock ske på ett enhetligt sätt av påven.

För att reformera biskopssynoden finns åtskilliga förslag: Den skall få ett ständigt sekretariat baserat i Vatikanen, och i ämnesval och diskussioner vara en fritt vald församling av biskopar från hela världen, som kallas eller väljs av de nationella biskopskonferenserna och de romerska kongregationerna och den skall få konstitutionell status. Shaw värderar alla förslag efter deras realistiska möjligheter, men han anser avgjort det förslag som går ut på att biskopssynoden också skulle välja påve tvivelaktigt.

Beträffande förslaget om regelbundna koncilier menar Shaw att bara utomordentligt viktiga och globala ämnen kan vara anledning härtill; annars finns det risk för att koncilierna görs till en instans över påven och att man bordlägger teman i andra gremier som till exempel biskopssynoderna och därmed underminerar den katolska kyrkans ordinarie kompetens. Den enorma insats i tid och resurser som ett koncilium kräver kan dessutom sparas in eftersom, och här talar journalisten, den moderna kommunikationsteknologin erbjuder möjlighet till ett ständigt informations- och meningsutbyte.

Ärkebiskop Quinn talade engagerat redan i sin Oxfordföreläsning om en kuriareform och han anförde ett antal fall av otillbörlig myndighetsutövning av kuriatjänstemän gentemot lokala kyrkor och biskopar. Centralstyret berör för övrigt inte bara de speciella amerikanska förhållandena. Efter det att man börjat reformera kurian genom att internationalisera dess tjänstemän går de flesta förslagen till fortsatt reform av kurian ut på att klarlägga kurians kompetensområde. Shaw ser kurian som en myndighet men varnar ändå för att ta bort dess byråkratiska kompetens och förflytta dem till andra instanser.

Förutom kuriareformen diskuteras biskopskonferensernas kompetens och struktur såväl i förhållande till påven som till lokalkyrkorna och till kyrkfolket i största allmänhet. Förutom den teologiska aspekten av ett ”ömsesidigt stärkande” som Buckley hänvisade till på det nämnda romerska symposiet tycks biskopskonferensens betydelse redan ha stärkts av Johannes Paulus II, som Shaw tolkar det, och han hänvisar till 1998, då påven uttryckligen betecknade sin läroauktoriet som bindande, när den utövas från Rom unisont eller tillstyrks med två tredjedels majoritet. Enligt Shaw handlar strukturreformen av biskopskonferensen inte om kompetensfrågor i delaktigheten i läroauktoriteten utan om ”att mer än hittills engagera de lokala biskoparna i frågor som ligger på ett plan över stift och nation”.

Även för påveval finns det en rad ändringsförslag med hänvisning till att kardinalskollegiet inte representerar biskopskollegiet på ett adekvat sätt. Mot dessa anför Shaw att det är svårt att finna en bättre representativitet och att det skulle medföra en alltför tidsödande process att inrätta ett något utvidgat valgremium med företrädare för enskilda bis-kopskonferenser. Shaw går inte in på kravet om att tidsmässigt begränsa påvens ämbetstid.

Beträffande utövandet av påveämbetet syftar de amerikanska kritikerna helt pragmatiskt på några speciella drag i Johannes Paulus II:s pontifikat. På American Academy of Religions årliga sammankomst 1997 i San Francisco antydde en studiegrupp, som återknöt till temat, om en fortsättning av den dialog som John R. Quinn inlett om primatet. Det gällde den förnyade Mariafromheten och favören för rörelser som Opus Dei å ena sidan och å andra sidan vad man betecknade som ett återfall i ”Catholic religious imagination” på Rom och påven.

Johannes Paulus II:s många utförliga läroskrivelser och hans många resor ställs också i relation till biskoparnas ställning i kyrkan. Båda dessa aktiviteter ger ett intryck av att påven ensam förkroppsligar kyrkan. Shaw hänvisar till att Johannes Paulus II visserligen har publicerat färre men desto omfångsrikare lärodokument än sina föregångare och att ”flödet” av påvliga lärodokument hållit i sig ända från 1800-talet. Genom dessa påvliga encyklikor inskränks biskoparnas läroauktoritet. Och beträffande de många resorna, menar Shaw, leder de till att de troende ser påven ensam som kyrkoledare. I fråga om dessa två aktiviteter vädjar de amerikanska observatörerna om ”more balance” på grund av spänningsförhållandet till biskopskollegialiteten.

Framtida principer för kollegialitet, subsidiaritet och inkulturation

Till diskussionen om de kyrkliga strukturerna och balansen mellan påven och biskoparnas kollegialitet kommer också till sist för den inhemska amerikanska kyrkan en observation om subsidiaritet och om inkulturation, det vill säga om dess ”amerikanska prägel”. Inkulturation rör inte minst frågorna om den nationella biskopskonferensens ansvar för regionala regleringar av prästernas tjänst och i synnerhet frågor om lekfolkets medverkan.

Om man överhuvudtaget skall kunna tala om en ”amerikansk prägel” fastslår Arthur Jones från National Catholic Reporter i sin nya bok New Catholics for a New Century, så sker denna prägling av lekfolket. I jämförelse med de olika kulturella traditioner som lever hos majoriteten i det amerikanska samhället är det katolska livet så mångfacetterat rikt som knappast i något annat land och dessutom är det mer livaktigt och fromt än i något annat land i västvärlden. Detta beaktas alltför lite av många amerikanska biskopar. De är förvisso medvetna om sitt ansvar som herdar och lärare, men de bevakar inte sin rätt till inkulturation tillräckligt mycket.

Det faktum att de flesta biskopar har utnämnts av Johannes Paulus II och att deras trohet mot påven samverkat till att de en gång valdes utesluter inte enligt Jones att de utvecklas individuellt och intar olika positioner i många frågor. Ärkebiskop Quinn har till exempel rönt både positiva och negativa gensvar på sina propåer om påvens primat från sina biskopskolleger. Men Jones menar att alla kontroverser förlorar i vikt i förhållande till den obrutna kraften i amerikanernas tro.

Just i fråga om kontroverserna drar Jones slutsatsen av det som sker i Amerika ”att kyrkan i USA är en återkommande fallstudie av hur man lever i ett ständigt föränderligt samhälle och att kyrkan där uppvisar många drag av kyrkan i morgondagens värld”. Jones talar om den ”amerikanska epoken” och inte om en ny ”amerikanism”, kanske för att just denna term är alltför belastad. Om Vatikanen studerar vad som är positivt inom den amerikanska katolicismen kan man få inspiration till hur en vitalisering i andra länder skulle kunna utvecklas. Jones som presenterade sina idéer på en kongress för journalister i maj i år i Dallas (Texas) profeterade vid detta tillfälle utifrån ett världskyrkligt perspektiv på år 2040: ”Om Rom inte kan förlika sig med den nuvarande ’amerikans-ka epoken’ kommer man att vara ännu mindre i stånd att möta nästa epoks förändringar, nämligen epoken med katoliker som inte har vit hudfärg.”

Översättning: Anna Maria Hodacs

Publicerad 2001 i nummer 7