Utan berättelserna vet vi inte vilka vi är

av JOHN SJÖGREN

”Och han brast i gråt.”

De första berättelser som jag minns att jag verkligen drabbades av som barn var berättelser hämtade ur Bibeln. Antingen läste jag dem i färggrant illustrerade biblar anpassade för barn, eller så lyssnade jag till dem i dramatiserade versioner på skiva eller band. Mitt starkaste minne är från en inläsning jag ofta lyssnade på av passionsberättelsen.

Det var främst historien om Petrus som drabbade mig. Hur han svor att aldrig svika, men sedan ändå svek; hans stora hjärta, hans svaghet, hans mänsklighet. Alltid när berättelsen om Petrus nådde sin kulmen, när han förnekat Jesus för tredje gången, precis som Mästaren förutspått, och det på typiskt sparsmakat bibliskt manér berättas att ”han brast i gråt”, ja då brast också något i mig. Det är mitt första minne av att en berättelse verkligen skakade mig i grunden.

I efterhand har jag funderat kring vad det egentligen var som drabbade mig så starkt. Var det den empatiska förmågan som genom berättelsen och inbillningskraften väcktes i mig? Kanske. Men egentligen tror jag att det jag upplevde som barn var något ännu djupare än att leva sig in i en annan människas öde. Jag skulle snarare vilja formulera det så här: Jag insåg att Petrus var jag. När jag tog till mig berättelsen ställde jag mig inte endast i Petrus sandaler, utan gränsen mellan oss suddades ut. Detta, insåg jag, är en berättelse om mig.

Och så tror jag att berättelser, i alla fall de som verkligen betyder något, bör läsas. De handlar inte om andra människor, utan om oss själva. Alla har vi väl någon gång varit Job på askhögen, Josef i brunnen eller den bönhörda Hanna som jublar i lovsång? Genom berättelserna lär vi oss inte bara att förstå andra människor, vi lär oss framförallt att förstå oss själva.

Detta gäller på såväl individuell som övergripande kulturell nivå. Grunden för och hjärtat i en levande kultur är dess berättelser. Berättelserna är det fundament på vilket en kultur vilar. I vår västerländska civilisation har det framförallt varit just de bibliska berättelserna som utgjort denna grund. Även om man kan ana glimtar av de bibliska berättelserna i mycket av det samtida berättandet, så kan man ändå fråga sig vad som händer när kunskapen om Bibelns berättelser alltmer tycks tyna bort. Glömmer vi inte vilka vi är när vi inte längre känner till de grundläggande berättelser som format oss?

Mycket skulle kunna sägas om detta. Men jag vill här bara vittna om min egen erfarenhet: det är i och genom berättelser vi förstår vilka vi är. Med jämna mellanrum dyker debatter upp om läsande (ofta sviktande sådan) och litteraturens eventuellt goda effekter. Senast var det Merete Mazzarella som i en understreckare i Svenska Dagbladet försökte slå hål på myten att läsning gör oss till bättre och mer empatiska människor. Det må vara en myt. Men jag tror att hela frågan är felställd. Litteratur och berättande gör oss kanske varken till bättre eller sämre människor, men det är en av de praktiker som överhuvudtaget gör oss till kulturella varelser. Utan berättelserna skulle vi inte veta vilka vi är.

Jag har ägnat en ansenlig del av mitt liv åt att läsa och skriva. Har det gjort mig till en bättre människa? Förmodligen inte. Men utan läsandet, utan berättelserna, hade jag haft betydligt svårare att förstå vad det ens innebär att vara människa.

John Sjögren 2020-10-17

Lyssna på Signumpodden om Bibeln och litteraturen via länken här.