Utan rättvisa ingen fred

–Påven Benedictus XVI:s fredsbudskap för 2013.

av Anna Maria Hodacs

En förhållandevis sen tradition i den katolska kyrkans historia är firandet av världsböndagen för fred på nyårsdagen. Påven Paulus VI var den förste som – mitt under det kalla kriget med den då rådande misstänksamheten och maktpolitiken – i december 1967 vände sig till de styrande i hela världen och förklarade årets första dag som världsfredens dag.

I Benedictus XVI:s fredsappell för år 2013 aktualiseras vad denne påve ser som vår tids stora hot mot freden: spänningar och konflikter på grund av en växande ojämlikhet mellan rika och fattiga; ett utbrett själviskt och individualistiskt synsätt som tar sig uttryck bland annat i en ”oreglerad finansiell kapitalism”, terrorism, internationell kriminalitet, en typ av fundamentalism och fanatism som förvanskar religionen.

I årets fredsbudskap erinras om två 50-årsjubileer: Johannes XXIII:s fredsencyklika Pacem in terris och Andra Vatikankonciliets öppnande. Framför allt lyser pastoralkonstitutionen Gaudium et spes fram mellan raderna, det vill säga synen på de kristna som ”Guds folk som i nära samhörighet med hela den mänskliga gemenskapen är kallade att dela de glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor”.

”Hos varje person finns en djupgående längtan efter fred som i viss mån sammanfaller med önskan om ett innehållsrikt, lyckligt och framgångsrikt mänskligt liv. Med andra ord motsvarar denna fredslängtan en grundläggande moralisk princip, nämligen plikten och rätten till en fullödig social och gemensam utveckling som är en del av Guds plan för mänskligheten. Människan är skapad för fred, som är en Guds gåva”, säger Benedictus XVI.

Freden – Guds gåva och människans möda

Det ligger en för katolskt tänkande typisk paradox dold i sambandet mellan gåva och möda. Människan, alla människor, äger en inneboende förmåga att lära känna det sanna och det goda och därmed ytterst att lära känna Gud själv. Förnekas detta hotas freden. Samtidigt är fredsskapande frukten av ett mänskligt arbete. Alla människor, alla gemenskaper av vare sig religiöst, civilt eller kulturellt slag är kallade att arbeta för fred, likaså människor på alla utbildningsnivåer. ”Fred handlar huvudsakligen om att uppnå samhällets allmänna bästa på dess olika nivåer, de grundläggande och mellanliggande, de nationella, internationella och globala.” Att kämpa för ”det allmänna bästa” är att sträva efter fred. Med det allmänna bästa menas ”summan av de samhällslivets villkor som tillåter såväl grupperna som de enskilda medlemmarna av samhället att fullständigare och lättare uppnå sin fulländning”, enligt den katolska katekesen som här citerar Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes.

Att respektera det mänskliga livet ur alla dess många aspekter, från konceptionen, genom fostrets utveckling, fram till dess födelse och fram till det naturliga slutet på människans liv, detta utmärker de sanna fredsstiftarna. Den som älskar fred kan inte acceptera angrepp på och brott mot livet. Den som stöder en liberalisering av abort kanske inte inser att man därigenom talar för en falsk fred. ”Varje angrepp på livet, särskilt på livet i dess begynnelse, orsakar oundvikligen ohjälpliga skador på utvecklingen, freden och miljön. På basen av en förminskad och relativistisk syn på människan och ett skickligt användande av dubbeltydiga uttryck som syftar till att främja en förmodad rätt till abort och eutanasi är det inte heller korrekt att på ett dolt sätt införa falska rättigheter eller friheter i lagstiftningen som utgör ett hot mot den grundläggande rätten till liv.” Påven fastslår också här att ”äktenskapets naturliga struktur som en förening mellan en man och en kvinna” behöver erkännas. Dessa principer, säger påven, ”är inte några trossanningar och följer inte automatiskt på rätten till religionsfrihet. De är inpräglade i själva den mänskliga naturen, tillgängliga för förnuftet och således gemensamma för hela mänskligheten.” De är inte konfessionella. Kyrkan ska anstränga sig för att främja dem. Om dessa principer förnekas skadas rättvisan och freden eftersom detta är ett angrepp på sanningen om den mänskliga personen. Påven försvarar i detta sammanhang även principen om samvetsvägran när det gäller lagar eller beslut som kränker den mänskliga värdigheten som abort och eutanasi.

Den grundläggande rätten till religionsfrihet både vad det gäller frihet till något och från något är relaterad till internationell fred. I detta sammanhang skulle man kanske ha förväntat sig att påven hade nämnt något om de svåra förföljelser som kristna för närvarande utsätts för i många delar av världen. Men han konstaterar att ”i länder med lång kristen tradition är det sorgligt att se att den religiösa intoleransen har ökat, särskilt i relation till kristendomen och mot dem som bara bär ett tecken på sin religiösa tillhörighet”. Den interreligiösa dialogen som ett medel som skulle kunna främja religionsfriheten nämns inte i sammanhanget.

”En av de sociala rättigheterna och plikterna som är mest hotad i dag är rätten till arbete”. Denna rätt hotas av den aktuella finansiella och ekonomiska krisen som i sin tur förorsakar allt större ojämlikheter. Påven efterlyser en ny ekonomisk modell. Han skriver: ”De senaste decenniernas förhärskande modell eftersträvade största möjliga vinst och konsumtion, på grundval av ett individualistiskt och själviskt synsätt, liksom att den betraktade individerna endast i termer av deras förmåga att möta konkurrensens krav. Konkret behövs det fredsstiftare i det ekonomiska livet som på ett kollegialt sätt upprättar band till sina medarbetare, kunder och konsumenter”, säger påven och fortsätter: sådana ”som engagerar sig i det ekonomiska livet för det allmänna bästas skull och inser att deras arbete är något som går utöver deras egenintresse till gagn både för nuvarande och framtida generationer”. I samband med beskrivningen av vår tids konsumtionskultur kunde man kanske ha förväntat sig en passus om förhållandet mellan vår hotade miljö och en ständigt ökande tillväxt.

Påven efterlyser också ”etiska strukturer för valutamarknader, finansiella och kommersiella marknader; dessa måste stabiliseras, samordnas och kontrolleras bättre så att de inte blir skadliga för de allra fattigaste”. Han vänder sig tydligt mot ”en oreglerad finansiell kapitalism”. Det viktigaste fokus ska ligga på matkrisen som bedöms som allvarligare än finanskrisen. En säker tillgång till mat hotas av plötsliga prissvängningar på råvaror inom jordbrukssektorn och av ekonomiska aktörers oansvariga beteende och även av brist på nationell och internationell kontroll. Det måste göras ”möjligt för bönder, i synnerhet för dem med små jordbruksegendomar, att utföra sitt arbete på ett värdigt och hållbart sätt ur en social, ekologisk och ekonomisk synvinkel”.

Att fostra fredsstiftare

”Familjen är ett av de oundgängliga sociala subjekten för att åstadkomma en fredens kultur.” Men också kulturinstitutioner, skolor och universitet har till uppgift att utbilda framtidens ledare till fredsstiftare. Deras bidrag till vetenskaplig reflektion kan skapa en antropologisk och etisk grund för ekonomiska och finansiella aktiviteter. Påven pläderar för en fredens pedagogik som ger människorna tillgång till legitima moraliska referenspunkter och påminner om att fredsstiftande handlingar är sådana handlingar som gagnar det allmänna bästa. Att odla fred är mer än att vara tolerant. Av fredens pedagogik följer förlåtelsens pedagogik. Tankegången konkretiseras av ett citat ur ett tal som påven höll vid sitt besök i Libanon i september 2012: ”att säga nej till hämnd, att känna igen orättvisor, att acceptera förlåtelse utan att samtidigt söka den, och slutligen, att förlåta.” Det onda övervinns av det goda, och rättvisa måste eftersträvas genom att imitera Gud Fadern som älskar alla sina barn.

Hela nyårsbudskapet finns i svensk övers. av sr Madeleine Fredell OP på www.katolskakyrkan.se.