Václav Havels intellektuella väg

Timothy Garton Ash från Oxford tillfrågades vid årsskiftet av der Spiegel: ”Vem är den mest betydande statsmannen i Europa under detta århundrade?” Garton Ash svarade: ”Václav Havel har jag alltid ansett som en lysande gestalt. Han har en övertygande vision om en fundamental liberal ordning för Europa och världen i övrigt. Han tänker i långsiktiga perspektiv, vilket knappast någon annan i Europa gör…” Följande artikel är hämtad från Stimmen der Zeit nr 4/2000. Citaten är där inget annat framgår från Havels brev från fängelset.

En sammanfattning av sin liberala vision om den frihet som vilar på en bestämd ordning har Havel gett i det tacktal som han höll i Philadelphia, när han tog emot ”Philadelphia Liberty Medal” den 4 juli 1994. Här betecknar han samtiden som en postmodern övergångstid, vars politiska huvudproblem kommit i dagen genom två världsvida imperiers sammanbrott, nämligen det kolonialistiska och det kommunistiska. Nu gäller det att finna en form för samexistens mellan olika kulturer, folk, raser och religiösa sfärer i en enda gemensam civilisation. Att lösa denna uppgift är inte möjligt om man inte orienterar sig efter en för människorna föregiven övergripande ordning. Att en sådan ordning existerar var människorna tidigare övertygade om. Den i många avseenden fantastiskt framgångsrika moderna vetenskapen har i stor utsträckning låtit denna tidigare insikt försvinna. Men den postmoderna vetenskapen har åter börjat upptäcka den.

Havel hänvisade speciellt till den väg till kunskap om världens och universums ordning, som påvisats genom den s.k. ”antropiska kosmologiska principen” och ”Gaiahypotesen”. Ett nytt medvetande har börjat växa fram, för vilket inte längre uppfattningen om ett mekaniskt fungerande universum är avgörande. Det finns ett nytt medvetande om ett sammanhang där man kan skönja frihetens mirakel. Det är nödvändigt att också politikerna kommer till insikt om detta: ”Politikerna kan på internationella fora tusentals gånger upprepa att grunden för den nya världsordningen ligger i respekten för de mänskliga rättigheterna, men det betyder ingenting så länge detta krav inte bärs upp av respekten för varats under, universums under, naturens under, vår egen existens under.” Den mänskliga existensens mirakel hyllades enligt Havel en gång i och med att man antog oavhängighetsförklaringen i Philadelphia. Nu måste denna kompletteras med en återblick på människans skapare: ”Bara den som erkänner den universella ordningens och skapelsens auktoritet, den som värdesätter rätten som är en del av den och som har del i den, kan värdesätta sig själv och sina medmänniskor på ett autentiskt sätt och på så vis också hedra denna rätt. Den självständighetsförklaring som antogs i denna byggnad för 218 år sedan, slår fast att skaparen gav människan rätten till frihet. Det förefaller som om människan bara kan förverkliga denna frihet om hon inte glömmer bort vem som har gett henne den.”

Sådana ord har Havel inte alltid varit i stånd att yttra. De bygger på en insikt, som han lyckades nå fram till genom en långsam och ansträngande process. Under denna tid var han tvungen att uppleva en smärtsam inskränkning av sin personliga frihet. Gentemot den kommunistiska ideologin orienterade makthavare förföljde honom och satte honom i fängelse. I efterhand kan man inse att just detta att befinna sig i fångenskap erbjudit en avgörande intellektuell hjälp till att upptäcka grunddragen i denna ordning. Men viktig är också den väg som fört honom dithän.

Ett försök att leva i sanningen

Född 1936 växte Václav Havel upp under den kommunistiska regim som tagit över makten i hans land efter andra världskriget. Indoktrineringen hade till resultat att han gjorde den marxistisk-leninistiska ideologin till sin egen. I detta sammanhang kan nämnas att han kom från en förmögen familj som fått gå ifrån sin egendom och att han själv behandlades som en son till kapitalister när han lämnade grundskolan 1951. Gymnasiet var stängt för honom. Under fem års tid jobbade han praktiskt som laborant men därefter lyckades hans mamma få in honom i ett kvällsgymnasium som inrättats för att vidareutbilda nyutnämnda arbetsledare. Just under denna hans föräldrars sämsta tid hängav han sig åt, som han senare bekänt, att bekämpa borgerligheten, för han var övertygad om att man måste stå på de förtrycktas och utsugnas sida.

Efter militärtjänstgöring var emellertid Havels försök att få ägna sig åt humanistiskt-vetenskapliga studier förgäves. Till slut fick han 1960 jobb på en liten teater i Prag, vilket varade i åtta år. Här skötte han olika funktioner, alltifrån kulisserna till belysningen, men han var också sekreterare, lektör och dramaturg. Arbetet på teatern gav honom impulsen till att skriva egna pjäser som kom ut 1963 och 1964. De var opolitiska och rönte framgång till och med internationellt. Tack vare detta blev han inbjuden att medarbeta i redaktionen för en nygrundad tidskrift för unga skriftställare.

I samband med denna verksamhet kom han i kontakt med de så kallade reformkommunisterna som 1968 åstadkom den övergående liberaliseringen som kom att kallas Pragvåren. En gång tog han till orda offentligt med en lång artikel. Han företrädde där en tes som utgick från reformkommunisternas åsikt: man skulle inte nöja sig med att förbättra enpartisystemet, utan man måste också erbjuda möjlighet att bilda ett legalt oppositionsparti.

Sedan reformrörelsen slagits ner av de socialistiska broderländernas arméer anslöt sig Havel till en grupp intellektuella som protesterade med manifestet Tio punkter, riktat mot Gustav Husáks avliberaliseringspoli-tik. För Havels del innebar detta att han dömdes till publiceringsförbud och att hans pjäser inte fick uppföras i hemlandet. Men detta kunde inte förhindra att han blev mycket framgångsrik utomlands både med sina böcker och sina dramer. Hans dramatik anslöt sig till den absurda teatern. I sina pjäser framställde han människor som tvingas till en meningslös tillvaro.

En viss påverkan kunde han lika fullt utöva också i sitt hemland. Han riktade sig i ett öppet brev till president Husák, vilket kopierades och spreds av hans vänner. I detta gjorde han en analys av livet i ett kommunistiskt land, där statsledningens makt helt vilade på medborgarnas rädsla. Genom sin blotta existens visade brevet i sig att rädslan kunde övervinnas och att statsmaktens räckvidd alltså inte var obegränsad.

Vad som kom att betyda mycket för Havel var den europeiska säkerhetskonferensens slutdokument, i synnerhet som denna förklaring till de mänskliga rättigheterna undertecknats av de tjeckoslovakiska makthavarna. När sedan medlemmarna av en rockgrupp blev häktade och också dömda för att gruppens musik inte föll partiledningen på läppen tog Havel tillsammans med några vänner initiativet till att publicera Charta 77, ett manifest som krävde att man skulle slå vakt om de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga friheterna. Av detta skäl häktades Havel i mars 1977 och hölls fången till i maj. När han frigavs och senare dömdes till 14 månaders fängelse hängde detta samman med det upprop som fört honom i fängelse. Myndigheterna spred nu i offentligheten ut att han hade brutit med Charta 77. Denna åtgärd kom Havel, som vi skall få se, att befatta sig mycket med.

Havel gav emellertid inte upp sina ansträngningar för de mänskliga rättigheterna. I maj 1979 blev han åter häktad tillsammans med några vänner och i oktober dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse. Man lät honom förstå att han borde skriva en ansökan – då ställdes det i utsikt att han till och med skulle kunna få resa till Amerika och helt få ägna sig åt teatern. Denna gång svarade Havel nej. Han ville inte att hans vänner skulle förlora tilltron till honom och han menade att han därigenom skulle ha förrått de mänskliga rättigheternas sak. Så till vida tog han på sig fängelsestraffet frivilligt – för sina vänner. När strafftiden led mot sitt slut förkortades den med några månader eftersom han vid den tiden led av en livshotande sjukdom och man ville förhindra att hans död skulle läcka ut i världspressen. Sådana var villkoren för Havel när han förmådde upptäcka vad han kallade ”världsordningen”.

En viktig tanke slog honom redan 1978 efter hans frigivning och innan han häktats på nytt. Den kommer till uttryck i en lång essä ”Försök att leva i sanningen”. Häri försöker han att bättre förstå karaktären av det våld som man utsattes för i en stat med kommunistiskt herravälde. Han kom fram till att det i olika avseenden förelåg en skillnad mellan en sådan stat och en klassisk diktatur.

Det viktigaste tycktes honom den omständigheten att den traditionella diktaturen mer eller mindre uppstod genom spontana samhälleliga konstellationer, medan den kommunistiska diktaturen alltid var en konsekvens av en sedan länge driven kamp, ledd av den sedan 1800-talet verksamma internationella arbetarrörelsen och av de övertygelser som utvecklats i denna rörelse. Denna gör anspråk på att förfoga över en vetenskapligt grundad sanning om människans väsen, hennes ursprung, hennes aktuella uppgift och hennes framtid. Denna fråntar den enskilde medborgaren allt personligt ansvar för de samhälleliga problemen. Detta har till följd att grunddragen i människans väsen, hennes samvete överskyles. Men livet är inte något en gång för alla förstelnat, utan det medför alltid nya situationer som människan dras in i. Då väcks åter samvetet. Av detta lär sig människan vad det innebär att leva i sanningen. Samtidigt visar sig ideologins värld vara behärskad av lögn. I den mån denna sanning breder ut sig förlorar den kommunistiska diktaturen marken under fötterna. En dag kommer den att störta samman inte på grund av något våldsamt angrepp utifrån utan på grund av sin inneboende svaghet.

Havel visste naturligtvis inte när denna dag skulle komma. Men han visste mycket väl att han själv måste engagera sig för ett liv i sanningen även när det innebar ett liv i fängelse.

De tre horisonterna

Fängelsetiden använde Havel till att reflektera över sin egen situation och den situation som rådde för den samtida mänskligheten. Under de arbetsfria veckosluten tecknade han ner sina tankar i brev till sin fru – han hade fyra sidor till sitt förfogande varje vecka. I dessa brev tog hans vision om en frihet förbunden med ordning sin form. Först måste Havel slå fast att livet i fängelset för honom och de olycksbröder som var inspärrade i samma fålla, karaktäriserades av hårt kroppsarbete, ständig övervakning och en långtgående förlust av integriteten. Speciellt tungt fann han det vara att fängelset också ockuperade hans inre. Långsamt kom han till den uppfattningen att fängelselivet inte bara, självfallet till det yttre, skilde sig från världen utanför, utan också på det andliga och psykologiska planet. Mentalt hade han ”känt sig som hemma”, som i en ”moderlig omgivning”, som på något sätt av sig själv skänkte mening åt allt. Och han förstod att människan i allt vad hon gör relaterar sig till någonting utanför henne själv, till ett slags personlig, existentiell horisont. Hon gör allt mot bakgrund av denna horisont, som definierar hennes handlande och ger det mening.

Därefter fick han klart för sig att fängelselivet också relaterade till en horisont, visserligen till en annan sådan. Ett hem erbjuder fängelset bara skenbart, och det försätter den enskilde i en själslig isolering och utestänger all mening. Fängelsevistelsen kom alltså att visa att det mänskliga livet kan levas utifrån två mycket olika horisonter.

Efter det att Havel hade kommit fram till denna distinktion och tolkat fängelsehorisonten som en sektor av isolering och meningslöshet, och den andra horisonten som förknippad med upplevelsen av meningsfullhet, förtroende för medmänniskorna och en känsla av att vara hemma, frågade han sig varifrån upplevelsen av denna mening i den senare horisonten egentligen kom. Det stod klart att den inte kom från det egna jaget; för annars skulle den också finnas i den första horisonten,vilket inte var fallet. Men inte heller från de medmänniskor som man relaterade till i den andra horisonten kunde ursprunget till meningen komma; ty under livsloppet växlar de personer som man känner sig hemma hos, medan livets meningsfullhet ändå består. Det måste alltså bortom varje konkret horisont finnas en tredje horisont som lyser upp den andra horisonten som en ljuskälla i en lampskärm eller som för en tågresenär som ser horisonten i varje konkret horisontbild: Horisontlinjen gömmer sig, öppnar sig, ändrar sig på varje tänkbart sätt, men horisonten själv förblir och varar oavsett om den göms eller förändras – så gömmer sig också bakom varje konkret existentiell horisont (för ögonblicket gömd av muren men desto mer levande erfaren i det inre) ytterligare en egentligen tredje horisont. Den är den mest abstrakta, den mest gömda och den svåraste att uppfatta och samtidigt paradoxalt nog den säkraste (den stannar kvar även om allt konkret bryter samman) och den är den sista och absoluta (som alla livets relativiteters absoluta horisont).

Fängelselivet stimulerade Havel till ett utkast till en ny tankemodell för att tyda livet. Som en omedelbar sanning var den viktig för honom och den erbjöd ett grundläggande korrektur till den marxistisk-leninistiska ideologin. Det som skänker livet dess mening är enligt denna modell inte en av människor uttänkt ideologi, utan ett sammanhang som visar sig för människan fastän hon inte själv har skapat det. När Havel senare tillmätte vetenskapen så stor betydelse också för politiken, var det därför att han var övertygad om att den var i stånd att ytterligare utforska och beskriva detta sammanhang både i dess enskildheter och i stort.

Redan i och med sin första upptäckt frågade han sig om han inte själv skulle kunna yttra sig mer om dessa samband. Han märkte att den absoluta horisonten av många människor erfors som Gud. För honom själv var detta inte fallet, fastställde han. När de brev som han skrivit till sin fru cirkulerade bland hans vänner väckte det frågan varför han använde så abstrakta ord som horisont och mening och alltid värjde sig för den kristna traditionen. Han förklarade då att det hos honom verkligen fanns ”en närhet till den kristna känslan” men inte mer än så. Ty en ärlig ”tro på en personlig Gud” förutsätter en erfarenhet av ett personligt tilltal. Det kände han inte av: ”Hos mig saknas den mystiska upplevelsen av ett faktiskt tilltal eller en uppenbarelse.”

Däremot anser Havel det berättigat att sammanföra den absoluta horisonten med det som Martin Heidegger, vilken han uppskattade mycket, kallade ”varat”. Utan egen avsikt bidrog han genom sin teori om de tre horisonterna till att på ett väsentligt sätt klargöra begreppet ”varat”.

Medmänniskan

Fängelsevistelsen väckte för Havels del ytterligare tankar av stor räckvidd. I utkastet till sin förklaringsmodell hade han antagit att det mänskliga gick i uppfyllelse i den andra horisonten, som i motsats till den första är uppfylld med mening och som är något av en transparent för det ljus som utgår från den tredje horisonten. Nu försökte han förklara vilket moment som berodde på det mänskliga i denna egenskap.

Han var övertygad om att förmågan att fritt ta på sig ansvar var det som gjorde människan till människa. Det låg då nära till hands för honom att förmoda att meningen utgår från den som kan bära ansvar, människans ”jag-vara”. I detta avseende anslöt han sig till den nyare tidens filosofi som betraktar det mänskliga subjektet som sin utgångspunkt. Uppenbarligen var han inte medveten om att han, i och med att han tolkat den absoluta horisonten såsom ”varat”, hade utgått från ett modernt filosofiskt tänkesätt. Men snart lade han märke till att han i denna ansats tvingades att föreställa sig den absoluta horisonten som en produkt av jaget, något som enligt hans egen övertygelse måste vara felaktigt. I stället vänder han nu jaget mot ”duet” – visserligen i en speciell form, i den form som han hade upplevt allra starkast i fängelset – nämligen i form av den kroppsliga frånvaron. Detta hade en viktig följd. Allt det som en vetenskapligt arbetande biograf normalt förmår uppfatta hos en människa, tycktes honom enligt denna uppfattning otillräckligt: ”Den andre är för oss … inte bara det som han gjort och hur han betett sig; allt det är han visserligen, men han är samtidigt och framför allt en vidare sfär av möjligheter, ett centrum av möjligheter: det han kan göra, vad han kan tänka om det ena eller det andra, hur han förhåller sig till det ena eller det andra, hur han reagerar på det eller det och så vidare.”

Havel slog fast att en annan människa inte bara existerar för oss som vilket annat ting som helst, utan att hon också är en möjlighet för oss, ett centrum av möjligheter. Men det betyder att den andre existerar också bortom den urskiljningsbara verkligheten:

”En människas personlighet slocknar inte ut i det ögonblick då vi för tillfället inte erfar henne. Hon slocknar inte heller när ingen erfar henne – hon förblir alltid om inte annat minst en sfär av möjligheter … Tillsammans med allt som någonsin sker (eller kan ske eller skulle kunna ske) … förblir … även den mänskliga personligheten, den mänskliga existensen, bevarad en gång för alla i varats minne. Den utplånas inte heller när en människa dör; inte ens när den sista människan, som känt henne eller överhuvudtaget vetat att hon existerat, glömmer henne eller dör. En mänsklig personlighet, som en gång funnits till kan aldrig raderas ut av någonting ur sitt varas historia; hon existerar där för alltid.”

Havel nådde fram till insikten att vi alltid när vi ser en annan människa och då genomskådar hennes tingliga drag, ser varat hos henne:

”En medmänniska är inte bara en i sig sluten och i sig inskränkt enhet utan – ideligen – hela världen: som om det vore ett ljus som ideligen skulle upplysa hela världen på nytt. Jag skulle vilja säga att hon är inte bara ett bestämt faktum eller datum, utan dessutom ett budskap som hänvisar till det absoluta och som på sätt och vis inte har någon analogi och som kan föreställa sig världens hemlighet och fråga efter dess mening.”

Med sin tolkning av medmänniskan som du, och som säte för uppenbarelsen av varat, utredde Havel problemet med ansvar. Det visade sig för honom att ansvaret ursprungligen är ett svar på ett tilltal av varat och därför i första hand innebär ett ansvar för ett du. Egenansvaret förjaget förutsätter ett medansvar. Det består främst i att jaget själv ansvarar för sitt medansvar. Denna insikt grundar sig, som han meddelade sin bror Ivan, på en tes av den franske filosofen Emmanuel Levinas (i vilken denne utvecklar tidigare tankar från Ferdinand Ebner och Martin Buber). Václav Havel lade i och med detta fast sin position i förhållande till den moderna filosofin på ett sätt som inte varit möjligt för Heidegger, eftersom duets dimension saknade denna betydelse för honom.

Nu har den moderna tidens filosofiska ansats undan för undan – mest påtagligt sedan upplysningen – lett därtill att man uppfattat nationen som en högre variant av jaget. Därmed blev grunden för den nationalism lagd som skulle få fruktbara effekter på 1800- och 1900-talen. Havels inriktning från jaget till duet har också haft en avgörande betydelse i detta avseende. En nations viktigaste uppgift måste nu, förutom omsorgen om sina egna medborgare, också vara att påta sig ett medansvar för andra folk.

De tre ordningarna

En vidare följd av denna nya uppskattning av duet är utvidgandet av modellen med de tre horisonterna. Havel har här utgått från perspektivet på jaget. Nu stod det klart för honom att horisonterna hänvisade till en av det mänskliga subjektet oavhängig världsordning som i sig själv är inlemmad i tre ordningar.

Åt den första, den som motsvarade fängelsehorisonten, gav Havel beteckningen ”det realas ordning”, åt den andra, som hänförde sig till hemmahörigheten, gav han namnet ”andens/själens ordning” och för det som korresponderade mot den absoluta horisonten valde han begreppet ”varats ordning”.

Det realas ordning är, som han framställer den, så beskaffad att den inbegriper allt som hör till det tingliga. Den omfattar också en del av det mänskliga, nämligen ”den sfär som rör det invanda, konventionen, fördomar och så vidare”. Människan visar sig här som ett väsen som bara gör det som alltid gjorts. Henne motsäger det inte, om det i samma ordning ingår ”en sfär av naturliga och sunda krav och lätt insedda förväntningar”, alltså ännu inte förverkligade möjligheter, för också de gör ett intryck av att de alltid varit för handen.

Det specifikt mänskliga kommer dock till uttryck i andens/själens ordning. Fundamentalt för denna är jagets frihet. Jagets väsen består ingalunda av godtycklighet. Det visar sig tvärtom klarast i ansvarstagandet. Därvid är friheten relaterad till den uppgift som påläggs utifrån. Människan blir en till sin natur skapande varelse när hon avgör sig för ett föreliggande strukturmönster och utformar detta av egna krafter så att det märks i det omgivande samhället. Detta strukturmönster består till en del av traditioner, till en annan del, framför allt om de också är nya, av varats ordning.

Med anmärkningarna om den andliga ordningen skisserade Havel ett forskningsprogram som rörde ett nytt slags kulturvetenskap. Att utföra detta närmare var givetvis inte möjligt för honom i hans fängelsecell. Trots allt gjorde han ett utkast till en nytolkning inom teatern som han ju var förtrogen med. Avgörande var i detta fall hans grundläggande insikt, att den specifikt mänskliga prestationen alltid är ett svar på en förfrågan från varats ordning.

I och med skisserandet av de tre ordningarna postulerade Havel grunden för en vetenskap som skulle besegra den marxistisk-leninistiska vetenskapen. Dess främsta uppgift bestod i att omvandla teorin om framsteget. Om all mening har sitt ursprung i varats ordning, måste den nya vetenskapen försöka förklara framstegen därifrån.

För Havel var det speciellt viktigt att finna ut hur kommunismen lyckats komma till makten med hjälp av framsteg. Ty uppenbart hade denna förvandlat det offentliga livet och ersatt den andliga ordningen med den reala ordningen och alltså tvingat in också de människor som levde utanför fängelset under fångenskapens horisont. Denna situation kunde bara uppstå ur ett kollektivt bortvändande från varats ordning genom ett kollektivt förnekande av den absoluta horisonten.

Naturligtvis var det omöjligt för Havel, att nu anställa nödvändiga undersökningar som skulle visa att detta insetts också av andra. Ändå nådde han i det personliga, ja i sitt allra innersta, en avgörande, ytterligare insikt, och denna blev den ansats som för honom också kastade ljus på de kollektiva problemen.

Den absoluta horisonten och ett personligt anlete

Som redan nämnts hade vänner som fått höra talas om modellen med hans tre horisonter, förmedlat frågan till honom, om han inte med den absoluta horisonten menade Gud. Han hade svarat nej, framför allt eftersom det var bekant för honom från bibeln, att Gud uppfattades som en makt som människor tilltalade och bönföll, medan han å sin sida inte antog något sådant om den absoluta horisonten. Enligt hans erfarenhet fanns denna horisont där helt enkelt på ett stumt sätt. Men med tiden blev det klart för honom att varat kan uppenbara sig i ett mänskligt du och att det kan uppfordra till ansvar. Och nu frågade han sig, om hans tidigare uppfattning fortfarande gällde. Förvisso var ett mänskligt du på intet sätt Gud, men fanns det inte situationer i vilka jaget uppfattade ett tilltal, utan att det var relaterat till ett mänskligt du?

Havel föreställde sig sådana situationer – ungefär en sådan som föregick hans fängelsedom – och han fastställde att han också hade upplevt det som om tilltalet utgick från en partner. Detta bevisade enligt hans uppfattning att ”varat många gånger antog personliga drag”. Men detta var inte nog för honom för att kunna tala om Gud. Liksom han inte hade kunnat finna någon tillgång till varat utifrån jaget, så kunde han heller inte i varats röst, som tilltalar människorna i deras innersta existens, känna igen den Gud som de kristna talar om.

Men självrannsakan gick vidare. En dag, det var under det tredje fängelseåret, föreställde han sig att han befann sig fem år framåt i tiden. När han sluppit ut ur fängelset efter det att han lämnat in en ansökan och muntligen också förklarat att han avgått som talesman för Charta 77, kunde följande ske: Hans ansökan skulle publiceras ”med tillägg” och ge intryck av att han, såsom han nu skriver: ”Jag hade inte stått pall och fallit för trycket och avvikit från min hållning, min åsikt och mitt hittillsvarande arbete, kort sagt, jag hade förrått min sak av den fåfänga orsaken att slippa ut ur fängelset.” När han sedan i själva verket frigavs visste han redan att han frammanat en katastrof över sig själv: ”Jag lämnade fängelset med skam och stod inför en värld som för mig framstod som en enda berättigad anklagelse. Ingen vet vad jag genomlevt under denna mitt livs svåraste tid … Det var veckor, månader, år av skam, inre skam, förebråelser och obegripliga frågor.”

Under denna tid ansträngde han sig att förstå sig på det katastrofala händelseförloppet, men samtidigt blev krafter verksamma i honom som sökte förhindra detta. Också efter det att han frivilligt låtit sig dömas och till och med utstått år i fängelse, var det inte möjligt för honom att förstå hela sanningen. Men sedan en tid tillbaka hade det gått upp för honom och till slut förmådde han erkänna och berätta vad som verkligen skett:

”Jag tackar mitt misslyckande att jag för första gången i livet – om ett sådant exempel kan tillåtas – själv stod omedelbart i den kärleksfulle Gudens arbetsrum. Aldrig tidigare hade jag sett in i hans ansikte på så nära håll, aldrig tidigare hade jag hört hans förebrående röst på så nära håll, aldrig tidigare hade jag stått inför honom så djupt förlägen, så överhöljd med skam och förvirrad, aldrig hade jag skämts så starkt och känt otillräckligheten i mitt försvar.”

Havel hade erfarit en situation, i vilken det var möjligt, ja nödvändigt att använda ordet Gud för den absoluta horisonten. Visserligen handlade det om honom själv, honom personligen, men inte som en privatsak utan i relation till medmänniskorna. Just när det blev som mörkast kom det till ett möte:

”Det var alltså skam … inför min nästa, mina vänner, mina bekanta, inför offentligheten, alltså skam över konkreta, vilseledande fel och över det faktiska yttre och inre händelseförloppet inför i grund och botten intet vetande folk … alltså skam för den ’relativa’, tillfälliga, flyktiga och inte riktningsvisande egna förhållningssätt till den konkreta horisonten – vilket till min förvåning ställde mig inför den hitintills skarpaste konfrontationen med den absoluta horisonten, med detta personliga anlete, med vilket varat i ett sådant ögonblick vände sig till mig! Det förhåller sig överhuvudtaget inte så att det finns två från varandra fjärmade och skilda världar, den vilsegångna människans jordiska värld, som inte har så stort värde och Guds himmelska värld, som det blott verkligen kommer an på. Tvärtom: Varat är ett enda, det är överallt och bakom allt, det är varat från allt och det finns ingen annan tillgång till det utom genom denna värld och mitt jag.”

Eftersom Václav Havel länge och intensivt frågat sig om det var till-låtet för honom att använda Guds namn på sin personliga erfarenhet, betydde det att denna insikt var en upplevelse av första rang för honom. Därtill kom, att denna fråga avslöjade svaret på den historiska frågan, hur och när det av Havel diagnostiserade avsteget från den absoluta horisonten, från varats ordning, ägt rum.

Revolutionen i den moderna människans själ

Om Gud är det vara som uppenbarar sig med ett personligt ansikte, måste det historiska avsteget från varat skett genom ett kollektivt avsteg från Gud. När och hur detta kommit till stånd vet vi redan. Det skedde på 1600- och 1700-talen som följd av utvecklingen av den moderna vetenskapens program, som inskränkte forskningfältet till det rent inomvärldsliga området, i vilket Gud inte uppenbarade sig. Detta program påträffade redan Marx och Engels på sin tid. De har bara utvidgat det och intensifierat det. Sedan har det blivit specifikt för den kommunistiska politiken. På motsvarande sätt är det specifikt för den kommunistiska politiken att rigoröst omsätta den ateistiska vetenskapen till samhällelig praxis. Inspärrandet i den reala ordningen har i stor utsträckning även ägt rum i icke-kommunistiska länders offentliga liv. Också i dessa styrs världen i bortvändhet från varats ordning. Havel säger om dem: ”Det är den funktionella världen, ändamålets värld, och funktionerandets värld, som riktar in sig på sig själv och är sluten i sig själv, tom i sin brokighet, utan substans i sin illusoriska rikedom, okunnig fast den simmar runt i information, kylig, alienerad, och i sista hand meningslös.”

För att övervinna den värld som grundar sig på denna vetenskap krävs en förnyad vetenskap. Men den förmår inte ensam befria mänskligheten från det fängelse som den själv murat. Människorna skall framhärda i detta, ”så länge inte något i dagens sätt att leva som människa och i nutidsmänniskans själva själ förändras radikalt – jag skulle vilja säga revolutionärt. Så länge människan inte kommit ända fram till avgrunden, inte vaknat upp av det totala förräderiet, som hon dagligen själv begår, och inte återvänder tillbaka dit hon i goda stunder alltid vänt tillbaka till: till det som på ett dramatiskt sätt lägger grunden till människans existens … till den absoluta horisonten för hennes relation”. Utanför den vetenskapliga revisionen är det nödvändigt med en kraftfull rörelse i samhället och även om denna för närvarande inte kan göra anspråk på att vara uttalat religiös – till detta ställer sig väl ännu de breda skikten av befolkningen alltför fjärran – så kan den ändå ske på ett existentiellt sätt. Havel föreställde sig väl, att det som han betecknade som den absoluta horisonten, kunde erbjuda en andlig ansats till detta. Varje människa kan erfara och känna igen en dragning mot den absoluta horisonten oavsett hur hon i övrigt orienterar sig livsåskådningsmässigt, om hon är kristen eller agnostiker. Relationen kommer till stånd genom att människan bejakar sitt ansvar gentemot den absoluta horisonten och tar medansvar för medmänniskorna. Om detta sker öppnas dörren ut ur det moderna fängelsets isolering.
Walter Falk

Artikelförfattaren är professor i litteraturvetenskap i Marburg.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Ursprungligen publicerad i Signum år 2000 i nummer 5

http://usr33.srv2.saxoserver.de/signum/template.php?page=read&id=506

 

Läs mer här:

http://svt.se/2.22584/1.2649773/vaclav_havel_avliden

http://www.dn.se/nyheter/varlden/vaclav-havel-avliden

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/joakim-palme-havel-hade-det-dar-dodsforaktande_6717711.svd