Vad betyder andlig kommunion?

Sedan århundraden praktiserar katolska kyrkan det som på latin kallas communio spiritualis. Det gör det möjligt för troende, som av tungt vägande skäl (ålder, sjukdom, avlägsen hemvist) och därför är förhindrade att ta emot den sakramentala kommunionen, ändå kan göra det andligen oavsett ort och ställe.

Den nu aktuella coronakrisen har gjort att denna praxis kommit i blickpunkten. Kardinal Schönborn i Wien uppmanade i ett videobudskap de troende att i dessa dagar praktisera ”andlig kommunion”. Detta för ”de som av hjärtat vill ha förbindelse med Jesus Kristus genom Evangeliet, genom bönen och de troendes gemenskap, som alla håller oss samman i trons gemenskap”.

Talrika texter från det kyrkliga läroämbetet har behandlat den andliga kommunionen. Troskongregationen fastslog 1983, att katoliker i en förföljelsesituation, eller vid prästbrist ändå kan delta i eukaristin: ”Genom sin längtan efter Sakramentet förenar den troende sig med kyrkan fastän hon till det yttre skild från henne, ändå innerligt och verkligt och därför mottar Sakramentets frukter” (Sacerdotium ministeriale, III.4).

S:t Johannes Paulus II skrev i sin encyklika Eccelsia de eucharistia: ”Därför är det angeläget att själen vårdar sig om den varaktiga längtan efter Eukaristins sakrament. På denna längtan grundar sig den övning i ’den andliga kommunionen’ som sedan århundraden är utbredd i kyrkan och anbefallits av heliga läromästare i det andliga livet” (Ecclesia de eucharistia nr 34). Även påven Franciskus har nyligen i samband med Angelusbönen påmint om denna urgamla praxis.

Kathpress 2020-03-17