Vad bör staten göra?

Erik Helmerson har i Dagens Nyheter tagit till orda apropå statsmakternas stöd till religiösa organisationer. Staten kan inte ikläda sig religiösa ledares roll i detaljstyrande av människors tro, och ej heller ekonomiskt understödja de samfund som predikar lagöverträdelser, skriver han. Låter helt rimligt.

Det är dock inte alldeles enkelt att förstå vart Helmerson vill komma med sina resonemang, men dessa materier är förvisso inte helt enkla. Såvitt jag förstår är det i äktenskapsfrågan svårt att se att något nu registrerat trossamfund i Sverige skulle bryta mot någon lag, även om vissa enskilda personer kan bete sig felaktigt genom att råda personer att inte anmäla brott till polisen (misshandel, pedofili etc.).

Om någon predikar ordningen månggifte eller ordningen att äktenskap uteslutande är avsett som en relation mellan man och kvinna, begår han eller hon inget lagbrott. Om däremot någon med statlig vigselrätt skulle viga någon som redan är vigd vid en annan person begår vederbörande ett brott. Frågan är vad staten kan kräva av sina olika vigselförrättare beträffande vigsel. Kan man underlåta att viga någon som staten godkänner för vigsel? Frågor om samkönade äktenskap och omgifte blir då givetvis problematiska för exempelvis den katolska kyrkan.

Helmerson skriver helt riktigt att ”bara en enda kvinna kan vara hustru i lagens mening”. Det är det tillåtna. Frågan är om det måste vara påbjudet att acceptera ordningen med omgifte och samkönade äktenskap för att inneha statlig vigselrätt respektive möjlighet att uppbära stöd från staten eller hjälp med uppbörd av medlemsavgifter.

Fram till för en tid sedan kunde det betraktas som ett lagbrott att viga en kvinna vid en kvinna. Så är inte längre fallet. Lagen har ändrats. Måste då samfunden omedelbart följa efter för att få behålla sin vigselrätt och sina bidrag?

Argumenten för att ett äktenskap av fri vilja inte skulle kunna ingås av fler än två parter är kanske inte helt tvingande i ett individualistiskt och liberalt samhälle. Lagen kan komma att ändras. Måste då de religiösa samfunden troget följa med för att komma i åtnjutande av vissa förmåner?

Många skulle kanske lyfta fram pingströrelsen som en god förebild i sammanhanget. Man har under sin hundraåriga historia en respektingivande hållning gentemot den svenska staten och kommunen. Man har ofta avstått från offentliga bidrag för att fritt kunna förkunna och praktisera sin tro. De har vunnit mycket på detta: trofasta och hängivna medlemmar, frimodighet och oberoende.

Staten har tid efter annan ställt sig frågan ”Vad har det offentliga att vinna på att stödja frivilligorganisationer av olika slag?” Mycket är svaret. Om man inte begår brott utan endast underlåter att göra vissa saker – såsom att viga flera personer än två eller personer som tidigare varit gifta – bör det offentliga rimligen inte ha några synpunkter. Gemenskaper som underlåter detta kan ha andra kvaliteter som väl förtjänar att det ges stöd från det gemensamma goda.

Helmerson efterfrågar en ”svensk” islam och ”svensk” katolicism. Inkulturation är förvisso utmärkt, men vad är egentligen svenskhet? Det debatterar vi för närvarande friskt. Hittills har månggifte inte varit svenskt, men det var inte samkönade äktenskap heller för några år sedan. Vem vet hur det blir i framtiden? Det finns en tendens till att betrakta ”svenskhet” som något som ligger närmare sanningen än andra etiketter. Vi har ju till leda under 1900-talet hört om den svenska modellens överlägsenhet predikad av så skilda företrädare som Nathan Söderblom och Olof Palme. Det är många av oss som inte omedelbart instämmer i en sådan tro. I många fall tycks det endast röra sig om majoritetsbeslut, för vilka man givetvis måste ha den största respekt. Men majoritetsbeslut är som bekant inte alltid lika med sanningen i en högre mening. Staten bör ha intresse av att stödja en mångfald av organisationer. Det gynnar det demokratiska samhället, vilket som bekant är något mer än staten ensam.

Kjell Blückert 2012-05-30

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Erik Helmerson har i Dagens Nyheter tagit till orda apropå statsmakternas stöd till religiösa organisationer. Staten kan inte ikläda sig religiösa ledares roll i detaljstyrande av människors tro, och ej heller ekonomiskt understödja de samfund som predikar lagöverträdelser, skriver han. Låter helt rimligt.

Det är dock inte alldeles enkelt att förstå vart Helmerson vill komma med sina resonemang, men dessa materier är förvisso inte helt enkla. Såvitt jag förstår är det i äktenskapsfrågan svårt att se att något nu registrerat trossamfund i Sverige skulle bryta mot någon lag, även om vissa enskilda personer kan bete sig felaktigt genom att råda personer att inte anmäla brott till polisen (misshandel, pedofili etc.).

Om någon predikar ordningen månggifte eller ordningen att äktenskap uteslutande är avsett som en relation mellan man och kvinna, begår han eller hon inget lagbrott. Om däremot någon med statlig vigselrätt skulle viga någon som redan är vigd vid en annan person begår vederbörande ett brott. Frågan är vad staten kan kräva av sina olika vigselförrättare beträffande vigsel. Kan man underlåta att viga någon som staten godkänner för vigsel? Frågor om samkönade äktenskap och omgifte blir då givetvis problematiska för exempelvis den katolska kyrkan.

Helmerson skriver helt riktigt att ”bara en enda kvinna kan vara hustru i lagens mening”. Det är det tillåtna. Frågan är om det måste vara påbjudet att acceptera ordningen med omgifte och samkönade äktenskap för att inneha statlig vigselrätt respektive möjlighet att uppbära stöd från staten eller hjälp med uppbörd av medlemsavgifter.

Fram till för en tid sedan kunde det betraktas som ett lagbrott att viga en kvinna vid en kvinna. Så är inte längre fallet. Lagen har ändrats. Måste då samfunden omedelbart följa efter för att få behålla sin vigselrätt och sina bidrag?

Argumenten för att ett äktenskap av fri vilja inte skulle kunna ingås av fler än två parter är kanske inte helt tvingande i ett individualistiskt och liberalt samhälle. Lagen kan komma att ändras. Måste då de religiösa samfunden troget följa med för att komma i åtnjutande av vissa förmåner?

Många skulle kanske lyfta fram pingströrelsen som en god förebild i sammanhanget. Man har under sin hundraåriga historia en respektingivande hållning gentemot den svenska staten och kommunen. Man har ofta avstått från offentliga bidrag för att fritt kunna förkunna och praktisera sin tro. De har vunnit mycket på detta: trofasta och hängivna medlemmar, frimodighet och oberoende.

Staten har tid efter annan ställt sig frågan ”Vad har det offentliga att vinna på att stödja frivilligorganisationer av olika slag?” Mycket är svaret. Om man inte begår brott utan endast underlåter att göra vissa saker – såsom att viga flera personer än två eller personer som tidigare varit gifta – bör det offentliga rimligen inte ha några synpunkter. Gemenskaper som underlåter detta kan ha andra kvaliteter som väl förtjänar att det ges stöd från det gemensamma goda.

Helmerson efterfrågar en ”svensk” islam och ”svensk” katolicism. Inkulturation är förvisso utmärkt, men vad är egentligen svenskhet? Det debatterar vi för närvarande friskt. Hittills har månggifte inte varit svenskt, men det var inte samkönade äktenskap heller för några år sedan. Vem vet hur det blir i framtiden? Det finns en tendens till att betrakta ”svenskhet” som något som ligger närmare sanningen än andra etiketter. Vi har ju till leda under 1900-talet hört om den svenska modellens överlägsenhet predikad av så skilda företrädare som Nathan Söderblom och Olof Palme. Det är många av oss som inte omedelbart instämmer i en sådan tro. I många fall tycks det endast röra sig om majoritetsbeslut, för vilka man givetvis måste ha den största respekt. Men majoritetsbeslut är som bekant inte alltid lika med sanningen i en högre mening. Staten bör ha intresse av att stödja en mångfald av organisationer. Det gynnar det demokratiska samhället, vilket som bekant är något mer än staten ensam.

Kjell Blückert 2012-05-30