Vad gör kyrkan i skolan?

JAN-OLOF HELLSTEN

Den blomstertid nu kommer. Red. Peter Ekman & David Ekh. Sveriges Kristna Råd 2010, 148 s.

Den blomstertid nu kommer är ett ekumeniskt utbildningsmaterial om samarbetet mellan kyrka och skola. Den första delen utkom 2007. Den behandlar samarbetet utifrån tre perspektiv. Avsnittet om ”möjlighet” beskriver hur skolan fungerar och vilka öppningar den erbjuder för kyrkligt engagemang. Ett kapitel om ”öppenhet” diskuterar bland annat problemet med att vara ärlig med sin tro utan att agitera för den. Det tredje perspektivet ”varsamhet” handlar om vilka hänsyn man måste ta i den mångkulturella miljö som skolan utgör. Texten tar upp kyrkoarbetarens roll som ”medvandrare” i skolan, men det är den pedagogiska sidan, kyrkans bidrag till undervisningen, som får störst betoning. Stor vikt läggs vid att villkor och gränser för samarbetet är tydliga, varför formalia behandlas ganska ingående. Boken avslutas också med författningstexter och utkast till samarbetsdokument av olika slag. Eftersom materialet framför allt är avsett att användas för kurser och studier i grupp innehåller den också en studiehandledning som främst består av övningar i anslutning till de tre perspektiven.

I år (2010) kommer den andra delen. Den innehåller tolv fördjupningstexter som ska ge utgångspunkter för samtal om och reflektion kring mötet mellan kyrka och skola. Inledningen slår an tonen: ”Kyrkornas och samfundens arbete med och i skolan, sker i de flesta fall i ett diakonalt spår. Det handlar om samtalsstöd, att finnas där som viktiga vuxna och som extra resurs för skolans personal” (s. 8). Det är alltså medvandrarrollen som betonas. Med den bakgrunden är det svårt att förstå varför en femtedel av boken upptas av Rune Larssons två historiska exposéer, dels över skolans religionsundervisning, dels över rätten att bli befriad från den. De är visserligen intressanta men vad ska de fylla för funktion i detta sammanhang? Erik Blennbergers bidrag däremot kan säkert stimulera till reflektion eftersom han i princip är negativ till att kyrkan ska arbeta i skolan. Församlingen bör enligt honom hålla sig på sin egen hemma­plan – i kyrkan – i sitt arbete med barn och ungdomar. Man kan möjligen medverka i religionsundervisningen och upplåta kyrkan för skolavslutningar, men han tar helt avstånd från den verksamhet som innebär att finnas på plats i uppehållsrum och cafeteria, det vill säga i den miljö där eleverna finns. Även Albin Davidsson är negativ till att kyrkoarbetare skall ”drälla” i korridorerna. Det ”kan man göra mellan sina temapass eller när man haft samtal med lärarkollegiet” (s. 95). Sofia Camnerin representerar en rakt motsatt inställning. Hon beskriver Jesus ”planlösa vandrande” och betydelsen av de möten som blev följden. I kyrkans skolengagemang betonar hon uppgiften att vara lyssnare, vittne samt medvandrare i svårigheter, glädje och sorg. Kerstin von Brömssen och Marika Palmdahl diskuterar i sina bidrag skolan som en arena för att skapa förståelse mellan människor av olika tro och otro. Båda betonar vilka möjligheter det finns men konstaterar samtidigt att dessa ofta inte utnyttjas. Skolan riskerar därför att vara en institution som istället förstärker ”vi-och-dom” attityderna.

De flesta artiklarna handlar specifikt om skolan och har intresse huvudsakligen för dem som vill engagera sig där som representanter för kyrkan/församlingen. Men det finns två artiklar som är både läs- och tänkvärda för var och en som vill fundera mera allmänt över kyrkans uppgift i världen. I den ena analyserar Maria Klasson Sundin barnets religionsfrihet i förhållande till familj, kultur och samhälle med utgångspunkt från FN:s deklaration om barnets rättigheter. Det offentliga samtalet rör sig ofta mellan två poler: traditionsmodellen, som betonar barnets rätt att bli delaktigt i föräldrarnas religiösa traditioner, respektive tankefrihetsmodellen som hävdar barnets rätt att fritt välja livsåskådning. Mot dessa två ställer hon livstolkningsmodellen som utgår från att barnet alltid växer upp i en tradition och att denna utgör referensramen för allt ställningstagande. Denna modell definierar religionsfrihet som barnets rätt att få möjligheter och verktyg för att ta ställning i existentiella frågor både i den egna miljön och i skolan. I den andra generellt intressanta artikeln diskuterar Christina Osbäck vad kyrkan har att erbjuda i skolans verklighet men hennes frågeställning är lika relevant i alla miljöer. Begreppet ’livsförståelse’ är centralt i resonemanget. Det syftar på en förståelse av hur livet fungerar och vilka värden som gäller. Denna förståelse är inte en teoretisk kunskap utan en praktik som man lever i och utvecklar genom att ta till sig de förhållningssätt och de föreställningar som är centrala i olika miljöer. Osbäck har studerat skolans vardagspraktik. Resultatet är nedslående. Trots att skolan har en uttalad strävan efter att förmedla ansvar, gemenskap och respekt för individen finner hon att den livsförståelse som framför allt erbjuds är en hierarkisk ordning med individuell konkurrens som kräver att individen underordnar sig både lärare och kamratkollektiv. Individen riskerar att bli osedd, ändå är det den enskilde som framstår som problemet om hennes handlande kommer i konflikt med rådande praktik. Den fråga som avslutar artikeln formulerar den stora utmaningen för all kristen verksamhet inte bara för samarbetet med skolan: Kan man som kyrka/samfund erbjuda en alternativ praktik? ”Att tänka sig att det finns praktiker där man verkligen är älskad för sin egen skull är för många en omvälvande tanke” (s. 142).

Jan-Olof Hellsten är fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet.

Publicerad 2010 i nummer 6