Vad man i det katolska Frankrike tänker om Sverige

Av Jaques de Coussange

Jag tror, att den stora massan av franska folket, ja, t.o.m. majoriteten av våra goda katoliker blott har ytterst dimmiga föreställningar om svenskarnas religiösa idéer och Sveriges religiösa framtid. Jag fruktar, att många här i Frankrike gå och inbilla sig, att svenskarna liksom våra protestanter äro kalvinister. Själv har jag varit vittne till den förvåning, som huru några reformerta fransmän med största förvåning sågo, att i de svenska kyrkorna altaret är prytt med vaxljus och blommor liksom i våra katolska gudshus. Det är att hoppas, att de strävanden, som utgå från en av Frankrikes mest framstående lazaristfäder, vilken riktar ett visst antal unga prästers uppmärksamhet på studiet av de icke-katolska kyrkorna, skola fortsättas och att de också skola utsträckas till svenska statskyrkan. Han önskar detta själv, ty han är icke okunnig om, att hon är en av de kyrkosamfund, som är rikast på traditioner och ha mest betydelse för den nation, vars religiösa form hon utgör.

I alla fall har det hos oss funnits och finnes ännu åtskilliga katoliker, som väl känna till det religiösa Sverige. Montalambert levde i Stockholm under den tid, då has fader var Frankrikes sändebud därstädes. En minnesplatta som är uppsatt i vestibulen till kyrkan på Norra Smedjegatan, talar om hans älskade syster, som han däruppe förlorade. Montalambert, som en dag skulle bliva vår kyrkas och undervisningsfrihetens bålde försvarare, mindes från Stockholm särskilt, hur djup den religiösa känslan varit hos flera personer inom familjens umgängeskrets.

En lärd fransk historiker, Auguste Geffroy, som länge vistades i Sverige för att studera detta land och söka i de gamla arkiven, riktade särskilt sin uppmärksamhet på det religiösa livet däruppe. Genom flera artiklar i Revue des Deux Mondes under tiden omkring 1850-1870 fäste han Frankrikes uppmärksamhet på de förföljelser, som då trakasserade de svenska katolikerna, särskilt då sex gifta kvinnor under Oskar I:s regering måste gå i landsflykt till straff för sin omvändelse till den katolska tron. Hans hustru, som åtföljde honom på hans resor och som var en utmärkt människa (några gamla vänner i Stockholm minnas henne ännu), hade knutit solida vänskapsband med flera svenskar; hon framhöll särskilt deras karaktärsfasthet, deras enkelhet och uppriktighet. Madame Geffroy, som dog år 1906, upprätthöll ständigt förbindelsen med Sveriges katoliker. Särskilt intresserade hon sig för den Franska Skolan i Stockholm.

För närvarande är det i synnerhet en ansedd katolsk tidskrift, ”Les Nouvelles Religieuses”, som ganska uppmärksamt följer den religiösa utvecklingen i Sverige och genom särskilda artiklar håller sin franska läsekrets underkunnig om de händelser, som äro av vikt för densamma.

 

*
Vad som just nu frapperar en utlänning, som besöker Sverige, är väl närmast ett allmänt försvagande av den religiösa andan. I hur många svenska familjer har jag icke varit, där det icke fanns det minsta spår av några religiösa vanor! Jag har till och med känt en protestantisk pastor däruppe, som icke gick regelbundet i kyrkan om söndagarna – ännu mindre kyrkosamma voro naturligtvis hans barn. Mer än en gång har man svarat mig, då jag uttalat min förvåning över detta, att religionen endast levde i deras hjärtan utan att behöva visa sig i det yttre. Men jag tror inte mycket på det svaret. Ty om det också skulle förhålla sig så hos en liten minoritet, så visar dock så många andras vana att läsa dåliga romaner och gärna gå ut och se på slippriga teaterpjäser, men särskilt de täta skilsmässorna, som förstöra familjelivet, att de religiösa ansatserna också ”i hjärtat” äro rätt så slappa.

Å andra sidan visar den iver, som svenska statskyrkan för närvarande ådagalägger att närma sig de övriga skandinaviska statskyrkorna, de anglikanska och ryska samfunden, protestanterna i Tyskland, Polen och Ungern, med ett ord hela kristenheten, ett verkligt behov av religiös enkelhet. De av hennes medlemmar, som livas av en sann fromhet, lida bittert av sin kyrkas isolering och av hela det kyrkliga söndersmulande, som reformationen framkallat. Också vår Katolska Kyrka närmar hon sig åtminstone till det yttre genom återupplivandet av allehanda kyrkobruk från den avlägsna forntiden. Hon har tydligen en känsla av att någonting fattas henne, att den romerska kyrkan bjuder själen en rikligare näring. Sålunda söker hon – nästan som en blind, som trevar sig fram i mörkret – i vår Kyrkas skattkammare vad som fattas henne och gör detta till sin egendom. Vanligtvis får hon då tag på yttre ting som mässhakar o. dyl. eller som den klosterarkitektur, som man i Sigtuna finner i den av Manfred Björkkvist grundade folkhögskolan. Vad man än kan säga om den fromhet, det nit och den uppriktiga tro, som framkallat dessa försök – kärnan får de aldrig i sin hand. Det enda de ha kvar att ge sina lärjungar är en svag kopia, som helt saknar liv och själ. Vi som komma från katolska länder, vi föredraga till och med den sträva nakenheten i kalvinisternas gudshus framför denna liksom vanskapta efterapning av våra kyrkor, och vi se dem med så mycket större misshag, som vi veta, att under denna granna katolska yta i svenska statskyrkan en kristentro skyles, som för var dag blir allt obestämdare särskilt bland dess pastorer och professorer. Vad som synes oss först och främst fattas i dessa efterbildningar av klosterlivet, det är den självförnekelsens anda, den askes, som om också ej i lika hög grad praktiserad av alla katoliker i alla fall står som ett ideal, som beundras även av dem bland oss, som ej hava kraft att förverkliga det och som skänker vår ungdom vissa fromma vanor, som den gifte mannen ända in i ålderdomen har kvar.

Trots allt kommer den önskan, som nu visar sig inom svenska statskyrkan att verkligen förstå katolicismen, en önskan som på sin höjd är ett erkännande av dess värde, en vacker dag också att få sin lön. Några utvalda komma nämligen då att förstå den i grunden. För övrigt känner jag mycket väl allt det goda, djupt religiösa, kristna, ja t.o.m. katolska, som den svenska statskyrkan har bibehållit från gammal tid.

Vad skall följden bliva av den skilsmässa mellan kyrkan och staten, som i Sverige kommer att ske senare än i alla andra länder, men som en dag obönhörligen måste ske också där? Det är omöjligt att förutse. Men säkert är, att den katolska Kyrkan då kommer att göra stora framsteg och samla många fromma själar, särskilt om hon kan förfoga över ett bildat och nationellt prästerskap, som kan befria henne från en utländsk prägel, som skadar henne så mycket. På det sättet kan hon – på andra sidan Gustaf Adolf och det trettioåriga kriget – återknyta traditionerna från den heliga Birgitta och den heliga Katarina, som båda äro äldre och vördnadsvärdare än alla protestantismens hjältar och helgon.