Vad menas med tro och vetande?

av Ulf Jonsson

Under den gångna hösten utspelade sig i massmedierna en ny omgång av debatten om tro och vetande. Bland annat hade Svenska Dagbladet under rubriken ”Tro och vetande – igen” en lång serie artiklar där skribenter av skilda teologiska och filosofiska kulörer inbjöds att på nytt reflektera kring dessa frågor. Denna gång ägde diskussionen rum i kölvattnet av tre nya böcker som ur olika aspekter behandlar Ingemar Hedenius kristendomskritik: Rainer Carls’ Om tro och vetande, Johan Lundborgs När ateismen erövrade Sverige och Sebastian Rehnmans Gud, kunskap och vara. Att Hedenius bok Tro och vetande ännu fortsätter att väcka livlig debatt, fastän det nu är mer än femtio år sedan den publicerades, är redan i sig ett anmärkningsvärt fenomen. Det är ett tecken så gott som något på vilket enastående genomslag Hedenius attack på kyrka och kristendom fick i vårt land.

Men även om en debatt pågår länge kan ändå somliga centrala frågeställningar komma i skymundan och inte få den genomlysning som de förtjänar. Efter att på nytt ha läst igenom artiklarna i Svenska Dagbladets serie om tro och vetande slår det mig hur få av inläggen som alls diskuterar vad som menas med ”tro” och ”vetande”. Oavsett hur man än uppfattar förhållandet mellan dem, verkar de flesta av skribenterna utgå från att det är självklart vad som menas med tro och vetande. Men så är knappast fallet. Vill man få en klargörande debatt om tro och vetande kan man inte bespara sig mödan att förklara vad man menar med dessa centrala begrepp. Annars riskerar man bara att tala förbi varandra. Jag vill därför i det följande lägga fram ett förslag på hur begreppen ”tro” och ”vetande” skulle kunna användas. Förslaget gör inte anspråk på att vara särskilt originellt, men det kan förhoppningsvis ändå bidra till att man undviker en del onödiga komplikationer i tro och vetande-debatten framöver.

Låt mig börja med ordet ”tro”. Det svenska ordet ”tro” används i flera olika betydelser som på andra språk motsvaras av helt olika ord. På engelska skiljer man exempelvis mellan belief och faith. Med belief brukar man avse tro i en mer generell (också profan) bemärkelse, medan faith brukar syfta på den specifikt religiösa formen av tro. Bägge formerna av tro utgörs av ett slags attityd eller hållning som människor kan ha i förhållande till andra varelser, påståenden eller tankeinnehåll av olika slag. Men ordet ”tro” betecknar inte bara en hållning eller attityd. Det kan dessutom syfta på själva innehållet i tron. Därför behövs också den viktiga distinktionen mellan tro i bemärkelsen trons objekt (vad någon tror på) och tro i bemärkelsen trosattityd (själva akten att tro). I enlighet med detta brukar man inom teologin skilja mellan fides qua (den religiösa tron som attityd eller hållning) och fides quae (innehållet i den religiösa tron, trosläran).

Förutom de nämnda distinktionerna är det dessutom klargörande att skilja mellan tre olika slags trosattityder. Alla tre förekommer både inom profan och religiös tro. Den första typen kallas kognitiv tro. Enklast beskriver man den som ”tron att”. När någon tror att något förhåller sig på ett visst sätt är det fråga om kognitiv tro. Min tro att klockan just nu är halv sju på kvällen är ett exempel på kognitiv tro. Den kognitiva tron innebär ett försanthållande: man tror att det är sant att något förhåller sig på ett bestämt sätt.

Den andra typen av tro kallas fiduciell. Den fiduciella tron är tro i form av tillit eller förtroende, som när man litar på en god vän. Om den kognitiva tron är en tro att, så är den fiduciella tron en tro på. Skillnaden mellan de båda blir klar för en, om man tänker på hur ens tillit till en god vän är något annat än att man bara är övertygad om att vissa påståenden om ens vän är sanna. Däremot kan man säga att den fiduciella tron förutsätter någon form av kognitiv tro. Jag tror på Martin eftersom jag också tror att Martin är pålitlig och värd mitt förtroende.

Den tredje typen av tro, den så kallade testimoniella, är den tro som grundas på information som vi fått från andra. Detta är förmodligen den allra vanligaste formen av tro. En mycket stor del av våra kunskaper bygger på information som vi mottagit från andra. Vi litar till exempel i stor utsträckning på information som vi får genom radio och tidningar om händelser i fjärran länder. Och vi litar på expertutlåtanden när det gäller frågor som vi själva inte är insatta i. I likhet med den fiduciella tron förutsätter även den testimoniella tron element av kognitiv tro. Och precis som den fiduciella tron bygger den testimoniella tron på vår tillit till andra.

Religiös tro enligt Thomas av Aquino

Den torra begreppsexercisen ovan kan först verka onödigt abstrakt och kanske också irrelevant för en förståelse av vad som menas med religiös tro. Men vid närmare påseende visar det sig att den ger värdefull hjälp åt den som mera precist vill fånga in vad som menas med tro i religiös bemärkelse. Den ovan utarbetade begreppsapparaten kan exempelvis användas när man vill förstå en klassisk framställning av religiös tro i kristen bemärkelse, så som man finner den hos Thomas av Aquino (1225–1274). I sitt stora huvudverk Summa theologiae reflekterar Thomas utförligt över vad som menas med religiös tro (fides). Han skiljer mellan tre olika aspekter hos den religiösa tron (jfr Summa theologiae II-II q. 2 a. 2 c.). Först nämner Thomas det som han kallar för credere Deum, att tro Gud (ackusativ). Med det menas att tro att Gud finns och att Gud har vissa bestämda egenskaper. Thomas beskriver denna sida av tron som ”en tro på det som handlar om Gud”. Denna sida av tron är ett exempel på det som vi ovan kallade för den kognitiva typen av tro, tron att. Men även om credere Deum är en aspekt av den religiösa tron, så betraktar Thomas ändå denna tro som ”en oformad eller ofärdig tro”. Detta att bara tro att Gud finns är för Thomas inte religiös, kristen tro i full bemärkelse. En sådan tro behöver kompletteras med det som han kallar för credere in Deum, att tro på Gud. Med det menas att tro på Gud i form av en personlig relation av tillit och förtroende. Thomas säger att denna tro påverkar människans hela sätt att leva, genom att den driver hennes vilja till att göra det goda. Han beskriver denna tro som ”en tro formad eller genomsyrad av kärlek” (jfr Summa theologiae II-II q. 4 a. 5 c.). Tron som enbart credere Deum är en död tro. Den levande tron är däremot verksam i kärlek. Det framgår att Thomas menar att detta, som är ett exempel på den fiduciella formen av tro, är den mest centrala aspekten av den religiösa tron. Han betraktar denna aspekt av tron som en särskild nådegåva från Gud och räknar den, tillsammans med kärleken och hoppet, till de så kallade teologiska dygderna. Slutligen finns enligt Thomas också tron i form av credere Deo, att tro Gud (dativ). Med det menas att tro Gud när han uppenbarar något för människan. Vi har i detta fall alltså att göra med den testimoniella formen av tro, där man litar på det som man hört från någon annan, eftersom man inte har någon möjlighet att få reda på innehållet på egen hand.

Den religiösa tron är alltså enligt Thomas av Aquino sammansatt av tre olika aspekter: a) den kognitiva tron att Gud finns och har vissa egenskaper; b) den fiduciella tron på Gud i form av en tillits- eller förtroenderelation genomsyrad av kärlek; c) den testimoniella tron som är ett bejakande av innehållet i den gudomliga uppenbarelsen. Men även om Thomas skiljer mellan dessa tre olika element hos tron betonar han samtidigt att han inte ser dem som egna, självständiga akter utan som tre aspekter av en och samma tro. De olika aspekterna av tron får inte isoleras från varandra eller spelas ut mot varandra. Och en fullödig kristen tro är inte möjlig utan att alla tre aspekterna finns med.

Religiös tro innebär både försanthållande och tillit

Den uppdelning i tre olika typer av trosbegrepp som jag ovan presenterat är användbar inte bara när man vill förstå en klassisk framställning av kristen tro som den hos Thomas av Aquino. Begreppsapparaten ger en dessutom redskap att lösa upp en del knutar som ständigt dyker upp i debatter om tro och vetande även i våra dagar. I somliga kretsar är det till exempel vanligt att försvara den religiösa tron genom att säga att den är en form av tillit till Gud, men däremot inte ett försanthållande av påståenden om Gud. Man reducerar alltså den religiösa tron till enbart dess fiduciella sida. Att tro innebär då enbart att lita på Gud. Men vem denna Gud, som man litar på, är och vilka egenskaper som Gud har lämnar man därhän. Tankegångar av det slaget finner man exempelvis i ärkebiskop K.G. Hammars artikel i Svenska Dagbladets serie om tro och vetande (SvD 27/11). Men den typen av argumentation är föga övertygande, eftersom den kognitiva och den fiduciella tron varken fungerar som varandras ersättare eller konkurrenter. Vem skulle säga: ”Jag föredrar att lita på min granne framför att bry mig om huruvida han finns”? Eller: ”Jag vet att min granne finns, så honom litar jag inte på”? På motsvarande sätt kan man heller inte på den religiösa trons område betrakta den fiduciella och den kognitiva tron som alternativ till varandra. Jag kan med andra ord inte lita på Gud utan vissa försanthållanden, lika lite som jag kan lita på min granne utan att tro att han finns. Det är därför meningslöst att försöka försvara den religiösa tron genom att säga att den är en form av tillit, snarare än en form av försanthållande. Istället för att spela ut dessa båda aspekter mot varandra borde man tvärtom säga att den religiösa tron innefattar såväl kognitiva som fiduciella (och dessutom testimoniella) aspekter.

Tro och vetande

Går vi sedan vidare till ordet ”vetande”, så kan man konstatera att det ända sedan Platons dagar har hävdats att vetande utgörs av ”sann rättfärdigad tro”. Det innebär att man vet något 1) om man tror något, 2) om man har goda skäl för sin tro och 3) om det som man tror dessutom faktiskt är sant. Nu har det emellertid visat sig vara notoriskt svårt att fastställa huruvida någon verkligen har goda skäl för sin tro. I början av 1960-talet skrev en man vid namn Edmund Gettier en kort artikel där han visade att det kan finnas fel på våra skäl utan att vi kan upptäcka det. Här är inte platsen för att i detalj redogöra för det så kallade Gettiers problem, men det går ut på att vi kan bli lurade av underminerande faktorer som nästlar sig in i våra skäl utan att vi lägger märke till det. Gettier visade att det verkar vara hart när omöjligt att vara säker på att skälen för våra övertygelser verkligen är goda och tillräckliga, så att de styrker att våra övertygelser är sanna. Som en följd av upptäckten av Gettiers problem brukar man numera allmänt anta att vetande i strikt bemärkelse är någonting mycket sällsynt (om man inte går så långt att man drar den skeptiska slutsatsen att vetande överhuvudtaget inte finns). I vardagslag talar kunskapsteoretiker inte längre om vetande, utan istället mer modest om kognitivt respektive rationellt rättfärdigade kunskaps-anspråk.

Till detta kommer de senaste årtiondenas debatt om den så kallade evidentialismen. Debatten om evidentialism handlar om på vilket sätt som skäl eller grunder (evidens) kan, respektive bör, användas för att underbygga kunskapsanspråk. Debatten om evidentialism har enligt mångas uppfattning visat att det ibland kan vara fullt rationellt att tro på något utan att ha några särskilda skäl för sin tro. De flesta av oss tror till exempel att Antarktis finns fastän vi själva aldrig har undersökt saken eller ens funderat över några argument för denna vår övertygelse. Vår kunskap om Antarktis bygger helt enkelt på att vi litar på den information som vi har fått från andra. Vår kunskap om Antarktis utgör med andra ord en form av testimoniell tro. Men med undantag för en del kvarvarande företrädare för det strängt evidentialistiska synsättet skulle ingen komma på tanken att betrakta oss som intellektuellt oredliga bara för att vi utgår från att Antarktis finns utan att vi själva har undersökt saken eller funderat över några särskilda argument för det.

Varje form av vetande förutsätter tro

Jag vill avslutningsvis peka på att det finns någonting djupt problematiskt med idén att helt generellt betrakta tro och vetande som varandras motsatser. En sådan motsatsställning är orimlig redan av det skälet att varje form av vetande definitionsmässigt förutsätter tro. Men saken är långt mer komplicerad än så. När Hedenius 1949 skrev sin bok Tro och vetande kände han varken till Gettiers problem eller våra dagars evidentialism-debatt. Men båda har grundligt förändrat förutsättningarna för debatten om tro och vetande. Evidentialism-debatten har visat att det finns något problematiskt med det som Hedenius kallade den intellektuella moralens maxim: ”att man aldrig bör tro på något utan att ha förnuftiga skäl för att anse det vara sant.” Om vi människor hade haft obegränsad tillgång till information och obegränsad tid att bearbeta denna information hade vi nog kunnat leva upp till den intellektuella moralens maxim. Men som vi människor faktiskt är funtade får vi ständigt lov att hålla oss med en mängd övertygelser som vi inte alls har några särskilda argument för, om vi överhuvud taget ska kunna överleva. (Vem av oss undersöker varje mjölkförpackning som vi köper för att verifiera vår övertygelse om att dess innehåll inte har förgiftats av någon terrorist?) Till detta kommer dessutom att Gettiers problem har visat hur svårt det är att uppnå den grad av absolut säkerhet som traditionellt associeras med begreppet ”vetande”.

Visst är det önskvärt att både våra profana och religiösa övertygelser stöds av goda skäl. Likaså hör det samman med intellektuell redlighet att man bör vara beredd att ta hänsyn till relevanta invändningar mot de övertygelser som man hyser. Själv ansluter jag mig till uppfattningen att somliga av våra övertygelser faktiskt förmår leva upp till kraven på vetande i strikt bemärkelse. Mina övertygelser om mina egna aktuella mentala tillstånd (som att jag just nu tänker på glass) eller min övertygelse att alla ungkarlar är ogifta kan fungera som exempel på det. För egen del utesluter jag heller inte, i motsats till Hedenius, att somliga religiösa övertygelser kan leva upp till kraven på vetande i strikt bemärkelse. Däremot är det inte rimligt att kräva att alla våra övertygelser ska utgöra vetande för att kunna betraktas som rationella. Oftast får vi lov att nöja oss med betydligt mindre än så, både när det gäller våra religiösa och våra profana övertygelser.

Ursprungligen publicerad i Signum nr 1 / 2003