Vad rätt du tänkt fast det var fel

RECENSION

av JAN-OLOF HELLSTEN

Johan Wennström: Lärare utan frihet. Samhällsförlaget, 2014, 80 s.

Det finns böcker som förändrat tänkandet inom sitt ämnesområde trots att nästan allt var fel. David Riesmans: Den ensamma massan är en sådan. Trots att boken är full av löst spekulerande och illa underbyggda fakta fick hans tankar, om den isolerade men ändå utifrånstyrda människan, under en period ganska stort inflytande över tänkandet inom sociologin. Marshall McLuhans: The Medium is the Message (1967) är ett annat exempel på hur osäkra fakta och löst grundade tankegångar leder fram till en slutsats som än i dag styr problemformulering och tänkande inom flera olika kunskapsområden. Den interaktiva tekniken har gjort hans indelning i kalla och varma medier föråldrad, men varje politiker är medveten om att ett utspel på Twitter har en helt annan innebörd än om samma utspel görs i en tidningsintervju eller i en riksdagsdebatt. Det bästa exemplet är nog Sigmund Freuds Drömtydning. Den slog ner som en bomb i Wien år 1900 och revolutionerade tänkandet inom psykologi och psykiatri, som det verkar för all framtid. Liksom hans övriga skrifter bygger den på slumpmässiga observationer och tvivelaktiga tolkningar. Trots det är föreställningen om människan som i första hand en driftsvarelse numera väl etablerad både i vetenskapligt teoretiserande och i reklambranschens praktik.

Listan kan göras lång över böcker som påverkat diskurser, inte genom sitt stringenta resonerande, utan genom sitt val av perspektiv. Johan Wennströms: Lärare utan frihet blir kanske en sådan bok. Titeln anger perspektivet. Wennström menar att de senaste femtio årens skolreformer har berövat lärarna deras professionella frihet. I stället för en självständig ämbetsman med personligt ansvar för sin undervisning har läraren blivit en detaljstyrd lönearbetare som belastas med alltmer rapportskrivning och annat administrativt arbete. Genom att formulera den utgångspunkten sätter han fingret på en viktig faktor i skolans verklighet. En faktor som ofta kommer bort i resonemanget om förstalärare och lönenivåer där läraren blir en pusselbit i en ekonomisk struktur snarare än ett subjekt med yrkesetos. Även hans arbetsmodell förtjänar att noteras. Den går ut på att visa hur ett företagstänkande, som kallas New Public Management (NPM), styrt den moderna skolpolitiken. Att använda NPM som instrument för att analysera offentliga sektorns reformer synliggör konsekvenser av politiken som annars inte skulle ha uppmärksammats. Till sist skall det erkännas att Wennströms slutsats är både intressant och förmodligen helt korrekt; nämligen att både högerlinjen och vänsterlinjen har bidragit till att skolan inordnats i NPM- strukturen.

Men … Wennström utgår från en definition av New public Management i sju punkter som omfattar bland annat detaljstyrning från ledningen, kontroll genom ekonomiska incitament, decentralisering, införande av konkurrens i den offentliga sektorn samt kvantitativa mått för verksamhetens utfall vilket identifieras med målstyrning. Även om inte alla faktorerna finns med kan det handla om NPM menar Wennström. Han verkar dock inte medveten om självmotsägelserna i definitionen. Till exempel är målstyrning inte förenligt med en detaljstyrande ledning. När målstyrningen infördes i svenska skolan i början av nittiotalet var det just den statliga detaljstyrningen man ville komma bort från. Det hindrar i och för sig inte att NPM-begreppet är ett användbart instrument för att studera skolreformer. Emellertid är Wennströms eget resonemang med NPM som utgångspunkt i bästa fall svagt men ofta alldeles skevt.

På sidan 16 kan vi läsa att ”kommunerna har givits ansvar för lärarnas löner och anställningsvillkor, vilket bland annat inneburit mindre autonomi i förhållande till arbetsgivaren och mer likriktade löner för lärare på olika nivåer”. Det är ett, ur många synpunkter, märkligt påstående. Rimligen får människor mera inflytande ju närmare deras egen verklighet besluten fattas. Wennströms resonemang förutsätter ett underförstått konfliktperspektiv där lärare, skolledare och kommunledning är motståndare i en maktkamp. Han verkar också omedveten om att de krav på rapporter och planeringar, som enligt lärarna stjäl tid från undervisningsförberedelser, oftast inte kommer från kommunledningen utan från Skolverket. Han är märkligt okunnig om den verklighet han undersöker. Det framgår också av det han skriver om löner i samma citat. Fram till 1990 var nämligen lärarnas löner strikt låsta i ett lönegradssystem där utbildning, ämnesinriktning och tjänsteår avgjorde lönen. Först efter kommunaliseringen blev lönesättningen flexibel.

Vänsterns delaktighet i lärarnas avprofessionalisering består enligt Wennström i det kunskapsförakt som han tillskriver de S-märkta skolreformerna. Det enda han påvisar är dock sin egen okunnighet i historia. Med hänvisning till A. Helldén hävdar han att kulturklimatet efter 1968 är den nya skolpolitikens vagga. I själva verket är den svenska grundskolepolitiken fram till 1990-talet fastlagd redan i grundskolereformen 1962, som baserade sig på utredningar och betänkanden från 1940- och 1950-talet. De förändringar som sker med 1980 års läroplan bygger på SIA-utredningen. Den tillsattes 1970 för att analysera problem som uppstod vid genomförandet av den nioåriga grundskolan. Det är inte bara faktakunskapen som brister. Även analysen av skolpolitiken går snett.

Han beskriver de fyra mål som Olof Palme ställde upp för skolan. Två av dem var: att göra det lättare för elever att förstå den tekniska utvecklingen samt att stimulera till kritiska analyser av samhällsutvecklingen. Wennström menar att ”inget av dessa mål uttryckte på något sätt att skolan var till för att ge eleverna kunskaper”( s. 46). Hur man skulle kunna förstå tekniken och analysera samhället utan grundliga kunskaper förklarar han inte. Längre fram i texten (s. 48) säger han dessutom att 50 procent av lärarna på högstadiet inte ansåg det möjligt att uppnå kunskapsmålen. Det verkar rimligt med tanke på att alla elever nu skulle läsa realskolans kurs men stämmer dåligt med påståendet att inga kunskapsmål fanns.

Om Wennström hade intresserat sig för historia skulle han ha upptäckt att det var socialdemokraterna som ersatte den sjuåriga folkskolan med en nioårig grundskola. Den kunskapsföraktande Palme införde teoretiska ämnen på de yrkesförberedande linjerna i gymnasiet. De allmänna kurserna i engelska och matematik avskaffades på socialdemokraternas initiativ. Samma parti gjorde de tvååriga yrkesförberedande linjerna till treåriga program med mycket stort inslag av teoretiska ämnen. Man kan nog hitta mycket att kritisera i den S.-märkta skolpolitiken men något förakt för teoretiska kunskaper visar den inte upp. På så sätt faller Wennströms argumentation inför historiska fakta.

Avsnittet om högerlinjen är mycket kortare men inte bättre. I stället för att analysera alliansens skolpolitik redogör han för åsikterna hos några författare som han anser representativa för högerlinjen: S. Rydenfelt och M. Friedman. Redan Britt Mogård tog avstånd från Rydenfelts idéer och jag tror att varken Björklund eller Reinfeldt skulle skriva under på att syftet med skolval och privat konkurrens är att minska lärarnas inflytande. Inte heller tror jag de skulle känna igen sig i Wennströms beskrivning av det som styrt högerlinjens agerande: att man vill reglera lärarnas alltför stora egna intressen, att lärare förvägrar föräldrar och elever möjlighet till inflytande samt att läraren bör bli mer av handledare och att ansvaret för kunskapsbildningen därmed skall ligga på eleverna själva.

Wennströms hypotes är välformulerad, den valda referensramen är intressant och slutsatsen korrekt. Argumentationen däremot är under all kritik och de fakta han stöder sig på är lika ofta felaktiga som korrekta. Jag skulle önska att boken blev läst av politiker och skoldebattörer som kan se förbi bristerna och i stället upptäcka de fenomen som blir synliga om man lånar hans perspektiv.

Jan-Olof Hellsten 2015-06-03