Vad säger den heliga Birgittas biktfar om andlig kommunion?

av ANDERS PILTZ

Matts Övedsson (magister Mathias av Linköping) var jämnårig med den heliga Birgitta, alltså född i början av 1300-talet, och vann de högsta lärdomsgraderna vid Sorbonne, Paris, i filosofi och teologi. Trots vanliga fördomar var teologistudier sällsynta bland prästerna på medeltiden; präster utbildades för att utföra riterna korrekt och man ställde inga krav på högre talekonst: de skulle kunna förklara Fader vår, Var hälsad Maria och den apostoliska trosbekännelsen för sina församlingar, och de kunde då peka på väggmålningarna: titta där, en apostel, titta där, Jesus botar en blind.

De som kom till universitetet läste filosofi i många år och bara en liten bråkdel gick vidare till teologin, den främsta av vetenskaperna. Utan tvekan var Mathias medeltidens största intellektuella gestalt i Sverige. Som ung man var han språkfilosof och skrev lärda men rätt obegripliga verk om retorik och poesi, som han skickade till ärkebiskopen i Uppsala i hopp om fast anställning, men han råkade sedan i en troskris, tvivlade på allt och fick för sig att kristendomen bygger på önsketänkande eller är ett sätt att hålla folket i schack med lögner om eviga straff. Han övervann troskrisen, omvände sig och blev en bibelteolog av Guds nåde (med betoning på alla dessa ord).

Ett väldigt bibliskt uppslagsverk på 7 000 foliesidor i stenografisk skrift har till största delen gått förlorat när Gustaf Vasa gjorde förladdningar till sina kanoner av de medeltida handskrifterna. Däremot finns en handbok för predikanter helt bevarad (Homo conditus) med en populärt skriven Summa theologiae från skapelsen till yttersta domen och allt däremellan; i en bilaga finns anvisningar för kyrkoårets alla söndagar hur man kan klippa och klistra olika bitar och sätta ihop dem till en riktigt bra predikan (alltså i ett oändligt antal möjliga kombinationer; påven Franciskus lånade idén i sin Handbok för predikanter, som hänvisar till katekesen på liknande sätt).

Homo conditus är skriven på latin, men den skulle självklart översättas till svenska av predikanten, eftersom så få bönder under medeltiden talade latin. Här kan vi höra hur han utlägger begreppet ”andlig kommunion” för en lantlig församling. På den tiden var kommunionen inskränkt till en gång om året, påskdagen. Eftersom det var så, hur skulle man kunna ta emot hostian som ett ”dagligt bröd”? Här förklarar Mathias saken. Han var också den heliga Birgittas biktfar under hennes tid i Sverige, före hennes emigration till Rom 1349.

Mathias var kanik vid Linköpings domkyrka och hade ett prebende vid Sankt Iljan i Söderköping (men behövde inte arbeta där, eftersom han hade en vikarie på plats). Han dog i pesten (digerdöden) 1350 och begravdes i dominikanernas konvent Helga Lösen i Gamla stan i Stockholm, där han vilade i frid och utförde många underverk innan man grävde upp honom 1528 och slängde hans ben någonstans, oklart var, för att sätta stopp för helgonkulten av honom.

Ur magister Mathias av Linköping, Vägen till Jerusalem

Människans natur förändras mycket av den näring som hon brukar inta. Om vi med troende hjärta äter den näring som är Kristus, förvandlas vi till honom. Hör vad han säger: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Detta gäller inte ätandet med munnen. Bara om människan först äter med troende och rent hjärta, gagnar det henne att också med munnen beröra denna Kristi dyrbara näring.

Om du alltså vill äta Kristus värdigt, så måste du tro på de heligas gemenskap, det vill säga, i de heligas gemenskap äga tron att Kristi kropp i sanning finns under brödets gestalt och Kristi blod under vinets, så som han själv sade: Detta är min kropp, det vill säga: ingen annan kropp än den som blir offrad för er.

Prästerna är folkets mun mot Gud: dagligen mottar de från Gud Herrens lekamen och blod som en föda, och de räcker den till folket, på samma sätt som munnen förmedlar födan åt de andra lemmarna, då ju folket inte dagligen kan ta emot Kristi kropp och blod.

Vi skall be Gud om eukaristins bröd. Utan det kan vi inte alls leva. Dagligen behöver vi styrkas med det brödet, vi som ligger i strid med djävulen. Han är jätten, vi är som möss mot honom. Som det står skrivet hos Job: Det finns ingen makt på jorden som kan jämföras med honom. Hur skulle vi kunna hålla stånd mot honom utan kraften från den som besegrat honom, Jesus Kristus, han som ensam är starkare? I hans kropp och hans blod får vi del av hans kraft, han som själv har sagt: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. För vem är så stark att han kan motstå någon, i vilken Kristus finns?

Men nu säger du: ”Hur skall jag stå emot, jag som äter den maten bara en gång om året, fastän den skulle vara daglig?” Tvivla inte, broder. Det är bara munnen som tar emot maten, och ändå får alla lemmar styrka och kraft från det som munnen tar emot. Genom att kroppen är sammanfogad som den skall, hänger alla lemmar ihop med munnen. Så är det också med dig, broder: fastän du inte kroppsligen tar emot denna föda varje dag, skall du ändå veta att du alltid får kraft från den, om du är lem i Kyrkan och genom tron och kärleken till honom hänger fast vid henne.

Denna föda mottas dagligen av prästen i kyrkan. Han tar emot den, du får kraft. Han tar emot denna föda kroppsligen, du mottar denna föda andligen.

Vägen till Jerusalem, översättning Anders Piltz, Katolska bokförlaget, Uppsala, 1986, sid. 61, 108–109.

Anders Piltz 2020-03-30

Detta är en opinionstext, åsikterna är författarens egna.