Vad Thomas More kan lära oss om likes på Facebook

av THOMAS IDERGARD Förmodligen är jag inte ensam om att brottas med den här frågan. Det handlar om något ganska vanligt i vår tids exploderande sociala medier, och rör hur en klassiskt troende kristen ska leva sin tro genom vad hon eller han uttrycker visavi vänner och bekanta som genom sina livsval uttrycker något annat.

Bara i min egen bekantskapskrets har det hänt flera gånger under de senaste två åren: En gift familjefar med barn träffar en annan kvinna och meddelar sin fru att han vill skilja sig, eftersom en relation redan har inletts med den andra kvinnan. Frun och barnen är förstås förkrossade. Beskedet, i alla fall i dess fulla konsekvens, kommer som en blixt från klar himmel. Chock. En familj ska splittras för alltid. Mannen ”kan inte rå för sina känslor” (men beaktar inte att man alltid är fri att avgöra vad man gör av dem) för att ”kärleken slår till” (utan att beakta att hållbar kärlek alltid även involverar viljan). Kvinnan står ensam, övergiven, lämnad.

Jag har förstås ingen aning om vilka problem som funnits i äktenskapet eller hur skulden för dessa fördelas. Och jag har full respekt för att det kan finnas mycket som vi utanför inte vet om. Liksom att en separation ibland kan vara nödvändig. Men jag ser ändå vad jag ser. En kvinna tvingas helt maktlös se på hur hennes man efter många år tycker sig vara i sådant behov att förverkliga sig själv genom att lämna henne och barnen.

Och så kommer de sociala medierna in. Samboskap, förlovning och giftermål med den nya kvinnan. Bilder på nya dörrskylten, på glänsande ringar och skålande champagneglas delas på Instagram och Facebook. Med massor av ”likes” (gillanden) och kommentarer från vänner och bekanta som ropar ”grattis”, ”vad härligt med kärlek!”, önskar lycka till (och att den nya frun inte får dela den gamlas öde?) och klistrar in röda hjärtan på meddelanderaderna. Allt detta från personer som känner till bakgrunden till det som nu hyllas och gillas.

Jag vill inte förneka någon lycka, varken i romantisk kärlek eller i något annat. Jag menar inte att man inte får glädjas åt andras lycka. Men jag har, när jag har sett allt detta upprepas flera gånger, frågat mig vad den lämnade, före detta frun och de gemensamma barnen tycker om all omfamning av det som är deras olycka. Jag vet vad jag skulle tycka, tänka och känna. Och jag tror att varenda en som gillar och hjärtar också vet vad de skulle känna. (Exemplet gäller förstås också i händelse av att det är en make som lämnas.)

Hur ska man då som klassiskt troende kristen förhålla sig? Inte primärt genom att påpeka att också icke-kristna äktenskap är ämnade för en beständighet som inte tillfälliga känslor, inte ens det svek som en utomäktenskaplig affär utgör, enkelt kan få rubba. Utan framförallt i solidaritet med den svagare parten, den vars liv kastats över ända genom en annan persons beslut som hon eller han inte kan påverka, hur mycket hon eller han än vill och försöker. Är det så enkelt att viljan att uttrycka glädje för den nygiftes glädje automatiskt har företräde framför en eftertanke som av hänsyn till den sårade leder till att man inte publikt uttrycker något? Är det verkligen självklart att man ska gilla något som faktiskt förutsätter att en annan människa, ja i många fall flera andra (barnen), har sårats djupt?

Jag tror att en kristen hållning kan hämta stöd och inspiration av S:t Thomas More, som var en av den engelske 1500-talskungen Henrik VIII:s närmaste män och bästa vänner. More, en djupt troende katolik, lämnade sin regeringsposition när kungen ville skilja sig från sin första fru och gifta om sig med sin älskarinna (det skulle visa sig bli ett upprepat mönster, men det visste ju More inte om då). Han kunde, givet sin tro, inte stödja kungens begäran till Vatikanen om att få sitt äktenskap upplöst. Men han ville, givet sin vänskap, inte heller stå i vägen för kungen. När händelserna senare kom att leda till Henrik VIII:s brytning med Rom avstod More, för sin vänskaps skull, att offentligt uttala sig. Men han förbehöll sig rätten att hålla fast vid sin tro och moraliska uppfattning. När kungen så krävde en offentlig ed till stöd för sin reformation– det vill säga motsvarande vår tids gillanden på Facebook, alltså ett öppet stöd, en öppen omfamning, för det som en annan gör för sin egen lyckas skull – vägrade More. Med resultatet att han fängslades och slutligen avrättades.

Men More mötte skarprättaren med högt huvud: han förblev trogen sitt samvete och sin vän kungen på samma gång. Han ville kungens bästa. Men att offentligt stödja något som gick emot hans samvete var något som ingen vänskap kunde kräva, om den skulle förbli trogen sanningen – vilket slutligen varje äkta vänskap måste. Så frågan till oss i vår tid är egentligen om någon, också en vän eller bekant, kan förvänta sig att vi alltid på alla sätt bekräftar en lycka hos honom som aldrig hade funnits utan en stor olycka hos någon och några andra – som jag till och med kanske också känner? Vågar vi som Thomas More stå upp för en vänskap i lojalitet, respekt – och sanning, och vars lackmustest inte är ett offentligt omfamnande av allt som den andre tänker, tycker och gör?

Thomas Idergard 2017-06-10