Vadå pluralism?

av ULF JONSSON

– Apropå religion, etik och trängseln i den svenska åsiktskorridoren.

”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”, skaldade den katolske biskopen Thomas Simonsson i Strängnäs redan på 1400-talet. Och biskopen har många efterföljare också i vår tid som sjunger frihetens lov. Frihet verkar, åtminstone på det retoriska planet, höra till den svenska kulturens kelgrisar. Att det svenska samhället är fritt och vidsynt och ger plats åt en mångfald olika uppfattningar är en grundmurad del av den svenska självbilden. Men stämmer den bilden med verkligheten? Vill vi faktiskt ha frihet och mångfald när det kommer till kritan?

När frågor om religion och etik diskuteras, verkar Sverige snarast kännetecknas av en anmärkningsvärt trång åsiktskorridor. Vi är ett litet land med en stark konsensuskultur, och vi ser gärna att alla stöps i samma form när det gäller religion och moral. Vad som räknas som acceptabla uppfattningar skiftar dessutom snabbt, och alla förväntas ansluta sig till den för tillfället politiskt korrekta trenden. Inte därför att några nya viktiga sakargument har tillförts debatten, utan bara därför att trenden har vänt. Mångfalden får stryka på foten när de avvikande rösterna snabbt ska marginaliseras och skambeläggas. Under den gångna sommaren har denna påfallande svenska trångsynthet på etikens och religionens områden firat nya triumfer. Låt oss titta på några exempel.

Några dagar före EU-valet den 26 maj publicerade Dagens Nyheter en artikel om hur Lars Adaktusson (KD) röstat i Europaparlamentet vid voteringar om abortfrågan. I artikeln heter det: ”Vid de 28 tillfällen när EU-parlamentarikerna uttryckt en åsikt om kvinnors rätt att göra abort har Lars Adaktusson tryckt på nej-knappen 22 gånger, ja-knappen fyra gånger och lagt ner sin röst två gånger.” Artikeln väckte ramaskri i valrörelsens slutskede. Adaktusson förklarade att hans sätt att rösta hängde samman med att sådana frågor bör avgöras på nationell nivå, inte på EU-nivå. Tolkningen av Adaktussons agerande var därmed öppen. Men stenen var satt i rullning, och mass­mediernas val av tolkningsraster blev snart nog självklart. Bilden av en avslöjad abortmotståndare målades upp likt fan på väggen, och Adaktusson gick praktiskt taget under jorden.

KD:s partiledning fick skrämselhicka och upprepade gång på gång mantrat att partiet står bakom svensk abortlagstiftning. Massmedierna och KD:s ledning var ense om att alla ska tänka likadant i sådana frågor. Den som inte ansluter sig till ”den svenska abortsynen” ska förpassas till skamvrån. Det var också den givna utgångspunkten när frågan togs upp i Sveriges Televisions slutdebatt på kvällen den 24 maj. Behovet av att uppvisa en enad svensk front i abortfrågan är ett exempel på hur svårt vi har att hantera minoritetsuppfattningar i känsliga etiska frågor.

Ett ännu tydligare exempel på trängseln i den svenska åsiktskorridoren fick vi i samband med Stockholm Pride som höll sin årliga festival under månadsskiftet juli/augusti. Flera av landets etablerade medier, inklusive Sveriges Television, Sveriges Radio och Dagens Nyheter, valde med anledning av årets festival att särskilt fokusera frågan om trossamfundens syn på könsneutrala äktenskap. I en undersökning som refererades i flera medier hade man funnit att många samfund inte viger samkönade par. Medierna insåg genast sitt ansvar att anmoda rättning i leden. I Sveriges Radio meddelade man redan den 4 juli att ”P4 Dalarna kan avslöja att Lugnetkyrkan i Falun har en syn på homosexualitet som avvikande från normen, som är äktenskapet mellan kvinna och man.” I en uppföljande intervju i SR förklarade kommundirektören i Falun att man måste överväga att ställa in all samverkan med församlingen. Efter att SR den 6 augusti avslöjat att inte heller Pingstkyrkan i Leksand viger samkönade par, förklarade även kommunledningen där att man överväger att avbryta samverkan med församlingen.

Längst i upptuktelse av de trilskande samfunden gick nog ändå Dagens Nyheter i en ledare den 2 augusti. Man balanserar i ledartexten på gränsen till att kräva att religionsfriheten avskaffas i Sverige. Texten signalerar att man vill föreskriva vilka övertygelser de religiösa samfunden ska omfatta. Man tar därmed på sig rollen som en teologisk högsta domstol för trossamfunden i landet. I ledaren konstateras att religionsfriheten innebär att folk fritt kan välja om de vill vara med i ett trossamfund eller inte. Men det räcker inte, enligt DN. Alla svenskar, vilket samfund man än tillhör, ska ha rätt att vigas i det samfund som man tillhör. De trilskande samfunden måste helt enkelt byta ut sin tro och bekänna sig till DN:s äktenskapssyn. Samfund som inte accepterar detta handlar verklighetsfrånvänt, och det är av högsta vikt att de får stark kritik för detta, skriver man i ledaren. Med andra ord: trossamfunden borde egentligen inte själva få avgöra vad de tror på, det ska Dagens Nyheter avgöra åt dem.

Det är, åtminstone ur en katolsk synvinkel, överraskande att DN tar på sig uppgiften att fungera som högsta domstol i trosfrågor. Visserligen antyds det försiktigt i en kort instucken mening att saken kanske ändå inte är så enkel, och att ett liberalt samhälle måste låta grupper leva enligt sina egna religiösa övertygelser. Fast om man menar allvar med just den meningen faller resten av resonemanget i ledaren samman som ett korthus.

Liberaler har historiskt sett ofta hört till religionsfrihetens starkaste försvarare. Men på Dagens Nyheter verkar man nu mest vara intresserad av att förmå alla svenskar att tänka på precis samma sätt i religiösa frågor. DN:s dom lyder att ”äktenskapet är det starkaste juridiska erkännandet av romantiska förhållanden”. Den katolska förståelsen av äktenskapet handlar dock inte endast om romantik utan innefattar flera andra grundläggande aspekter. Men kanske är DN ändå inte ett helt hopplöst fall. För redan två dagar senare, den 4 augusti, skriver man på ledarplats: ”Människor som avviker är de som har mest att lära oss andra”, och vidare förklarar man att samhällets rikedom främst består i ”hela den sprudlande mångfald som växer ur friheten att kunna gå sin egen väg”. Hoppsan, här sjunger man alltså trots allt frihetens och mångfaldens lov! Man får hoppas att bejakandet av mångfald också gäller på etikens och religionens områden.

I Sverige är vi långt ifrån så bra på mångfald som vi gärna föreställer oss. Vi både kan och bör bli bättre på att värna mångfald. Inte minst på religionens område. Ofta ligger tanken på diskriminering av religiösa minoriteter förvånansvärt nära. Historiskt sett har Sverige inte mycket att vara stolt över när det gäller just behandlingen av religiösa minoriteter och deras övertygelser.

Väldigt många svenskar trodde länge att religionen helt enkelt skulle försvinna ur det moderna samhället. De tog grundligt miste. Nu är uppgiften i stället att bereda plats för den religiösa tron i samhället, utan diskriminering och med en generös religionsfrihet. Därför diskuterar vi i dagens Sverige om man får be på arbetstid, om samfunden får driva konfessionella friskolor, om samfunden ska ha vigselrätt, om gudstjänster ska sändas i public service, om religiösa klädesplagg får användas i skolan och på jobbet och så vidare. Och frågorna kommer att bli flera, inte färre, framöver.

Friheten har givetvis sina gränser, den är aldrig total, då upphäver den sig själv. Och mångfald är inte detsamma som godtycke. Ett fungerande samhälle behöver en gemensam värdegrund. Som Signum ofta har framhållit, senast i ledaren i förra numret, bör den gemensamma värdegrunden byggas utifrån ett naturrättsligt tänkande. Det är en grund som både troende och sekulära personer i lika mån kan enas kring. Somliga rättigheter som formuleras på den grunden är av fundamentalt slag och är inte förhandlingsbara, som de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men värdegrunden är inte statisk, och många frågor är föremål för kontinuerliga förhandlingar, där rättigheter vägs mot varandra. I ett öppet demokratiskt samhälle sitter de olika religiösa grupperna med vid förhandlingsbordet och för sin egen talan och har egen rösträtt i den processen.

 

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

 

Detta är en ledartext publicerad i Signum nr 6/2019.