Vågar politikerna införa religionsfrihet?

HALLONSTEN, GÖSTA

”Religionsfriheten är inte förenlig med ett stats kosystem som ger staten inflytande i en kyrkas inre angelägenheter och ger en eller några kyrkor en privilegierad ställning framför andra kyrkor och trossamfund.” Så skriver ”Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund” (SST) i sitt remissvar på utredningen Ekonomi och rätt i kyrkan (SOU 1992:9). Bakom remissvaret står 36 av de 37 samfund som är representerade i nämnden (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen avger sitt svar genom Svenska kyrkan). Bland dessa återfinns såväl de inhemska frikyrkorna som samfund med en majoritet av invandrare: katolska kyrkan, de ortodoxa och österländska kyrkorna, de judiska församlingarna och Islamska samarbetsrådet.

Genom denna uppslutning och genom sin argumentation med utgångspunkt i religionsfriheten borde yttrandet vara ett av de viktigaste inläggen i debatten om statskyrkosystemets framtid. Det är därför på sin plats att ganska utförligt återge dess innehåll här. (1 sin helhet är yttrandet tryckt i SSTs Årsbok 1992.)

Med all rätt hävdar SST att ERK-utredningen tagit sin utgångspunkt i en alltför snäv uppfattning av religionsfriheten. Detta beror i sin tur på att kyrkastatdebatten efter den myrdalska utredningen 1972 snävats in, från att gälla statens relation till alla i landet verksamma trossamfund till att huvudsakligen gälla Svenska kyrkans framtida ställning. Alltför mycket präglas diskussionen av en kyrkokommunal opinion som i varje förändring ser ett hot, och av Svenska kyrkans svårigheter att enas kring medlemskapsfrågan. Gentemot detta framhåller SSTs remiss: ”Religionsfriheten är inte det enda argumentet för en förändring av relationerna mellan staten och trossamfunden men den utgör det tyngsta och i sig fullt tillräckliga motivet för ett upphävande av statskyrkosystemet och en ny utformning av relationerna mellan staten och samtliga trossamfund. De flesta andra skäl som anförs för förändrade relationer kan härledas ur religionsfriheten.”

En erkänd mänsklig rättighet

Denna betoning av religionsfriheten stämmer väl med 1968 års kyrka-statutredning och grundas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt Europakonventionens rättighetsförklaring. Men därtill lyfter SST fram den ”långtgående deklarationen om religionsfrihet” som antagits av ESK (Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa). Där sägs uttryckligen vilka förpliktelser staterna har att främja både individens och trossamfundens religionsfrihet. Det förra gäller friheten att välja, byta eller avstå religion, samt garantin mot diskriminering. Det senare handlar om att alla trossamfund ”skall garanteras rätten att verka i samhället på likvärdiga villkor” och följer av statens opartiskhet i livsåskådningsfrågor. Ur ESK-dokumentet citerar man därvid följande formulering om statens åtaganden: ”att respektera de religiösa samfundens rätt att: upprätta och driva fritt tillgängliga platser för gudstjänst och samling, att organisera sig själva i enlighet med sin egen hierarkiska och institutionella struktur, att utvälja, utse och byta ut sin personal i enlighet med sina olika behov och normer liksom med varje fritt accepterat arrangemang mellan dem och deras stat”.

I uttolkningen av detta menar SST, i likhet med den myrdalska utredningen, att statens neutralitet i trosfrågor inte utesluter ”en aktiv positiv hållning till såväl Svenska kyrkan som andra trossamfund”. Man menar att ”ESK-deklarationen om religionsfrihet tydligt understryker statens ansvar för att upprätthålla och ge ett substantiellt innehåll åt religionsfriheten. Den markerar också vikten av ett aktivt samspel mellan staten och trossamfunden.”

Alla trossamfunds likvärdighet

Två konsekvenser av denna syn på trossamfundens religionsfrihet är viktiga. Den ena är att det tillskapas likvärdiga villkor för alla trossamfund. – Det finns inget som i religionsfrihetens samhälle motiverar en fortsatt särbehandling av Svenska kyrkan. – Det andra är, enligt SST, att staten inte skall reglera Svenska kyrkans inre angelägenheter, lika litet som den lägger sig i andra samfunds. Den andra punkten är kanske viktigast att framhålla, eftersom den har med debatten om medlemskapsfrågan att göra, liksom med Svenska kyrkans identitet som ”en öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet”. Att det ärftliga medlemskapet strider mot regeringsformen har ESK-utredningen klargjort. SST understryker detta, men menar att sedan detta är klargjort ”bör ur religionsfrihetssynpunkt medlemskapsreglerna i Svenska kyrkan falla inom kyrkans eget kompetensområde att fastställa”. Inte heller utredarens förslag till övergångsbestämmelser är något som staten ska besluta om. Man påpekar vidare att det som sägs i utredningen om karaktären av medlemskapet i Svenska kyrkan inte är unikt för denna. ”Det är t.ex. inte bara en effekt av Svenska kyrkans folkkyrkosyn att alla äger tillträde till gudstjänsterna-det gäller också alla de trossamfund som ingår i SST”

SST ifrågasätter därvid inte att Svenska kyrkan på grund av sin historia och breda förankring i svenska folket har en särställning och kommer att ha det även i fortsättningen. Däremot kritiserar man utredningsdirektiven som säger att ”utredningsarbetet bör i alla dess delar utgå från Svenska kyrkans särskilda karaktär av öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet och demokratiska arbetsformer.” Om formuleringen ”särskilda karaktär av öppen folkkyrka” är uttryck för en okunnighet om andra trossamfunds ”folkkyrkokaraktär” må för tillfället lämnas därhän. Viktigare är att direktivet begränsat utredningsarbetet och tvingat utredaren att förorda en fortsatt särlagstiftning för Svenska kyrkan med reglering av dessa tre principer (kursivering ovan). Av religionsfriheten följer, enligt SST, att ”dessa frågor om Svenska kyrkans karaktär, mål och struktur i princip är att betrakta som inomkyrkliga frågor som inte ska regleras av en lagstiftning eller regeringsbeslut. Ur religionsfrihetssynpunkt måste även Svenska kyrkan ha rätt att själv utforma sin verksamhet och sin struktur.” Detta faller definitivt inte inom riksdagens kompetens: ”Staten ska inte ställa krav på demokratisk uppbyggnad hos religiösa samfund. Ett fullt genomfört sådant krav skulle hota inte bara den hierarkiska uppbyggnaden av många av invandrarnas kyrkor och trossamfund utan också den dubbla ansvarslinjen inom Svenska kyrkan. Det vore enligt vår uppfattning ett brott mot religionsfriheten, så som den uttrycks t.ex. i ESK-deklarationen om religionsfrihet.”

En invändning mot detta resonemang vore att en majoritet inom Svenska kyrkan vill ha en statlig reglering, eftersom man just däri ser en garanti för Svenska kyrkans identitet. Den öppna folkkyrkan, den rikstäckande verksamheten och den demokratiska uppbyggnaden hör ju också till de flitigast använda argumenten i kyrka-statdebatten. SST citerar ERK-utredningen där det sägs att ”ett statligt inflytande i en eller annan form inte behöver upplevas som principiellt främmande för Svenska kyrkan”. Men man tillägger: ”Vi vill inte kommentera denna bedömning för Svenska kyrkans räkning. Däremot vill vi understryka att ett statligt inflytande inom kyrkan under alla förhållanden bör upplevas som principiellt främmande för staten!”

Likhet inför lagen

Religionsfriheten kräver alltså ett slut på särställningen för Svenska kyrkan. Men den kräver inte att Svenska kyrkan hänvisas till att existera på de villkor som nu gäller för de fria samfunden. Den juridiska form som trossamfunden nu är hänvisade till – ideell förening – ger nämligen dåligt uttryck åt deras mer eller mindre offentliga karaktär och en otillräcklig rättslig trygghet. SST förespråkar därför i sitt remissvar en fjärde modell utöver de tre som utredaren ställt upp. De tre modellerna utgår nämligen alla från alternativet statskyrka – frikyrka=ideell förening. Signum har upprepade gånger förespråkat att en särskild juridisk form tillskapas för trossamfunden. De bör erkännas som offentligrättsliga korporationer, enligt sina egna rättstraditioner. Detta vill SST nu förverkliga genom att en generell ramlag för trossamfundstiftas av riksdagen. Denna bör innehålla ”en definition av begreppet trossamfund, en markering av statens roll i förhållande till trossamfunden, garantier för trossamfundens rätt att organisera sig enligt sin egen bekännelse och frihet i inre angelägenheter”. Ramlagen skulle vidare kunna innehålla regler för rätt till uppbördshjälp från staten, regler för rätt till stöd för religiösa kulturbyggnader och minnesmärken, regler om vigselrätt, tystnadsplikt, trossamfundens medverkan i andlig vård inom sjukvården etc. Vidare skatteregler för trossamfund och regler om trossamfundens medverkan i begravningsverksamheten.

Den rättsliga trygghet som både Svenska kyrkan och andra trossamfund behöver för att kunna verka enligt sin bekännelse och egenart skulle således garanteras av ramlagen. Däremot skulle ”regler om den evangelisk-lutherska bekännelsen, den öppna folkkyrkan, den demokratiska strukturen och ambitionen om rikstäckning föras till det interna svenskkyrkliga regelverket”, helt analogt med vad fallet är för andra samfund.

Att ramlagen därutöver skulle reglera statens stöd till samfunden och regler för dessas medverkan i offentliga angelägenheter är ett utmärkt förslag. Det bör därvid tilläggas att SST förordar en statlig uppbördshjälp för alla samfund, lämpligen genom att den enskilde i sin deklaration anger vart han vill att kyrkoskatten ska gå. Därmed förutsätts att systemet bygger på frivillighet. Vidare överförande av begravningsverksamheten till den borgerliga kommunen med möjlighet att där det är lämpligt genom avtal överlåta skötseln av kyrkogårdar på Svenska kyrkan. Vidare förespråkar man fortsatt statsbidrag till trossamfund, samt bidrag till skötseln av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. I det sammanhanget är det också förutsatt att Svenska kyrkan efter en skilsmässa får behålla all egendom. Genom alla dessa åtgärder skapas goda förutsättningar för dess fortsatta verksamhet efter en skilsmässa från staten.

SST avslutar sitt remissvar med förslaget att den parlamentariska kyrkoberedningen får tilläggsdirektiv att utreda och föreslå former för förverkligandet av denna modell för statens relationer till trossamfunden.

Vad vågar politikerna?

Kommer nu detta tungt vägande förslag att vinna gehör? Det är för närvarande knappast troligt. Trots att tiden sedan länge är mogen för ett avskaffande av statskyrkosystemet och trots att ERK-utredningens egen intervjuundersökning visar på en klar folkopinion för upplösande av sambandet, förefaller den kyrkokommunala opinionen och den centerpartisriska statskyrkokonservatismen att segra. 64 % av de kyrkokommunala organen är mot en skilsmässa, och den oskrivna lagen i rikspolitiken är att beslutet skall fattas i enighet mellan de politiska partierna. Så är fortsatt statskyrka troligast, eventuellt med delreformer.

Mot detta borde kraftiga protester höjas både inom och utom Svenska kyrkan. Det är inte rimligt att denna principiellt så viktiga fråga får avgöras av kyrkokommunala beslutsfattare, som själva har sin utkomst av systemet och enligt opinionsundersökningarna inte är representativa för folkopinionen. Ännu viktigare är dock att religionsfriheten kräver en annan ordning. Den politiska majoriteten i riksdagen bör därför ta sitt ansvar och genomföra den reform av kyrka-statförhållandet som är självklar i religionsfrihetens och den religiösa pluralismens samhälle. En sådan reform har genomförts i länder där katolska kyrkan haft en ställning som statskyrka, t.ex. i Italien och Spanien. För övrigt likställdes nyligen i Spanien andra kyrkor rättsligen med den katolska. Reformen är självklar i det Europa som bygger på mänskliga rättigheter och samarbete över gränserna.

Om politikerna ändå inte vågar avskaffa statskyrkosystemet, måste de fria trossamfunden vad gäller arbetsvillkor likställas med Svenska kyrkan. SST:s förslag till reformer kan därvid vara vägledande. Sålunda bör, även vid bibehållet statskyrkosystem, de samfund som så önskar, bli erkända som rättssubjekt i sin egen art. Vidare bör fortsatt uppbördsrätt för Svenska kyrkan gå hand i hand med att uppbördshjälp erbjuds dessa samfund. Dissenterskatten bör omedelbart avskaffas. Slutligen måste begravningsväsendet kommunaliseras – det är orimligt att ett samfund skall ansvara för begravningsplatser åt alla trosriktningar och religioner. En frivillig offentlig religionsregistrering bör också övervägas, för att i någon mån uppväga det faktum att medlemskap i Svenska kyrkan antecknas i folkbokföringen.

Publicerad 1993 i nummer 1