Vår första tryckta bönbok

BESKOW, PER

Johnny Hagberg (red.): Horae de Domina: Vår Frus tider. Skara stiftshistoriska sällskap 2008.
Eamon Duffy: Marking the Hours: English People & their Prayers 1240–1570. Yale University Press 2006.

Det brukar berättas att Vadstena kloster innehade Sveriges första tryckpress. Mindre känt är däremot dess sorgliga öde. Tryckpressen, som hade anskaffats under våren 1495, förstördes vid en eldsvåda samma höst, och det råder stor ovisshet om vad man egentligen hann trycka med hjälp av den. Men åtminstone en bok tycks ha hunnit produceras av klostertryckeriet, en liten bönbok som finns bevarad i ett enda exemplar och nu finns i Uppsala universitetsbibliotek. I år har den kommit ut i ett mycket tilltalande faksimiltryck tillsammans med transkription och översättning av Gösta Hedegård i en bok med titeln Horae de Domina: Vår Frus tider. Den har som undertitel Ora de Domina eclesiae Linckkopensis et [S]carensis bene correcte, vilket alltså innebär att den har brukats i Linköpings och Skara stift. Mycket lämpligt har den getts ut av det mycket produktiva Skara stiftshistoriska sällskap. I boken finns också uppsatser där den behandlas ur olika synvinklar: Ingela Hedström skriver om bönbokstraditionen, Fredrik Vahlquist om handskriftens historia, Alf Härdelin om birgittinskt andaktsliv, Håkan Hallberg om förhållandet mellan tryck och handskrift.

Bönboken är i oktavformat, den är inbunden och omfattar 156 sidor. Men alla sidorna är inte tryckta, ty i början och slutet av boken (6+14 sidor) är texten handskriven. Bakgrunden till detta är inte känd, men gränsen mellan tryckt bok och handskrift var flytande under denna övergångstid. Boken saknar illuminationer, men en del av anfangerna, också i den tryckta texten, är kolorerade eller helt utförda för hand. Den saknar kolofon och har alltså inga uppgifter om utgivare och tryckning. Boken har sitt intresse både som ett exempel på tryckeriets kortvariga verksamhet i Vadstena och i sin roll som Sveriges äldsta tryckta bönbok, men den är annars inte unik. Det finns 24 bönböcker bevarade från Vadstena kloster.

Vad innehöll då en senmedeltida bönbok? Många av oss har sett exempel på de vackra illuminationerna i sådana bönböcker, ofta med framställningar av Marias bebådelse eller andra scener ur hennes tidiga historia. En del av dem hör till de stora mästerverken i medeltida småkonst, som den berömda Les très riches heures du Duc de Berry, där man också finner många bilder ur tidens vardagsliv. En stort antal sådana illuminationer finns återgivna (i svartvitt) i Carl Nordenfalks Bokmålningar från medeltid och renässans i Nationalmusei samlingar (Raben & Sjögren 1979).

Färre är det väl som har brytt sig om bönböckernas text som huvudsakligen har fått förbli ett intresse för specialister. Men dessa böner är mycket intressanta eftersom de så klart belyser senmedeltidens lekmannafromhet, och de ger anledning till många reflektioner.

\\\”Vår Frus tider\\\” är inte bokens hela innehåll men är dess största och centrala del. Officium parvum, den lilla tidegärden till jungfru Maria, hade sedan tidig medeltid brukats i klostren som ett tillägg till de ordinarie tidebönerna och fick sitt stora uppsving under högmedeltiden. När man från 1200-talet började producera bönböcker för privat bruk blev detta officium vanligen bönbokens kärna. Klostrens bönetradition fick med andra ord en spridning utanför klostren och påverkade lekmannafromheten i monastisk riktning. Detta är ett viktigt moment i den hög- och senmedeltida spiritualitetens historia som ofta är förbisett.

Bönböckerna brukar ses som tecken på ett ökande religiöst engagemang hos lekfolket, förmedlat bland annat av de nya mendikantordnarna och särskilt franciskanerna. Detta är helt säkert riktigt, men att kalla detta för folklig litteratur är kanske att gå för långt. Det var enbart de rika som hade råd att skaffa sig de miniatyrkonstverk som bönböckerna utgjorde, och för att sedan använda dem fordrades det åtminstone några kunskaper i latin. Bönböcker på folkspråken tillkom först efter hand. Vadstenaboken, som är tryckt så sent som 1495, innehåller enbart latinsk text. Med tiden började man massproducera billigare bönböcker, och det blev också möjligt att sälja dem till andra länder eftersom det latinska språket var gemensamt. Boktryckarkonsten gav sedan ytterligare möjligheter att anskaffa en bok till överkomligt pris.

Om hela denna utveckling kan man med fördel läsa i Eamon Duffys rikt och vackert illustrerade Marking the Hours (2006). Den uppehåller sig till stor del vid illuminationerna, och dess innehåll sträcker sig över hela reformationstiden. Men vad den har att säga om bönböckernas innehåll och utveckling är i hög grad relevant också för oss. De varierade ständigt till sitt innehåll, ofta enligt beställarens önskningar, men grundstommen var till stor del gemensam på kontinenten, i England och i Norden. Och, som redan nämnts, en del av dem vandrade från land till land, och innehållet kunde på så vis kopieras och spridas i nya områden.

Bönböckerna var framför allt avsedda för enskild läsning, de var nästan alltid i litet format och lätta att bära med sig. Men vilka var då köparna? Som ofta påpekas tycks det bland dem ha funnits fler kvinnor än män. Det var också vanligt att en brud fick en sådan bok i bröllopsgåva, på samma vis som en senare tids utsirade brudpsalmböcker i Sverige. De kunde sedan gå i arv i familjen och förses med privata anteckningar liksom våra familjebiblar. Framför allt vittnar bönböckerna om kvinnors läskunnighet och kunskaper i latin, något som nog är obekant för många och är värt ett närmare studium. Bönboken blev rent av till ett kvinnligt attribut, och i renässansens porträttkonst återgavs en aristokratisk dam gärna med en uppslagen bönbok i handen som tecken på fromhet och bildning. Också jungfru Maria avbildades för övrigt ofta läsande, särskilt i bebådelsescenen eller i de bilder där hennes mor, Sankta Anna, lär henne att läsa.

Det hade redan under högmedeltiden blivit vanligt att församlingspräster bad tidegärden på egen hand ur ett breviarium, och därifrån var inte steget så långt till att också lekfolket förrättade sina böner med en bok i handen. Något ligger säkert i påståendet att detta var första början till en religiös individualism i västerlandet, där den enskilda läsningen och andakten kunde få en lika viktig eller rent av viktigare plats än församlingens gemensamma gudstjänst. För de icke läskunniga blev rosenkransläsningen det vanliga alternativet och kunde ske både enskilt och i grupp.

Vadstenaboken är av traditionell typ inte bara genom att den är helt och hållet på latin utan också genom att innehållet så nära ansluter till kyrkans liturgi. Den centrala delen, \\\”Vår frus tider\\\”, innehåller alla de åtta tidebönerna för en dag. Till detta kommer två andra officier, till den helige Ande och till det heliga Korset, men endast delvis återgivna. Som andra tideböner består de till största delen av psaltarpsalmer, även om det också ingår många längre och kortare böner. Denna psaltardominans förstärks av att boken vidare innehåller dels de sju botpsalmerna (Ps 6, 31, 37, 50, 101, 129 och 142 enligt vår räkning), dels också dödsofficiet med dess psalmer. På de handskrivna bladen i inledningen finner man tio psalmer som Jesus enligt en augustinsk tradition framsade på korset. Förutom dessa mestadels bibliska texter innehåller boken också allhelgonalitanian, som också tillhör kyrkans liturgiska tradition (och där för övrigt både Birgitta och Katarina av Vadstena nämns). Det är alltså på inget sätt någon vildvuxen lekmannafromhet som vi finner här. Snarare är den liksom andra samtida bönböcker en anpassning av klostrens bönetradition till lekfolkets behov av privat andakt. Det bör kanske också påpekas att Vår Frus tider inte innehåller någon otillbörlig fokusering av Maria i stället för Kristus. Det är traditionella böner ur den monastiska traditionen, och som Alf Härdelin påpekar i sin uppsats är innehållet i första hand kristologiskt.

När bönböcker på folkspråken blev allt vanligare – först tillsammans med latinska böner och sedan helt och hållet på det egna språket – fick det till följd att innehållet löstes alltmer från den liturgiska traditionen. Det fick på så vis en mer privat karaktär och blev också mer brokigt. En del sådana bönböcker överlevde också reformationen och kunde föras vidare i detta nya sammanhang. Ett exempel på detta är Nådig fru Kristinas andaktsbok från 1500-talet (utgiven av Libris 1997), men då har vi redan kommit en god bit bort från den liturgiska tradition som bönboken från Vadstena representerar.

Det finns en utbredd föreställning om att det andliga livet under medeltiden enbart sköttes av präster, munkar och nunnor, och att det först var reformationen som gav lekfolket tillträde till bibeltexternas och kyrkans rikedom. Ett studium av bönböckerna nyanserar denna bild betydligt, även om det inte alltid går att fastställa hur långt deras inflytande sträckte sig. Helt klart är att borgarklassen vid medeltidens slut inte bara kände till dem utan också tog intryck av den spiritualitet som de förmedlade.

Publicerad 2008 i nummer 6