Varför inte göra universiteten till universitet?

KJELL BLÜCKERT

I Sverige är de flesta universitet och högskolor statliga förvaltningsmyndigheter. På senaste tid har frågan återigen aktualiserats om detta är den optimala styrformen. Staten och andra aktörer har med den goda intentionen att ge högskolan en större autonomi föreslagit nya organisationsformer såsom (högskole)stiftelse alternativt aktiebolag i en stiftelse. Inom akademin har dessa reformer mött skarp kritik. De ses snarare som deformeringar av högskolan som idé och praktik. På DN debatt [klicka här] har några forskare tagit till orda och med väl valda argument påpekat att den autonomi som staten vill ge universiteten inte i första hand ges dess forskande lärare utan universitetsledningarna.

Man skriver: ”Universiteten har en lång tradition av interndemokrati där man valt ledare ur kollegiet, från rektorer till prefekter och ämnesansvariga. I dess ställe införs nu linjeorganisationer med befälskedjor som i det militära.” Man talar vidare om hur en klassisk normbaserad styrning (utifrån ideal) nu håller på att ersätts med incitamentstyrning (genom belöning). De skräder inte orden.

En enkel synpunkt till höga vederbörande som makten haver och som vill ge högskolan större frihet: Varför inte organisera universitetet som universitet? Varför söka en annan juridisk form för denna komplexa verksamhet? Varför inte tillskapa en ny rättsfigur/juridisk person? Så sent som i slutet av 1990-talet tillkom ’registrerat trossamfund’.

Kjell Blückert 2014-01-29

I den utmärkta skriften Hur fria skall universitet och högskolor vara? utgiven av Sveriges universitets- och högskoleförbund år 2003 har en rad tunga namn redan utrett saken: Johnny Andersson, Gustaf Lindencrona, Lena Marcusson m.fl. [http://www.suhf.se/publicerat/rapporter_1]

För en frejdig debatt om universitetens utveckling rekommenderas hemsidan för den nyinrättade nationella Samverkansgruppen för god forskningsmiljö. (http://gfm.statsvet.uu.se/)

http://www.dn.se/debatt/hogskolans-nya-styrning-hotar-kreativitet-och-kritik/