Varför larmar hedningarna?

ANDERS PILTZ

Vem lanserade hypotesen att tro och förnuft är varandras fiender? Sapere aude, våga tänka på egen hand, det var upplysningsmännens fältrop. Förnuftet måste till slut segra och befria människan från övertro och vidskepelse och verka för sekularisering. Alla revolutioners moder, den franska, genomförde i förnuftets namn många goda ting. Det så kallade välfärdsutskottet gav ut småskrifter för att lära bönderna hur man får bättre skördar, valde ut lovande ungdomar till yrkesutbildning, öppnade den militära karriären för alla klasser, införde lika arvsrätt, hade ambitionen att införa allmän folkskola.

Slaveriet avskaffades i de franska kolonierna. Välfärdsutskottet tolererade dock inga konkurrerande revolutionära åtgärder eller rörelser. Terror och dygd är varandras förutsättningar, sade Robespierre, själv offer för sin egen terror, när den hade utvecklats till la terreur, skräckväldet, som likviderade tiotusentals revolutionsfiender och startade avkristningen, därför att religion sågs som antirevolutionär. Den tidsbesparande giljotinen rationaliserade processen. Den kristna tideräkningen avskaffades till förmån för en revolutionskalender, som skulle utplåna minnet av det kristna kretsloppet av sön- och helgdagar, jul och påsk. Man startade från år ett, gjorde alla månader lika långa, avskaffade veckan och införde dekaden. I stället för en vilodag var sjunde dag gav den nya kalendern bara en på tio, vilket sågs som en nationalekonomisk vinst. I Notre-Dame uppfördes ett högaltare åt Förnuftet, som ägnades gudomlig dyrkan.

Liksom all mänsklig utveckling var upplysningen tvetydig. Vi är alla revolutionens barn, och ingen vettig människa vill ha tillbaka l’ancien régime; därtill uppskattar vi yttrandefrihet och tolerans alltför mycket. Men är motsättningen förnuft och tro, en av upplysningens älsklingstankar, verkligen en grundsten i det västerländska samhällsbygget? Upplysningen tog fasta på religionens avarter och drömde om att befria mänskligheten från vanföreställningar. Projektet kulminerade när Karl Marx började använda ordet humanism (dåförtiden liktydigt med klassisk bildning) som namn på sin strävan att lösgöra mänskligheten från slaveriet under förtryckande gudsidéer. Han grundlade en sekulär eskatologi, vars mest rättrogna lärjungar fick chansen att genomföra utopin om det rent rationella samhällsbygget utan Gud. Resultatet (Sovjetblocket, Kina, Albanien, Kambodja) blev föga hoppingivande.

Positivismens profet Auguste Comte menade att mänskligheten hade inträtt i det vetenskapliga stadiet där forskning och folkbildning så småningom skulle få religionerna att blekna bort och försvinna. Idag tyder dock inget på att så blir fallet. Tvärtom har religion blivit ett allmänt samtals- och debattämne i en omfattning som ingen kunde ana för tjugo år sedan. Samtidigt lanseras ateismen som en konkurrerande trosuppfattning, med egna förkunnare och begynnande ritualer. Detta är en rimlig utveckling i ett mångkulturellt samhälle. Alternativ måste finnas, så långt är allt gott och väl.

Mera förbryllande är att man idag på sina håll utmålar religionen som en allvarlig samhällsfara, som om alla troende vore potentiella talibaner och söndagsskolan en inkörsport till segregation och gatukravaller. Bara några dagar efter den 11 september 2001 publicerade den nutida ateismens mest vältalige förkunnare, Richard Dawkins (författare till den epokgörande boken Den själviska genen 1976) en debattartikel som ville förklara terrorismen som konsekvens av tron på ett liv efter detta. Om inte Usama bin Ladins utkommenderade mördare hade trott på martyrernas paradis hade de aldrig vågat utföra sina vansinnesdåd. Om man med andra ord avskaffar de religiösa hinsidesföreställningarna, så blir världen ett tryggare ställe att leva på.

Nu är det högst tvivelaktigt om terrorism är följden av alltför intensiva koran- eller bibelstudier. De flesta massmördare har aldrig drivits av föreställningen om ett liv efter döden. Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, statsterrorismens främsta företrädare, var och en med miljontals människoliv på sitt samvete, drevs av just motsatsen till religiösa motiv: drömmen om ett paradis på jorden. De resonerade som välfärdsutskottet: om man bara likviderar utvecklingens bromsklossar kommer resten att ordna sig. Lenin uppfann begreppet folkfiender, Hitler skyllde alla kulturens obehag på judarna. Det är ett faktum att 1900-talets värsta helveten konstruerades av religionens svurna fiender. Medeltidens kättarbål och den nya tidens häxprocesser framstår som harmlösa episoder i jämförelse med vår eget tidevarvs skådeprocesser och massutrotningar av ideologiska motståndare och undermänniskor. Med hänvisning till någon rationell teori med vetenskaplig respektabilitet (den dialektiska materialismen, rasbiologin) lyckades ett gäng skurkar förslava hela kontinenter i rationalitetens namn.

Gud har liksom fotbollslagen en hejaklack som han helst kunde undvara. Religion har liksom allt mänskligt både en anatomi och en patologi. Men är det en god idé att förbjuda religion, idrott, sex, tändstickor, kortlekar och alkohol därför att alla dessa ting kan ödelägga människors liv?

Ljusets riddare i den sekulärt humanistiska/positivistiska traditionen lider dessutom av ett besvärande handikapp. De har ingen berättelse som svarar på barnens mest elementära frågor. Inga laboratorier vet varför universum existerar. Finns det en övergripande mening med mitt liv, eller måste jag själv projektera och konstruera min mening? Väntar något bortom döden? Existerar en yttersta rättvisa, eller vann Hitler över sina offer?

Motsättningen tro–förnuft är ett spöke som frambesvors på 1700-talet av anti-katolska polemiker. Man kan som Rodney Stark gör i boken The Victory of Reason (Random House 2005) tvärtom påvisa att den västerländska kristendomens huvudfåra alltid har vädjat till förnuftet, eftersom man utgick från att universums grund är det gudomliga Logos (jfr Augustinus och Thomas av Aquino, liksom påvens föreläsning i Regensburg häromveckan). Kyrkan införde fattigvård, förbättrade livsvillkoren (odlingsteknik, kvarnar, ur), bevarade det antika vetandet, hade en övernationell appellationsinstans, skapade skolor och universitet, jämnade vägen för penninghushållningen, formulerade arbetsetik och rättviseteorier. Läran om de mänskliga rättigheterna uppstod inte i ett lufttomt rum utan utarbetades av kristna filosofer. Kristendomen, ofta missbrukad, ofta kidnappad av egenintressen, lärde ut respekten för varje människoliv, också de handikappades och improduktivas.

Kristendomen har inget att frukta av förnuftet, och religionen har inte monopol på tron. Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med intelligens och moraliskt ansvar.

Ordet Gud är dock inte svar på någon naturvetenskaplig fråga. Forskningen ska vara autonom och styras av sin egen nyfikenhet. Vetenskapen ska inte manipuleras av religiösa, ideologiska eller ekonomiska intressen. Men den filosofiska tolkningen (och varje religion bygger på någon filosofi) av universum och livet är ett nödvändigt komplement till de naturvetenskapliga teorierna, som inte tillhandahåller några specifika filosofier utan tvärtom förutsätter sådana.

Avförtrollningen av tillvaron kan inte fortsätta hur långt som helst. Trendforskarna rapporterar att efterfrågan på visshet, identitet och samhörighet har ökat på senare tid. I det postpostmoderna samhället, där filosoferna i tur och ordning har talat om en post-värld som är post-historisk, post-human, post-ateistisk, post-sexuell och post-kroppslig, där allt kan ses som godtyckliga konstruktioner, där är en religiös övertygelse inte ett handikapp utan en tillgång. Att motverka religionen är att krympa det mänskliga registret, som Platons bannlysning av poesin och talibanernas förbud mot musik.

Påvens omdiskuterade föreläsning i Regensburg hade udden riktad, inte mot islam, utan mot Europas destruktiva förnekande av sina egna kristna rötter. Han försökte övertyga sin akademiska lyssnarskara om att teologin, den rationella dialogen om Gud och existensen, tillför det västerländska samhället en oersättlig möjlighet till ett konstruktivt samtal också med de andra stora kulturerna i världen, främst bland dem islam, som ser religionen som ett omistligt värde, inte en belastning.

Den nakna teknologiska rationaliteten garanterar inte demokrati, mänskliga rättigheter och frihet. Man vänder sig inte till naturvetenskapen eller politiken för att finna mening och tröst i en livskris. Inte heller i livets stjärnstunder, när man ställer den rationella frågan om vår planet bara är en obetydlig ö av liv och mening i nebulosornas ocean av ogästvänlig absurditet.

Publicerad 2006 i nummer 7