Varför skygga för skönheten?

av JOHN SJÖGREN

I september uppmärksammades den estniske kompositören Arvo Pärts 80-årsdag över stora delar av världen. Pärts av den ryskortodoxa traditionen djupt inspirerade musik är något av ett unikum inom samtida musik, inte endast för dess uttalat andliga dimensioner utan kanske framför allt för att Pärt söker uttrycka ett slags enkel och renodlad skönhet. Det sköna har ju knappast stått högt i kurs de senaste, låt oss säga, hundra åren.

Om vi tittar på två av de konstformer som traditionellt brukar förknippas med skönhet, musiken och poesin, blir detta tydligt. Inom konstmusiken började redan under det tidiga 1900-talet tonaliteten brytas upp av den så kallade Andra Wienskolan, med kompositörer som Arnold Schönberg och Alban Berg, för att sedan vid mitten av sek­let, hos avantgardisten John Cage, lösas upp i total tystnad (det berömda helt tysta stycket ”4.33”). Inom poesin har det länge varit formexperiment och så kallad språkmaterialism som dominerat över den mer skönhetssträvande och kommunikativa poesin. Detta är på sätt och vis helt på sin plats. Det brustna, splittrade och fragmentariska är en väsentlig del av mänsklig (i synnerhet den moderna människans) erfarenhet och konsten måste givetvis bejaka och gestalta detta. Samtidigt är det intressant att notera att det är undantagen, de som trots allt arbetar med traditionella skönhetsvärden, som verkar nå djupast in i läsarnas och lyssnarnas hjärtan. I Sverige har vi exempelvis de närmast folkliga poeterna Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer och inom musiken redan nämnda Arvo Pärt.

Så varför tycks så stor del av den moderna kulturen skygga för skönheten, samtidigt som det sköna alltjämt uppenbarligen har en enormt stark dragningskraft? I en vacker text i Expressen Kultur skrev kulturjournalisten och radioprofilen Eric Schüldt i samband med Arvo Pärts födelsedag om sitt möte med kompositören: ”Visst var det ett möte med det heliga, en känsla att det någonstans på själens botten vilar något som är evigt.” Här är Schüldt skönhetens mysterium på spåren. Det händer något i mötet med det sköna, något väcks till liv inom oss, ett vagt minne om vilka vi innerst inne är. Förmodligen är det som Platon menade, att det finns ett starkt samband mellan det goda och det sköna och det sanna. I den ogrumlade skönhetsupplevelsens ögonblick anar vi helt enkelt sanningen om oss själva.

Kanske är det just därför som skönheten i vår tid upplevs som både tilldragande och lite skrämmande. Vi längtar alla efter att få lära känna sanningen om oss själva, men att konfronteras med, eller enbart ana, denna sanning är inte en alltigenom angenäm upplevelse. Att för en kort sekund känna hur evigheten strömmar igenom tiden, att ana att jag inte endast är en ansamling av celler och vävnader utan en varelse skapad till Guds avbild, vilket jag tror är vad mötet med skönheten ytterst påminner oss om, är också en upplevelse som kan tvinga en till radikala omprioriteringar i livet. Att ana att livet har mening kan vara den värsta livskris man kan uppleva.

Men i slutändan är det sköna givetvis ingenting att frukta. Ty endast genom att följa skönhetens spår, genom att lyssna till sin innersta längtan, kan man få syn på livets djupaste innebörder.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker.